GestaltinFormation

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2003/1

Utbrändhet och hälsa
Att hämta hem sig...

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden

LIVSKVALITET – en introduktion

Välkommen till det första numret av GestaltinFormation Inspirationsguide, som jag hoppas ska vara till både nytta och glädje för dig som söker stöd för din personliga utveckling.
Inspirationsguiden är tänkt att vara en inspirationskälla för nya perspektiv på den underbart svåra konsten att leva som människa. Underbart, för att livets mångfald bjuder på så många oväntade upplevelser; svårt för att dessa upplevelser inte alltid är vare sig välkomna eller begripliga. Ett livets signum är den ständiga uppkomsten av nya problem, hinder och ibland svåra lidanden.
När tillvaron känns splittrad, tung eller livlös är det naturligt att söka efter något som tröstar eller inger hopp om framtiden.
Jag vill fylla GestaltinFormation Inspirationsguide med tankeväckande artiklar om viktiga frågeställningar och en guide som visar vägen till var det finns stöd och utvecklingsmöjligheter för dig som just nu "står i brand" i ditt liv, eller känner dig fången i alltför begränsande omständigheter.
Inspirationsguiden är ett samarbete med föreningen Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter SAG. SAG presenterar här sina medlemmar – f.n. ett 80-tal resursstarka gestaltterapeuter, som är öppna för att möta dig där du befinner dig i livet.
Du finner också ett kursprogram med gestaltgrupper i personlig utveckling och ledarskap, aktuella det närmaste året.

Det första numret har temat "livskvalitet". I ljuset av det stora antalet sjukskrivningar i samhället, med ett alltmer pressat arbetsklimat, i fr.a. den offentliga sektorn, och ö.h.t. en kännbart ökad stressnivå i vardagslivet, är frågan om hur vi lyckas uppnå livskvalitet högst väsentlig.
Jag har en förnimmelse av oro bakom stressen, som har att göra med de stora förändringar samhället genomgår. Från den relativt trygga livsmetafor vi kallar "folkhemmet", är vi nu på väg mot en annan som ersätter trygghet med öppenhet, flexibilitet, tillgänglighet och snabb kommunikation; det s.k "informationssamhället".
Det är min övertygelse att majoriteten av oss samhällsmedborgare känslomässigt lever kvar i en längtan efter sådant som folkhemsmetaforen står för; kärnfamiljen, pengar på banken, fast anställning, en heltäckande sjuk- och socialförsäkring, en tillräcklig pension när vi inte orkar jobba mer och en äldrevård präglad av omsorg och respekt för vår integritet. Samtidigt är vi intellektuellt stimulerade av informationssamhällets löften om rörelsefrihet och nya perspektiv, som de nyfikna varelser vi är.
Sammantaget innebär detta motstridiga impulser, med en stark kluvenhet som får oss att "gasa och bromsa" samtidigt.
När hela världen tränger in i våra hem, genom alltmer sofistikerade media, och våra barn tvingas hantera vuxenperspektiv alldeles för tidigt, smyger sig nya problem på oss inifrån:
Hur ska vi kunna sortera och filtrera all information, så vi hinner smälta våra intryck och göra dem begripliga?
När ska vi få tid att vila och hämta kraft till nya utmaningar, när det varje dag har hopat sig en mängd osorterade och obearbetade fakta och upplevelser, som får oss att sova dåligt?
Vad händer med uppfattningen om vilka vi innerst inne är, om alla signaler om vad som har värde i livet kommer utifrån?
Bristen på tydliga svar på dessa frågor lämnar oss med oro och förvirring.
För mig är det livskvalitet att bereda tid för att reflektera över och söka klarhet i de här frågeställningarna.
Gestaltterapi är ett sätt att stanna upp mitt i livets processer och betrakta var jag befinner mig; att våga uppleva känslan av att vara den jag är – just nu.
När jag vet var jag befinner mig och börjar få kontakt med vad jag längtar efter, då blir det naturligtvis lättare att söka de bästa lösningarna för att nå dit jag vill.

