Gestalt-Akademin i Skandinavien Seán Gaffney : Gestalt at Work Föreningen Gestalt i Organisation Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter GIS-International

Lördag 16 december, 2017

 

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2005/2

Närvaro i nuets verklighet
Mänsklig makt och vanmakt

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden


Närvaro i nuets verklighet

Så sitter jag ännu en gång på ett av mina favoritcaféer, med en utskrift av ett nytt nummer av Inspirationsguiden i händerna. Jag har just läst igenom allt, markerat ett antal korrigeringar och bildat mig en uppfattning om innehållet i den 6:e utgåvan sedan starten 2003.
Mitt allmänna intryck av det gestaltiska verksamhetsfält Inspirationsguiden befinner sig mitt i, är att gamla gränser och strukturer håller på att brytas upp, till förmån för en ökad rörlighet och öppenhet mellan olika intressen och verksamheter.
Allt detta känns vitaliserande och ger ett vidgat utrymme för gestaltmetodens synlighet i samhället.
Även om den kognitiva terapiskolan (s.k. KBT) firar triumfer i media, bl.a. genom att ha införlivat österländska metoder för "medveten närvaro i nuet" och "acceptans av det som är" – och presentera detta som terapeutiska nyheter – får vi väl glädja oss åt att man nu kommit fram till ungefär samma språk som vi gestaltutövare använder för att beskriva människors behov och svårigheter.
Gestalttänkandet och dess praktik har haft sin grund i förmågan att skapa närvaro i nuets verklighet, ända sedan dess tillblivelse på 1950-talet. Zen-buddhistiska principer var centrala för Fritz Perls när han mejslade ut en ny väg i synen på vad som är verksamt i arbetet med neuroser och andra psykiska störningar (något som Perls valde att kalla "växtstörningar" hellre än sjukdomar).
Att man inom KBT kommit fram till samma kärna som vi inom gestaltterapin arbetat med i mer än 50 år, innebär ju en bekräftelse på betydelsen av det gestaltiska arbetssättet.
Kanske är det p.g.a. att människan av idag upplever sig inte ha tid för NUET som det har blivit så uppmärksammat, eftersom det bara är i nuet vi kan upphäva tiden.
Om vi ska hoppa av ett tåg i farten behöver vi dock hjälp med det. Vi inser ju att det är livsfarligt att bara kasta oss ut i full fart. Först måste vi lära oss en del om hur tåget drivs och göra oss medvetna om vem det är som kör, för att slutligen förstå hur vi själva ska kunna bromsa tåget och – utan fara – stiga av.
När vi har stigit av är det betydligt lättare att orientera oss och bestämma vilka tåg vi verkligen vill åka med. Är det självklart att vi vill åka X2000 eller känns det bättre att stiga på ett långsammare regionaltåg – eller rentav välja ett äldre tåg med ånglok? Valet av tågtyp beror på behov och livsstil, vilket naturligtvis varierar genom ett liv; det viktigaste i sammanhanget är att förstå att vi har förmågan att välja.
Ja, kanske inser vi t.o.m. att tåget bara finns i vår fantasi?

I det här numret av Inspirationsguiden kan du ta del av resultatet av ett skrivexperiment, i syfte att åskådliggöra den rikedom av infallsvinklar gestaltperspektivet kan ha.
Jag har här intill skrivit inledningen till en artikel på temat "Mänsklig makt och vanmakt" och sedan utmanat ett antal gestaltutövare att fullborda artikeln på sitt eget sätt, utifrån sina egna referensramar. Som du kan se är tonen i de fem artikelfortsättningarna färgade av respektive utövares personlighet och intressesfär, medan det underliggande budskapet från alla fem bär på stora likheter. Detta trots att jag har bjudit in både terapeuter och organisationskonsulter att skriva.
Nu utmanar jag också dig som läsare att fånga kärnan i detta budskap. Vilka begrepp återkommer t.ex. som centrala för möjligheten att bryta vanmakt i olika slags livssituationer?

