Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Söndag 15 september, 2019

 

EN BILD AV VERKLIGHET
– en existentiell förändringsresa i fyra delar

Lars Berg



(Skriv gärna ut den här texten. Den är lång att läsa)

När någon ibland frågar "Vad är gestaltterapi?" fastnar jag lätt i teoretiska formuleringar när jag ska förklara, vilket sällan gör frågaren särskilt klokare. Eftersom gestaltterapi grundar sig på en unik människas upplevelser i stunden, är det svårt att generalisera det som sker i rummet.
Därför ska jag här försöka återge några terapisessioner med en av dessa unika människor jag träffat som gestaltterapeut. Förhoppningsvis kan en sådan, mera specifik, berättelse ge en doft av ett gestaltterapeutiskt förlopp - och dessutom en idé om hur jag arbetar med bilder på gestaltvis. Jag kallar klienten Anna, för enkelhets skull, vilket naturligtvis är ett fingerat namn.

Anna, som är mellan 40 och 50 år, och jag hade träffats ett par år före den serie jag här berättar om - då under ett tiotal tillfällen.
När nu Anna tyckte sig ha svårt att bringa reda i sin livssituation föll det sig naturligt för henne att kontakta mig; vi hade redan etablerat ett ömsesidigt förtroende, som vi kunde bygga vidare på.
Vi bestämde tid för ett orienterande samtal.

1:a timmen

Anna berättar om sitt arbete; att hon inte trivs i sin arbetsmiljö. Hon känner sig utanför och passar inte in i mönstret för det arbetssätt som tycks dominera på arbetsplatsen.
Anna är dessutom i konflikt med sin chef.
Hon känner igen situationen från tidigare jobb och vill nu ta itu med varför den upprepas.
Vi bokar in fem tillfällen med en veckas mellanrum - med en öppenhet för att avsluta så snart Anna tycker sig ha nått klarhet med sin situation.

2:a timmen

Jag föreslår Anna att göra en bild som illustrerar den situation hon tycker sig sitta fast i. (se illustration 43 k)
Efter c:a 20 minuter har Anna gjort en kritteckning i färg och jag ber henne att berätta om den.
Hon känner sig instängd på jobbet och tycker att hennes utrymme för handlingsfrihet är låst.
Anna fokuserar på det personliga och känslomässiga i kontakten med kunderna. Anna känner sig inte respekterad av sina medarbetare för hennes sätt att arbeta utifrån sig själv och sina egna erfarenheter, hellre än att presentera intellektuella modeller.
Utanför jobbet känner Anna sig friare och har mera utrymme för sina känslor och personliga sidor. Hemma, med barnen t ex.
Hon har svårt att få det personliga och det yrkesmässiga att samsas.

Under tiden Anna berättar betraktar jag bilden och frågar mig vad som är mest uppenbart i den. Jag frågar Anna detsamma och vi är överens om att det finns en tydlig uppdelning i bilden - en vänster och en högersida.
Jag ber henne beskriva de bägge sidorna som två kvaliteter av olika karaktär.
Hon beskriver vänstersidan som inrutad och strukturerad, medan högersidan är färgglad och expansiv.

Här föreslår jag ett upplevelseexperiment, för att göra bilden mera rumslig - så att Anna kan börja "stiga in i bilden".
Jag ställer fram en tom stol och ber Anna att föreställa sig de bägge sidorna i bilden, på var sin stol, för att sedan identifiera sig med den sida vars stol hon för tillfället sitter i.

Hon placerar den expansiva sidan i stolen framför sig och börjar identifiera sig med den inrutade.
Jag hjälper henne sedan att känna in båda sidorna och hon upprättar en dialog mellan dem.
Efter en stunds trevande kontakt mellan sidorna ökar engagemanget och Anna börjar se möjligheter till samspel mellan dem.
Dialogen slutar med att sidorna gör en överenskommelse om samarbete, i stället för att isolera sig och motarbeta varandra.
När Anna till sist flyttar tillbaka till sin ursprungsstol, ber jag henne att, på ett kroppsligt plan, ta med sig upplevelsen av de kvaliteter hon identifierat sig med i den motsatta stolen.

Vid timmens slut har Anna märkbart mera färg i ansiktet och ser mera avspänd ut.
När vi tittar på bilden igen tycker Anna att molnformen i mitten av bilden har upplösts och att de bägge sidorna nu befinner sig betydligt närmare varandra.

3:e timmen

När Anna kommer nästa gång har hon beslutat sig för att säga upp sig på jobbet - trots den osäkerhet det innebär.
Nu är hon mest upptagen av ilskan gentemot sina kolleger i allmänhet och sin chef i synnerhet.
Hon vill kunna sluta på jobbet utan att känna bitterhet - hon vill ärligt kuna förlåta och se det goda som ändå funnits. Att inte skuldbelägga.
Anna känner igen dessa känslor sedan tidigare - från andra jobb och i relationer med män.
Hon kommer på att det alltid är hon som lämnar - det är hon som bryter upp från jobb och relationer.
Anna ser ett klart mönster här och jag erinrar mig det jag vet sedan tidigare om hennes uppväxt - att hennes pappa lämnade henne som mycket liten, när hennes föräldrar skiljde sig.
P.g.a. föräldrarnas svårigheter att komma överens, fick hon sedan aldrig träffa sin pappa mer - han dog för några år sedan.