Det är min förhoppning att den här inspirationsguiden ska kunna vara till hjälp i din strävan efter att uppnå det som är livskvalitet för dig.
Hör gärna av dig med tankar och reaktioner på innehållet och föreslå gärna framtida frågeställningar att belysa ur gestaltiskt perspektiv.
– Lars Berg

Utbrändhet och hälsa – ett gestaltiskt perspektiv

Begreppet "utbrändhet" myntades redan på 1970-talet, efter en studie av Herbert Freudenberger, kallad Staff Burnout. Idag har begreppet blivit synonymt med ett antal symptom inom arbetslivet, där man ibland talat om en ny "folksjukdom", som resulterat i ett ökat antal sjukskrivningar. Samhälleligt innebär den ökade sjukskrivningstendensen stora kostnader och hälsofrågor har därför blivit aktuella på den politiska dagordningen.
Gestaltterapins utgångspunkt för uppnåendet av ett hälsosamt fungerande, är hur vi upplever sambandet mellan sinnen, tankar och kroppsupplevelser, liksom huruvida vi är medvetna om vad som är vad.
Jag har vänt mig till min kollega Britt Bragée för att få sambanden belysta på ett mera ingående sätt. Britt arbetar till vardags med feldenkrais, gestaltterapi och somatic experiencing (traumabearbetning) och forskar dessutom kring sambandet psyke–soma. Britt är här inriktad på att studera vad som samtidigt händer på den mentala och den kroppsliga nivån när man är stressad eller utbränd; det är alltså ett kombinerat psykoterapeutiskt och psykofysiologiskt angreppssätt. I sin övriga dagliga gärning är hon psykosomatiskt inriktad sjukgymnast med anslutning till landstinget.
Britt Bragées patienter är stressade/utbrända och söker henne (eller remitteras till henne) för att kunna återgå i arbete eller slippa sjukskrivning. För mera information kan du besöka Britts hemsida: http://www.bragee.com/stress/

När jag träffar Britt Bragée i hennes mottagning på Banérgatan i Stockholm, inleder jag med att berätta om mina tankar med intervjun – om att jag vill lyfta fram gestaltmetodikens helhetssyn och vårt fokus på sambandet mellan kropp och själ. Redan här opponerar sig Britt och menar att vi i gestalt inte riktigt har förstått detta samband och att vi egentligen bara krafsar på ytan när det gäller en djupare förståelse för kroppens språk. Hon menar att gestaltterapin i och för sig är den bästa metod vi har, för att arbeta med helheten kropp/själ, men vi skulle kunna bli mycket bättre. Britt kommer att hålla i ett seminarium i vår på en konferens i Paris, om gestaltterapins brister i synen på vad kroppen säger oss – liksom hur sambandet mellan kroppsliga och mentala nivåer fungerar.

Hur ser då sambandet ut?
När vi föds fungerar vi till största delen på en kroppslig nivå – det handlar här om kroppens omedelbara funktioner och reflexer, allt för att tillgodose det lilla barnets behov av näring, värme och trygghet.
När barnet växer upp tar det sina mentala resurser i bruk, för att förstå sin värld och för att ge sina upplevelser mening. Samspelet och kontakten med viktiga personer i barnets liv, stimulerar den mentala utvecklingen, som blir alltmer sofistikerad och komplex. Just den här utvecklingen mot en fokusering på det mentala livet i människans livssfär, är en del av problemet med att kunna förstå kroppens signalspråk som vuxen. Genom den kulturella preferensen för tänkande och aktiviteter som stimulerar tankeprocesser, tappar vi kontakten med våra kroppsliga processer.
I slutändan uppnår vi det som har kommit att bli signifikativt för vuxenlivet, nämligen ett så stort avstånd mellan kropp och tanke att vi i bästa fall är medvetna om sådana kroppsliga signaler som hungrig, törstig, mätt, kiss- och bajsnödig; d.v.s. sådana signaler som har med direkta grundbehov att göra. Mer subtila signaler som dags att dra mig tillbaka, behöver sörja eller behöver stöd, har vuxenlivet sedan länge rationaliserat bort. Dessa behov tvingas oftast anpassa sig till de vardagliga scheman vi kontrakterat oss för, utifrån en mental arbetslivsstruktur. På den nivån är det naturligtvis bäst att inte ens lägga märke till sådana behov.