Lars Berg


Mänsklig makt och vanmakt

Grundbulten för arbetet med människors utveckling, vare sig det sker på samhällelig nivå, i stora organisationer, i arbetsgrupper, familjeliv eller individuellt är att svårigheter uppstår, som medför lidande i olika former och grader.
Lidandets orsaker är som regel höljda i dunkel, eller så tycker man sig se orsaker, men vet inte hur man ska gå tillväga för att förändra situationen.
Ofta är merparten av de inblandade helt överens om att något är fel, men ingen lyckas bryta det destruktiva mönster man är del i.
Bilden går igen från det mest kollektiva till det djupast enskilda.
I en sådan situation griper lätt vanmakt omkring sig. När vi inte vet hur vi ska angripa ett problem räcker det inte med muskler och stora ord.
Vi behöver en fast punkt i detta famlande tillstånd.
Men var?
Som oftast när vi har råkat i svårigheter har vi förbisett det mest uppenbara: vi är inte där vi befinner oss! D.v.s. vi har uppmärksamhet och engagemang riktat mot hur vi ska ta oss ur situationen snarare än att vara närvarande i den verklighet vi inte lyckas bemästra.
Efter alla fruktlösa försök att komma ifrån vår smärtsamma belägenhet uppstår lätt skam eller självförakt inför vår maktlöshet. Eller så går vi med sökarljus på jakt efter syndabockar – inte sällan med krigiska handlingar som följd.
Hur använder vi då denna paradox – att vi inte är där vi befinner oss – och att detta är den främsta orsaken till att vi inte lyckas bryta vanmakten?
Enkelt.
Vi återvänder dit där vi är!
Men hur kan vi då veta om vi är där vi är?



Göran Carlsson
Vice VD, Dipl.gestaltkonsult
Goran.Carlsson@papyrus.com:

Till viss del tror jag det handlar om rädsla. Rädsla för att våga stanna upp, och möta andras, och inte minst mina egna tankar och funderingar, om livet och hur vi har det. Kanske jag upptäcker saker som jag innerst inne vet men inte vill erkänna. Kanske kommer tankar om min osäkerhet och mina tvivel. Rädsla för att inte veta exakt vad som skall hända – att inte ha en agenda.
I företagsvärlden, som jag är mest bekant med, är målen det allt överskuggande. Kanske finns det en viss frihet hur vi når målen, men det skall alltid gå fort – väldigt väldigt fort. Om vi springer hela tiden är det svårt att uppleva nuet.
Och varför skall vi ta vår utgångspunkt i nuet? För att det är omöjligt att veta åt vilket håll vi skall gå, för att nå målet, om vi inte vet var vi startar. Det hjälper inte om jag har en jättebra kompass om jag inte vet var jag är. Man skulle kunna säga att starta i nuet är som att använda en GPS-mottagare för att säkerställa att vi startar där vi är.
Vad behövs då för att vi skall kunna vara där vi är? Tid! Vi måste inse att det krävs tid. Tid att fundera och reflektera, för mig själv och tillsammans med andra. Tid att få uttrycka hur jag har det just nu, och lyssna på hur andra har det. Få tala om farhågor och förväntningar som jag har just nu. Få uttala vad jag skulle vilja och vad som är viktigt för mig. Och få höra andra göra samma sak.
Och varför är det så svårt? Jo för att det är så enkelt!
Vi har i vår komplicerade tillvaro svårt att tro att något så enkelt kan vara så kraftfullt.
Men jag vet att det är både möjligt och fantastiskt kraftfullt. Jag har upplevt det många gånger både som VD och kursledare i ledarutvecklingsprogram.
Hur gör jag då rent praktiskt om jag vill åstadkomma detta t.ex. i en konferens för företaget?
Dels tror jag att vi måste skapa en struktur, som gör att det inte blir lika farligt att stanna i nuet. Vi kan ta hjälp av någon utomstående t.ex. en konsult, som vågar vara med oss utan att rusa före för att visa sig duktig. Någon som stannar och ger oss en struktur för att prata om nuet.
Dels måste det finnas utrymme för social samvaro utanför agendan eller snarare som en del av agendan. Denna del är minst lika viktig som den övriga agendan. Det är inte slöseri med tid, det är investerad tid. Jag brukar skämtsamt säga att en konferens skall vara 2 dagar med övernattning och den viktigaste delen är övernattningen. Men det ligger en hel del sanning i detta.
När jag är kursledare på ledarutvecklingskurser är de flesta deltagarna i början väldigt frustrerade när vi ger mycket utrymme för reflektion och diskussioner och koppling till egna erfarenheter. Det går för sakta, det händer inget. "När får vi lära oss hur man skall göra – kan vi få en checklista?" Det är så de uttrycker sig. Efter en tid önskar ofta deltagarna mer tid för reflektioner och diskussioner och egen tid. De har insett att det är givande och en grund för att komma framåt.
Som ledare visar du vad som är viktigt. Avsätter du tid på ett möte eller en konferens för att prata om hur vi har det just nu, så visar du att du tycker det är viktigt och en förutsättning för att fortsättningen skall vara kreativ och att människor kan släppa sitt nu och tillsammans utforma framtiden. Och jag vet av erfarenhet att du inte förlorar tid, du tjänar tid, och du får mer nöjda medarbetare som verkligen kan fokusera på det som vi håller på med för tillfället. Och det finns större chans att alla är på samma ställe samtidigt.