Jag nämner inte pappan ännu. I stället föreslår jag ett nytt stolsarbete kring temat lämna - bli lämnad.
I ena stolen identifierar sig nu Anna med den som blir lämnad och i den andra den som lämnar.
Genom att känna in bägge positionerna börjar Anna nu komma i kontakt med känslor av att bli lämnad. Här dyker minnet av pappan spontant upp inom henne. Plötsligt sitter hon öga mot öga med sin pappa, som den lämnade flicka hon en gång var. Tårarna kommer i hennes ögon och jag ber henne att uttrycka det hon känner i relation till pappan.
Anna ger uttryck för besvikelse, ilska och sorg över att pappan försvann från henne. När hon inte tycks ha mer att säga föreslår jag att hon byter stol och, som pappan, svarar an på sin dotters känslor.
En dialog utspinner sig som sedermera leder till försoning. Anna kan nu ta farväl av pappan - i sin egen takt och på villkor som hon själv bestämmer.

Efter denna uppgörelse med sin inre representation av sin pappa, återkopplar jag till Annas beslut om att lämna sitt jobb och ber henne att placera sin chef på stolen där pappan nyss satt.
Nu känner hon ingen bitterhet, utan kan ge uttryck för vad hon ändå har upplevt som positivt. Hon ser nu också hur hon starkt bidragit till konflikten mellan sig och sin chef.

4:e timmen

Den här gången har Anna bestämt ska vara den sista för nu. Hon tycker hon har fått grepp om det hon satt fast i och ser nu nya vägar framåt.
Sedan förra sessionen har dock Anna känt tvivel inom sig, som en anklagande röst som med förnumstighet får henne att tappa tilliten till sina egna framsteg.
Jag frågar om hon känner igen rösten.
Jo, Anna känner igen mammans röst.
Jag föreslår att hon föreställer sig sin mamma i den tomma stolen.

När Anna betraktar bilden av sin mamma tycker hon att hon har en bra relation med henne.
Ändå tycker hon att det känns svårt att riktigt nå fram till henne. Dessutom har hon ett sätt att nedvärdera Annas spontana uttryck.
Anna känner sig liten inför sin mamma - och inte så mycket värd. Hon skulle vilja komma närmare henne.

Jag ber Anna att byta stol och identifiera sig med mamman gentemot sin dotter. I mammans stol kommer Anna i kontakt med avstånd och ensamhet.
Hon känner hur hon - som mamman - inte vågar komma nära på ett mera känslomässigt plan.
Hon vill komma nära, men vet inte hur!
Jag föreslår ett experiment.

Jag lägger en kudde i stolen som hör till dottern, "lilla Anna", och ber Anna som "mamman" att gå över till kuddstolen och sätta sig med kudden och smeka den eller hålla den intill sig.

Här inträffar något som brukar kallas impasse - återvändsgränd.
Inför denna konkreta och samtidigt symbolladdade handling tvingas Anna mobilisera sina resurser på ett sätt som hon en gång i livet valt bort ur sitt "register".
Ur ett perspektiv är det ett "omöjligt val".
Anna vill komma nära och känner samtidigt - sin vana trogen - en vägran att visa närhet . Inför denna uppgift hamnar hon i en existentiell konflikt.
Att erkänna och visa vad jag vill ha, väcker minnet av vad jag inte har fått. För Annas del innebär detta minne en stark smärta.

Anna tvekar länge och jag väntar.
Då och då frågar jag vad som händer inom henne, vart hon tar vägen med sin uppmärksamhet etc.
Jag anar att inom Anna pågår en vild och smärtsam kamp mellan att stanna i nu-situationen och att komma bort från den.
Hon står inför ett mycket tidigt beslut - att vägra visa närhet - som hon nu har möjlighet att omvärdera utifrån andra och mera gynnsamma omständigheter. Också med medvetenheten om sin vilja att komma nära.
Jag håller varsamt kvar henne inför sitt val och jag påminner henne också om möjligheten att säga nej till mitt förslag.

Slutligen utbrister Anna: "Jag kommer att ångra mig om jag inte gör det!!"
Hon tvekar en stund till och tar sedan sats; hon tar kudden i famnen och sjunker gråtande ned i den andra stolen.
Barriären är bruten och känslorna är nakna och äkta. Anna känner sorg över all den ensamhet hon levt med och är samtidigt mycket levande och närvarande.

Vi pratar en stund om ensamheten och jag tar sedan fram den kritteckning Anna gjorde första timmen.
Bilden kan nu ses som en karta över Annas process dessa fyra sessioner: Det ensamma hjärtat längst in i den labyrintartade "skyddsbunkern" - med längtan efter kontakt med livet och känslorna "därute".
Det molnartade skyddshöljet för att hålla isär de krafter som - om de möttes - skulle spränga skyddsbunkerns väggar.
En grundlig gestalt var avslutad och Anna kan nu gå vidare med sin personliga efterbearbetning, för att integrera sina upplevelser i terapirummet med sin vardag - hemma och på jobbet.

Efterord

Jag har valt att berätta om processen med Anna därför att den var så tydlig. Det är sällan ett terapiförlopp sker med sådan klarhet som detta, men ändå visar det på några av de synsätt jag har som gestaltterapeut, även när processen är både längre och tidvis grumligare.
Något som också påverkade tydligheten var Annas klarhet över vad hon ville fokusera på, vilket underlättade vårt samarbete - fastän vi naturligtvis inte visste vad som skulle hända under arbetets gång.

Att jag inte föreslog mera bildskapande än denna enda bild har också med tydligheten att göra. Varje nytt tema som Anna kom i kontakt med växte spontant fram inom henne, utifrån att gamla temata som upptagit henne kunde ges en lösning. På så sätt hade bilden som impulsgivare och energikälla redan "satt hjulen i rullning" och vi behövde endast lyhört följa den våg av ny uppmärksamhet som genererades.

Gestaltfilosofins helhetssyn innebär lika mycket ett sätt att leva som det är en arbetsmetod för utveckling och förändring. Här kan du läsa mera om dessa perspektiv.

© Lars Berg Egenart 2007-17