Här finner vi alltså grunden till det syndrom vi kallar "utbrändhet"?
Ja, den bortrationaliserade kontakten med kroppens signaler och mening gör oss oförmögna att förstå när vi kan arbeta vidare i ett hårt tempo med en stimulerande arbetsuppgift och när det är dags att upphöra med detta, för att hämta nya krafter genom djup vila. Ger vi oss inte denna vila dränerar vi kroppen på energi, näring och motivation att anta nya utmaningar.
Men detta är inte hela bilden!
En del människor kan arbeta under hög stress och ändå inte bli sjuka – de går helt enkelt inte "in i väggen" – medan andra "bränner ut sig" och mer eller mindre lamslås av någon allvarlig sjukdom.
Bakgrunden till detta finner vi i hur vi är formade av vår uppväxt. Det avgörande är om vi har haft chans att utveckla ett egenvärde, en god självbild; att vi har en närande grund att stå på när vi ska relatera till en komplex omvärld.
Människor med bristande egenvärde tvingas kompensera detta med att hävda sig och visa sig duktiga. Ett uppvisande av kompetens och duktighet blir till en norm, som överskuggar ett naturligt erkännande av behov som vila, återhämtning, att ha tid för sig själv, att få arbeta i sin egen takt o.s.v. I många fall präglas hela arbetsplatser av en sådan norm, vilket befäster en hög stressnivå, med många sjukskrivningar som följd. Ser vi det utifrån en samhällelig nivå, där en stor del av arbetsmarknaden präglas av krav på effektivitet, kompetens och stresstålighet, är det inte svårt att se sambandet mellan arbetslivsnormer och ett högt sjukskrivningstal.

Med detta vida perspektiv på sjukdomar, hälsa och behov, uppstår frågan om ansvar för situationen.
Professor Lennart Levi, som nyligen har framträtt i media och är författare till boken Stressen i mitt liv, menar att vi bara behöver leva efter de arbetsmiljölagar som redan finns i Sverige, för att reglera arbetsmarknaden till en mer hälsosam miljö att arbeta i.
Vi tycks alltså överskrida de bestämmelser för en god arbetsmiljö, som arbetsmarknadens parter är överens om. Kan det vara så att vi även här har tappat kontakten med "arbetslivskroppen", så att vi – på alla organisationsnivåer – inte ens är medvetna om när vi går för långt?
Om vi inte märker när vi bryter mot tydliga bestämmelser om en god arbetsmiljö, hur ska vi då kunna hävda vår rätt att bli respekterade med våra behov?
Det pågår nu en debatt om huruvida staten eller arbetsgivarna ska stå för merparten av sjukskrivningskostnaderna.
Som Lennart Levi framhåller, är det viktigt att se situationen i ett helhetsperspektiv. När vi talar om ansvar för ett stressande samhällsklimat behöver vi alla ta ansvar för vår hälsa; staten på en politisk nivå, arbetsgivarna på en organisations- och näringslivsnivå och alla vi enskilda samhällsmedborgare på ett personligt och socialt plan.
Om var och en ökar medvetenheten om vad som behöver göras, på den nivå vi har makt över, kommer det allmänna klimatet att förändras på sikt.

