Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2007/1
Förändringens sociala natur
Ett minne för livet – om förändringsprocesser i en organisation
Tankar om mänsklig mognad
Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden
Förändringens sociala natur
Varje individ ingår i ett sammanhang, vare sig det är i en familj eller i en grupp av något slag. Även den person som har dragit sig undan till en ensligt belägen stuga i skogen och lever av egen odling ingår i ett sammanhang; eller som man säger med gestaltterminologi: varje organism är en del i ett omgivande fält och ingen av dessa entiteter är densamma utan den andra. Inte nog med att enslingen i skogen sannolikt lever närmare den natur vi alla genomsyras och omges av, det sker också i ett levande sammanhang fyllt av interaktion av social natur.
Den här sociala aspekten av livets grunder kan vi se redan på cellnivå; när celler bildas är en avgörande del av gestaltningen skapandet av det omgivande membran som ska stå för såväl skydd mot inkräktande och upplösande krafter som garanten för konstruktiv kommunikation med omgivande ämnen och organ. Cellen är redan här både ett med sitt sammanhang och avgränsat från det. Denna dubbelnatur är sedan den mest vitala aspekten av allt organiskt liv ända ut till människans värld av relationer och samhällsaktiviteter.
Den mänskliga hudens funktion är här en bra metafor, både skydd mot och utbyte med omvärlden, och samma sak gäller för mentalt och emotionellt liv. Vi behöver skydda oss och vi behöver ta in näring och avbörda oss olika slags avfall – både fysiskt, emotionellt och intellektuellt. I denna process av intag och uttryck sker samtidigt ett växande – låt oss kalla det erfarenhet, mognad eller visdom. Vi lär oss av erfarenheten att leva och i den bästa av världar korrigeras misstag som lett till hotfulla eller destruktiva situationer så att vi omvärderar tidigare perspektiv på världen och oss själva. På det här sättet utvecklas människor, olika gruppbildningar, samhällen och kulturer – ja, hela mänskligheten, förhoppningsvis. I den bästa av världar....
Vi behöver alltså inte anstränga oss för att åstadkomma förändring. Det är vad livet går ut på.
När vi talar om behov av förändring är det snarare för att vitala organiska processer har isolerats från sitt sammanhang och därigenom motverkar det naturliga förlopp av korrigeringar som snart skulle ge oss nya erfarenheter och en högre grad av vishet.
I skärningspunkten mellan beroende och oberoende gäller det att upprätthålla en balans och en flexibilitet som medger ett systems friska växande i samklang med sin omvärld. Oavsett om det gäller en enskild person, en grupp, en organisation eller en hel kultur.
Jag har en väldigt personlig upplevelse som bekräftar detta. Jag började häromdagen känna mig all krassligare, med halsont, tendens till feber och allmän sänkning av mitt fungerande.
Jag kände mig allt värre och igår natt hade jag svårt att andas, både på grund av nästäppa, hostningar och ett astmaliknande gurgel från luftrören.
I det läget vaknade min sambo i sängen bredvid mig och vi började prata om mitt tillstånd. Efter en stund kunde jag erinra mig att vi hade haft en konfliktfylld kommunikation kvällen innan förkylningen bröt ut och därigenom sätta ord på min upplevelse av saken; något jag av olika skäl hade skjutit åt sidan och "svalt" när det hände. Jag hade alltså stängt dörren till vidare mental och emotionell utväxling mellan oss och senare börjat fantisera om olika hotbilder p.g.a. mina känslor.
När vi nu kunde lufta vad som hänt och få ny verklighetsbaserad näring som fick mina hotbilder att blekna kände jag en lättnad i hela mitt system. Andningen lättade och när jag senare vaknade på morgonen kände jag mig nästan helt frisk.
Snacka om förändring, något som skedde av sig självt bara genom att jag avbröt min isolering innanför mitt psykiska skal och återerövrade mitt "membrans" kommunikationsförmåga och därigenom förtroendet för förmågan att skydda mig.