Anders Danielsson
Dipl.gestaltterapeut
anders.danielsson@glocalnet.net:

Sedan en tid är jag personligen upptagen av sambandet mellan förändring och acceptans som förhållningssätt, både till mitt eget liv och i professionella möten med andra människor.
Inom gestalttänkandet har vi förändringsparadoxen, alltså antagandet om att verklig förändring blir möjlig när vi gör oss medvetna om verkligheten och hur vi reagerar på den. Då skapas förutsättningar för konstruktiv anpassning och vi kan ta ansvar för vår livssituation genom medvetna val. Den här processen pendlar ofta mellan polariteter av motstånd och förändringskraft.
Människor som tar kontakt med en terapeut eller konsult ber dock sällan om hjälp "att vara i det som är". Uttalat eller outtalat finns en förhoppning om förändring. Att en väg framåt kan ligga i att stanna i det som är, kan låta långsökt eller t.o.m. arrogant. Som terapeut måste jag vara beredd att börja mötet i "jakten på förändring".
I mitt arbete träffar jag ibland människor som är ofrivilligt barnlösa och jag har också upplevt det själv. Ett sådant besked kan utlösa en kris som leder bort från nuet; "vi försöker li-te till", "det måste gå", "vi måste genast ha hjälp". Smärtan är alltför stor att vara i någon längre stund. Lyckas man inte heller med assisterad befruktning kan vanmakten vara fullständig. "Livet blir inte som jag föreställt mig och jag kan inget mera göra!" Möjligheterna att "förändra verkligheten" är uttömda, men går den då att acceptera?
Att acceptera infertilitet leder naturligt nog inte till ett biologiskt barn men det kan öppna för en ny mening i livet och nya val, t.ex. beslut om adoption. Detta är en acceptans som inte bara handlar om att göra sig medveten. Det är att gå i intensiv dialog med verkligheten, att gå in i den och göra sig hemmastadd i den, hur oönskad den än är. Så här är det, detta är mitt liv. Det kan vara oerhört mödosamt, och paradoxalt nog är en av terapeutens uppgifter att representera hoppet om förändring; vanmakt, sorg och skam behöver inte vara för evigt.
Ofrivillig barnlöshet kan tyckas särpräglat men drabbar ca 15 % av alla par, och som existentiell erfarenhet kan den ha vidare giltighet. Vi förväntas alltmer kunna styra våra liv och förändring är honnörsordet i tiden. Men människors upplevelse av stress, oro och vilsenhet talar ett annat språk. Arbetslöshetssiffror och ohälsotal vittnar om att förskräckande många människor lever i "verkligheter" som ter sig lika svåra att acceptera som att förändra.
En chef förväntas utöva ett "coachande" ledarskap men får bara mer och mer lastat på sig själv. En arbetslös måste söka ett visst antal jobb, oavsett om det finns några jobb som han har rimlig chans att få, för att ta två konkreta exempel.
Går det att göra sig hemmastadd i en sådan situation? Går den att förändra? Som terapeut eller coach följer jag med på vandringen mellan motstånd, förändringskraft och acceptans och deltar i dialogen där min klient befinner sig.