Hur kan då ett gestaltiskt perspektiv bidra till någon förändring av vårt "sjukdomstillstånd"?
Om vi håller oss till vad vi som individer kan göra, är det uppenbart att ett återupprättande av sitt egenvärde – att bygga upp en positiv självbild – är att lägga grunden till en bättre hälsa.
Metaforiskt handlar det om att bli kung i sitt eget rike eller att ta över rodret i sitt eget liv.
Gestaltmetoden är ju väldigt handfast när det gäller detta "byggande" av självrespekt. Gestaltterapins fokusering på det mänskliga mötet här och nu och på respekten för varandras egenart som personligheter, är ett direkt återupprättande av bristande självtillit och egenvärde. Vi arbetar terapeutiskt eller konsultativt utifrån att vi i det direkta mötet är två subjekt, beredda att lyssna till varandras subjektiva uppfattning av verkligheten.
Det är samma grund som vi kan hoppas på att små barn ska få växa upp med, i kontakten med föräldrar och övrig omgivning.
Det är när vi ser varandra som objekt för våra egna önskningar och drivkrafter – när vi inte blir sedda och respekterade för dem vi är – som vi blir lämnade med ett tomrum, där egenvärdet borde fylla oss.
Här är gestaltterapin mycket tydlig, med sin betoning av Jag–Du-relationer, i jämförelse med Jag–Det-relationer. Att bygga självrespekt handlar inte om att prata om självrespekt eller att prata om hur denna ska utvecklas, utan att just nu uppleva denna respekt i en verklig relation. Då är också kroppen involverad i processen. Med en utökad fokusering på vad kroppen berättar i nu-situationen, ökar den inre dialogen på alla nivåer av fungerande – kroppsligt såväl som mentalt. När vi lär oss lyssna till hela oss själva, skapar vi en realistisk självbild – fri från överdrifter som behöver kompenseras.
– Lars Berg

Att hämta hem sig

Om du känner dig otydlig, splittrad, utmattad eller har svårt att hitta din kraft, kan den här övningen vara ett hjälpmedel. Jag utvecklade den till mig själv när jag befann mig i ett pressat läge. Och ‚ det hjälpte!

1. Samla dig!
Sök upp en plats där du kan vara ifred och blunda. Föreställ dig sedan att din uppmärksamhet är materialiserad, som ett stoftmoln av något slag; kanske pulvriserat ljus, damm eller färgad rök. Lägg märke till var i världen detta stoft finns investerat; vilka situationer, personer eller visioner som kräver din uppmärksamhet.
Tänk dig nu att du drar in detta stoft, tillbaka till ditt kroppsliga centrum.
Låt din kropp bli en dammsugare, som suger tillbaka allt uppmärksamhetsstoft in genom huden.

2. Andas.
Fokusera nu på hur du andas. Känn hur luften du drar in vidgar lungorna, som sedan sjunker ihop vid utandningen. Låt syret du andas in fylla dig med ny energi, medan du andas lugnt.

3. Njut av inre och yttre rörelse.
Låt uppmärksamheten vandra runt i kroppen och lägg märke till hur dina muskler reagerar på den ökade energin. Notera minsta förnimmelse. Lägg också märke till eventuella rörelser i din omgivning; kanske hör du ljud, känner vinddrag eller lukter?
Tillåt dig att njuta av alla nyanser.

4. Tala direkt!
Låt omvärlden framträda igen genom dina sinnen och öppna så småningom ögonen, med en intention att uttrycka dig rakt på sak när du har något att säga till någon. Börja med kärnan i det vill ha sagt, utan förklaringar eller introduktion. Du kan förtydliga dig i efterhand, om det behövs.

5. Dansa!
Betrakta nu den verklighet du har inför dig som en danspartner. Du kan bjuda upp eller låta dig bjudas upp och relatera som i en dans. Allt som sker är ett samspel mellan dig och de faktorer du möter. Du kan påverka genom att föra eller upptäcka den hisnande känslan i att följa med en stund.
– Lars Berg