I det här numret av Inspirationsguiden berörs de viktiga processerna vid "membranet" – eller "kontaktgränsen" som vi i gestaltsammanhang kallar det – både i relation till en omfattande förändringsprocess i en organisation, i referatet av Ulf Zwedbergs forskningsstudie "Ett minne för livet" och till tankar om de stora svårigheter vi står inför med behovet av global förändring, i intervjun med Viveka Klingenberg.
– Lars Berg
Ett minne för livet
– om förändringsprocesser i en organisation
En ledning som vill initiera en förändringsprocess i en organisation står inför utmaningen att få till ett fruktbart samarbete med alla som kan tänkas vara berörda. För att lyckas med det krävs en etablering av ett dialogiskt förhållningssätt inom och mellan samtliga systemnivåer. Det är en grundförutsättning för en konstruktiv process, menar Ulf Zwedberg, VD på Zwedberg Partners.
På det hela taget är samverkan förändringens signum, eftersom dess motpol isolering leder till stagnation. En organism eller ett levande system som upphör att samverka med sin omgivning kommer förr eller senare att stelna i ett verklighetsfrämmande vacuum.
Ulf Zwedberg genomförde under 2005 en forskningsstudie av ett av sina uppdrag med en organisation och fann att just förmågan att finna ett genomgripande samarbete med arbetsgruppen var avgörande för någon bestående förändring i organisationen.
Med sitt gestaltorienterade arbetssätt kom han dessutom med inte bara ny kunskap utan också en ledarstil som var ny för medarbetarna i organisationen.
Både den speciella kunskapen, med ett delvis nytt språk för vad som sker i en arbetsgrupp, och Ulfs dialog-orienterade approach innebar inledningsvis en konfrontation för deltagarna.
Som Ulf uttrycker det i sina slutsatser: "deltagarna hamnade i en existentiell valsituation inför om de ville "hoppa på tåget" eller avstå från att delta och det var avgörande för resultatet av vårt senare gemensamma arbete huruvida individerna aktivt hade gjort detta val till sitt eget".
De som gjorde valet upplevde gestaltmetodiken som något nytt som berörde inte bara sakfrågorna utan hela existensen i arbetslivet. Det hade även betydelse för engagemanget och viljan att svara an på vad som erbjöds. En av deltagarna formulerade det såhär: "Liksom för mig, tror jag att processen har inneburit ett minne för livet. Inte minst för att den varit ny, som jag förstår det, för oss alla".
Redan vid det första mötet med ledningsgruppen i organisationen stod det klart att det bara var avdelningschefen som såg behovet av förändring. Därför var det av avgörande betydelse att initiera en process där alla i ledningsgruppen fick utrymme att uttrycka sig och ta ställning till detta projekt. Två av ledningsgruppens medlemmar var dessutom nya och därför inte insatta i projektet.
Ulf Zwedberg kände under det här inledande mötet att han "hade hela organisationens verklighet med stor personalomsättning i rummet".
Bristen på delaktighet från alla i ledningsgruppen kom därför att vara vägledande för det arbete Ulf och hans medarbetare stod inför med hela organisationen.
I forskningsstudiens analyser visade det sig också att deltagarna inledningsvis var personligt upptagna av både sitt enskilda existentiella val att vara med eller inte och senare alla de känslor de olika faserna i processen väckte.
Vad var det då i Ulf Zwedbergs ledarstil som var så nytt för deltagarna?
För att få den frågan besvarad kan det vara intressant att betrakta vad det är som utmärker ett "gestaltiskt förhållningssätt" i arbete med organisationer.
I inledningen av forskningsstudien skriver Ulf Zwedberg: "Eftersom den gestaltiska metoden utgår från den process av interaktioner som uppenbarar sig i rummet där människor möts innebär det att deltagarna kan komma i djupare kontakt med fundamentala behov och oavslutade händelser, vilka kan innebära ett väckande av krafter som ligger under ytan; krafter som både vill förändra och bevara i samma rum" .