Lis Nyström
Dipl.Gestaltterapeut, teologie stud.
gestaltmoten@hotmail.com:

Det Kärleksfulla Mötet
Jag tror på det Gudomliga inom varje människa. Den innersta kärnans unika genuinitet, fylld av Kärlek och Sanning. Ibland sipprar smärtan, via våra sprickor, in till vår kärnas centrum och läker genom tårar det som en gång sårades och förhindrade kärnans utveckling, och sakta blir vi helare som människor.
För att detta skall kunna ske på ett mer medvetet plan och med stor varsamhet behöver vi göra så som Rudolf Steiner uttrycker det: "Bered dig stunder av inre lugn och lär dig under dessa stunder att skilja det väsentliga från det oväsentliga".
Vi behöver egen tid, för att kunna möta oss själva. Och vi behöver en god vägledning – någon vid vår sida som ger stöd och förståelse för denna många gånger omfattande och svåra inre process, och utveckling.
I det kärleksfulla mötet får kraven vila, dvs jag behöver inte göra något för att bli älskad, utan bara Vara och långsamt sjunka ner i mig själv och våga känna vem jag egentligen är på djupet och då komma i kontakt med mitt sanna själv. Jag blir autentisk och fylls, allteftersom rädslorna avtar, med ett inre lugn och kärlek till mig själv och därmed till mina medmänniskor.
Så tror jag att vi som medmänniskor kan bidra till att vanmakten i våra och andras liv avtar, och att "makten" får ett annat ansikte; nämligen känslan av att själv kunna påverka. Och därmed bli mer levande, och våga vara där jag verkligen är – här, med hela mig själv – då är jag Närvarande.
Jag vill avsluta med en bön av ärkebiskop K.G. Hammar: "Låt våra liv bli en katedral, som påminner om Dig, Du vårt ursprung och vårt mål.
Låt Din Andes vind spela på våra slumrande möjligheters strängar och förnya oss i alla våra relationer."



Ulf Grundel
Msc Gestalt in Organisations
ulf.grundel@telia.com:

Jag minns en vacker septemberdag 1999. Sommaren hade återvänt med full kraft. Den överraskade genom att påtagligt mota undan den begynnande hösten. Det var som om vi alla fick en gåva utan att behöva ge något. Det fanns heller ingen förväntan på att vi skulle bidra. Den bara fanns där igen med all sin fantastiska kraft.
Vintern och våren hade varit tung. I företaget hade vi hela året innan varit oense om våra samarbetsformer. I möte efter möte prövade vi nya lösningar och nya ansvarsområden. Men styrkan i den tidigare gemenskapen återvände aldrig. Inför sommarledigheten hade vi skilts åt i en trädgårdslunch med inslag av ett helt nytt perspektiv. En historisk person hade – genom ombud – fått kliva in för att leka med våra fantasier om förmågan att förändra och utveckla. Men det kraftfulla förflutna erbjöd inget stöd i nuet.
Sommarledigheten hade inneburit en andhämtningspaus. Min almanacka var fulltecknad. Arbetsmöte efter arbetsmöte stod uppradat. Mitt i denna kaskad av engagemang och åtaganden sökte tanken varje ledig stund förvirrat efter lösningar. Alla lösningar hade samma riktning. Det befintliga skulle förändras och utvecklas. En av dessa fantastiska sensommardagar står jag på Blasieholmskajen med Grand Hotell bakom ryggen. Det är tidig morgon. Nyss lämnade jag min uppdragsgivare. Jag stannar upp på kajen. I en och samma blick ser jag Söders höjder resa sig, Gamla Stan sträcka ut sig i morgonsolen, det Kungliga Slottet och Riksdagshuset befästa min figur i väster, Arvfurstens Palats och Operan fylla på mot Kungsträdgården i norr. Mitt i blickfånget flyter Strömmen fram och fyller mig med nuets liv. I samma stund upplever jag det förflutna. Jag känner dofter. Jag hör människor och ljud från en svunnen tid. Så bleknar det förflutna och framtiden ställer sig upp.
I den stunden blir jag ett med alla människor och med hela världen. Jag känner mig hel och helt och fullt mig själv. Jag upplever en av mitt livs höjdpunkter och just i den stunden hittar jag lösningen. Jag ger upp kampen.
Full av entusiasm söker jag upp min kollega och vän sedan mer än 10 år och berättar om mitt beslut. Jag lämnar gemenskapen.
I mitten av oktober, när hösten slutligt firade sin seger, läser jag på pendeltåget tidigt en morgon ett stycke ur Herman Hesses bok Siddharta.
"När någon söker händer det lätt att hans ögon bara ser det han söker efter, att han inte kan hitta, inte kan släppa in hos sig något annat, därför att han alltid bara tänker på det sökta, därför att han är besatt av sitt mål. Att söka betyder att ha ett mål. Men att finna betyder att stå fri och öppen åt alla håll och inte ha något mål"!