Citatet antyder en inriktning på vad som sker i relationerna mellan gruppdeltagarna snarare än på innehållet i vad man håller på med.
Just detta utmärker ett processinriktat förhållningssätt även när det inte har en gestaltisk bakgrund. Processkonsulten fokuserar på hur saker och ting pågår snarare än på vad man pratar om. För att kunna greppa vad det är för olika slags processer en processkonsult har att ta ställning till presenterar Ulf Zwedberg en förenklad modell av tre processnivåer:
Gränser: Hur hantera gränser i gruppen (group boundary management) genom att först och främst definiera vem som är inom och vem som är utanför gruppen och hur man behåller gruppens identitet. Hur man sätter gränser mellan individ–grupp–avdelning–omvärld? Syn på ledarskap och distribution av ansvar/befogenheter.
Uppgift & resultat: Hur behålla sitt existensberättigande gentemot omgivningen genom att leverera funktion eller primär uppgift (group task accomplishment).
Relationer: Hur utveckla och behålla sig själva som en fungerande enhet genom att hantera sina interna interpersonella relationer (interpersonal and group management).
Dessa tre basfrågor kan observeras i tre olika nivåer:
Innehåll – vad arbetas med i gruppens frågeställningar?
Process – vilka processer använder gruppen för att hantera sina uppgifter?
Struktur – vilka återkommande, repetitiva, sätt att agera existerar?
Med hänsyn tagen till alla dessa processnivåer blir det ett ganska stort spektrum av ställningstaganden för en processkonsult. Det säger sig självt att en arbetsgrupps kollektiva bild av sig själv sällan omfattar hela detta spektrum och att när en konsult börjar lyfta fram processer som för de flesta är omedvetna, väcks känslor av oro och förvirring lätt till liv.
De nivåer som sannolikt är mest framträdande för gruppens medlemmar är sådana som man har kunnat formulera och därmed kommunicera mellan varandra. Det kan t.ex. gälla uppgiftsrelaterade frågor om planering, arbetsmetoder och visioner.
Övriga nivåer, som Ulf Zwedberg kallar för "organisationens gråzoner", uppger han "kan vara helt oreflekterade och kanske har dessa frågeställningar sällan eller aldrig uppmärksammats på grund av okunskap om dess betydelse för gruppens och organisationens resultat".
Nu är det dock inte bara inriktningen på processnivåer som utmärker en processkonsult som arbetar utifrån ett gestaltiskt förhållningssätt. Till detta kommer något som på engelska har formulerats (Nevis) som "high impact" och "interpersonal intervention style". På svenska blir det något i stil med: "hög grad av inverkan" och "relationsbaserat ingripande i processer". I klarspråk betyder det att konsulten inte bara betraktar vad som sker i rummet utan också går i personlig kontakt med deltagarna och delar med sig av sina egna reaktioner på händelseförloppet.
När ett sådant förhållningssätt ställs mot andra konsultroller, som t.ex. "Expert-modellen", där konsulten förmedlar teoretisk kunskap, eller "Doktor–patient-modellen", där konsulten analyserar och rekommenderar – ger en medicin – eller t.o.m. den "ordinarie modellen för en processkonsult", präglad av hjälp till självhjälp, blir det tydligt att gestaltmodellen väcker känslor, ibland existentiellt präglade, hos deltagarna.
I Ulf Zwedbergs beskrivning av sitt arbetssätt framstår fr.a. två viktiga komponenter:
1) processkonsultens inriktning på "hjälp till självhjälp";
2) den engagerade lärarens förmedlande av processkompetens – i stor utsträckning genom att själv agera förebild för vad kontaktskapande innebär.
Det blir här också uppenbart att Ulf som konsult många gånger ställs inför ett dilemma kring att ställa upp på de förväntningar en organisation har, utifrån gamla etablerade bilder av vad en konsult kommer med för verktyg, eller att ta sig igenom de svårigheter i grupprocessen som har sin grund i den gestaltorienterade konsultens annorlunda approach:
"Det unika med gestalt i organisation är att det är själva förhållningssättet till människan, gruppen, organisationen och uppdraget som utgör grunden i metoden och samtidigt blir "verktygslådan" för deltagarna. Arbetssätt och tekniker växer ofta fram i sammanhanget till skillnad från andra riktningar som mer kan bygga på en i förväg utvecklad och beprövad arbetsform."
Ulf betonar dock i sin studie att det i slutändan är värt besväret att stå upp för gestaltmetoden, eftersom han, som han skriver: "många gånger har erfarit att effekten på sikt är väsentligt mindre där upplevelser av full kontakt mellan deltagarna och mellan mig och deltagarna uteblir".
Vilka är svårigheterna för att uppnå effektiv förändring i en arbetsgrupp?
Det första kriteriet för förändring är, som nämnts ovan, att deltagarna måste ges utrymme att förstå vad de erbjuds vara med om och att få tillfälle att reflektera och kommunicera kring sitt val att vara med eller inte. I det här skedet är risken stor att många kan känna sig överkörda om de inte har fått tillfälle att fatta ett eget beslut.
Ulf kommenterar: "Jag upplevde inledningsvis ett allmänt motstånd, precis som informanterna beskrivit, och min lärdom av detta är att det är avgörande att inte bara skapa en omfattande awarenessprocess inledningsvis i form av aktiviteter, utan att vara kvar tillräckligt länge i kontaktprocessen – i varje fas av upplevelsecykeln* – så att deltagarna själva kommer ikapp och kan göra egna val. Upplevelser av att vara överkörd av ledningen handlade inte om att det gick för snabbt, tvärtom det drog ut på tiden rejält. Nej, det handlar istället om alltför lite kvalitativ kontakttid inledningsvis och respekt för att alla deltagare behöver göra ett personligt val inför att delta i en process. Och där det antagligen behövs olika tid för olika personer i detta skede."
En känsla av motstånd mot förändring kan komma från såväl en hel grupp som mindre grupperingar i en större grupp. Ofta handlar det då om det som Ulf beskriver, att deltagare inte har beretts utrymme för en personlig dialog kring faktorer som oroar dem eller som de känner sig tveksamma till.
En förändringsprocess består alltså av en rad utmaningar för en ledare, som är naturliga beståndsdelar av själva processen. Det bästa verktyget vid "motstånd" är kontakt, d.v.s. ett uttryckligt uppmärksammande av att det finns flera personer med tveksamheter som behöver bli respekterade och ges tid att utforska vad tveksamheterna eller oron består av.
Kontakt, uppmärksamhet och respekt skapar trygghet och kan ofta vara den uppmuntran en tveksam deltagare behöver för att våga ta steget att utmana sin rädsla och sina gränser.
Ulf Zwedberg beskriver dilemmat så här: "Genom att arbeta med tekniker som hjälper gruppen att "skanna bakgrunden" kan jag bidra till två helt olika scenarios; antingen en situation där jag upplevs tvinga individer och gruppen att smaka på bortvalda figurer i bakgrunden* – tvångsmata gruppen med sin bakgrund. Eller så kan man uppleva det som att jag bidrar till att synliggöra ett läckert smörgåsbord med alla möjliga delikatesser. I resultatet har vi kunnat utläsa båda reaktionerna. Men det är den upplevda tvångsmatningen som blir ett dilemma."
Hur lyckades då projektet i organisationen?