Jeanette Olsson
Msc Gestalt in Organisations
integritas@ebox.tninet.se:

Dialog skapar egen påverkansmakt
Kanske är polariteten till vanmakt makt att påverka, påverkansmakt? Mitt sätt att få tag på min makt, min egenmakt, är att vara i dialog – med mig själv och med andra. Jag tror nämligen att möjligheterna till förändring ökar om vi kan se verkligheten som den är. Och för att kunna se verkligheten som den är behöver vi stanna och byta våra bilder med varandra – ge tid för reflektion och dialog.
I mitt arbete med demokratiutveckling har det blivit tydligt att dialogen med andra är ett effektivt sätt att bryta vanmakt. Vi människor har ju också alltid samlats för att skapa mening, minska lidande och för att vara med och förändra livsvillkor. Människor har ständigt mötts genom historien för att skapa gemensamma organisationer för utveckling och påverkansmakt. När människor möts ansikte mot ansikte i kontakt blir dialogen en viktig del i en kreativ och skapande process för att bryta vanmakten och för att påverka olika förhållanden. Vanmakten kan gemensamt vändas till självförtroende, självtillit och självaktning – egenmakt.
Trots det ser vi så mycket lidande omkring oss i världen, säger någon. Ja, och människor möts fortfarande ansikte mot ansikte i den verklighet vi inte lyckats bemästra.
"Att möta människor är det viktigaste i politiken" sa en gång en fritidspolitiker till mig och hon menade att "det är ju inte för att säga hur många lyktstolpar det ska vara på ett visst ställe som man blivit politiker, utan för att utveckla samhället så att det passar människor". I sådana stunder känner jag hur vanmakten ger vika för tron på att vår goda vilja kan organiseras till skapande makt. Vårt politiska system är ett försök till ett sådant organiserande – och det är hjärtat i vår demokrati. De senaste 7 åren har jag haft förmånen att arbeta i olika projekt som omgetts av dess pulsslag. Det jag sett, hört och känt under det arbetet har fått mig att pendla mellan glädje över alla engagerade människor jag mött och övertygelsen om att "det är med demokratin som med kärleken – den behöver återerövras varje dag". Någonting som olika skeenden i världen idag om och om igen påminner oss om.
Det är lätt att känna vanmakt. Den allmänna bilden av några av de människor som möts för att förändra livsvillkor, våra politiker, är formad av schabloner och förenklingar. Beroende på vem som uttalar sig framställs de endera som en girig och makthungrig elit eller som okunniga amatörer. Jag har också en annan bild där samma människor möts i dialog och vilja att vara med och förändra livsvillkor och för att bryta vanmakten. Den bilden behöver få större genomslagskraft för att vi också ska kunna känna påverkansmakt.
Det hårda klimat som understödjer det som i media kallas politikerförakt underlättar inte för människor att bibehålla sitt engagemang. Och vi behöver människor som vill och tror på att vi kan bryta maktlösheten och jakten på syndabockar genom att aktivt och medvetet förhålla oss till den skiftande verkligheten. Jag tror att vi genom känslan av eget ansvar och tron på att vår goda vilja kan organiseras till skapande makt – och framför allt – genom att stanna i dialog kan gå från vanmakt till påverkansmakt.
Att vara i dialog med andra är ett sätt att finna sig själv. Dagens verklighet är så svårfångad och det gör det än nödvändigare med förmågan till dialog. Genom att skapa kvalitativa dialoger mellan människor, genom att få olikheter att kommunicera och förstå varandra så skapar vi – vi skapar mening och makt – påverkansmakt för att förändra livsvillkor.

 

© Lars Berg Egenart 2007-17