Zwedberg Partners konsultinsats genomfördes under en tid av 1,5 år och det blev ett stort material av egna anteckningar och enkätsvar från deltagare i studien för Ulf Zwedberg att sammanställa. Här är några av hans slutsatser:
"Jag har verkligen insett att vi gör två sorters arbeten samtidigt när vi kommer in med ett Gestalt-Process-Konsultativt arbetssätt i ett system:
1. Vi bidrar effektivt till att hjälpa människor att hjälpa sig själva i de dilemman som för stunden kan låsa systemet (det förväntade uppdraget),
2. OCH vi lär ut ett "nytt eller alternativt" sätt att leva på i kontaktgränsen med omgivningen, som gör det möjligt att arbeta med punkt 1. Vi kan kalla detta processkompetens – en avgörande kunskap för ett systems förmåga att självreglera, att hjälpa sig själv att löpande förändra och anpassa sig i takt med omgivningens utveckling (det icke överenskomna)."
I studien återkommer en rad teoretiska modeller och begrepp som vi inte har utrymme att belysa i den här artikeln, men centrala sådana är referenser till Kurt Lewins "fältteori" och de olika faserna i en förändringsprocess: "Unfreeze – Move – Refreeze".
I den inledande Unfreeze-fasen uppstår också de mest kritiska faktorerna för om processen ska leda till förändring eller inte:
"Under punkt 1 sker alltså uppdraget som vi ofta blir anlitade för. Här är vi processkonsulter som stödjer gruppen att själva hantera komplexiteten i sina frågeställningar, inklusive gräns- och relationsfrågor. Men under punkt 2, har vi ett förhållningssätt som vi "lär ut" – eller tvingar på deltagarna, beroende på hur man upplever det, som resultatet visar.
Så, här finns det anledning för självkritik, att jag som konsult inte har varit observant och lyhörd för de mothållande, skyddande fenomen som pågår. Och jag vet sedan tidigare att en grupp med många oavslutade energiladdade händelser, oavsett hur många av deltagarna som är bärare, behöver en annan start än att åka på seminarium tillsammans.
Retroflektionen* i sig är inte ett kontaktavbrott, menar alltså Wheeler. Det är en del av kontaktprocessen. Möjligen kan det vara av intresse att undersöka de antaganden som ligger till grund för valet av figur i olika situationer, men i andra systemnivåer. Jag har bättre erfarenhet av liknande situationer med starkt motstånd, att börja träffas på personnivå och små subgrupper och sakta bygga tillit och egen vilja att mötas som helt system. Genom att börja i mindre delar skulle det kunna etableras krafter som tar den "ställföreträdande modiges" roll, tar initiativ och börjar nyttja processen som vi erbjuder, vilket också resultatet belyser som en betydelsefull faktor för att komma igång."
För en mer genomgripande belysning av projektets utveckling rekommenderar jag ett besök på Gestaltakademins webplats (www.gestaltakademin.se), där masteruppsatsen finns för nedladdning i sin helhet (under "Masteruppsatser").
Eller skriv ett e-mail till Ulf Zwedberg ulf.zwedberg@zp.se.
– Lars Berg
lars@egenart.info
* Begrepp som inte förklaras i texten:
Upplevelsecykeln – Cykeln beskriver uppkomsten av en impuls, dess utveckling till en "figur" som medger kontakt och hur situationen avslutas genom tillbakadragande och assimilering (bearbetning enligt Sari Scheinberg (2002)).
Bakgrund – I gestaltpsykologisk terminologi används begreppen Figur och Bakgrund som de två aspekterna av en Gestalt. Figuren är det fenomen som för tillfället är i fokus, det jag är medveten om och uppmärksam på. Bakgrunden är allt det som för stunden är omedvetet, men som utgör det sammanhang som figuren har framträtt ur.
Retroflektion – Att "kasta inåt"; ett sätt att hålla inne med en impuls som ursprungligen riktats mot omgivningen, genom att omedvetet rikta energin mot mig själv. Huvudvärk har ofta retroflektion som funktionell orsak.
Tankar om mänsklig mognad
Viveka Klingenberg är gestaltterapeut sedan 1980-talet och har, som många andra gestaltutövare, sökt vidare efter allt djupare perspektiv på tillvaron. Andlig och existentiell fördjupning är ofta en naturlig konsekvens av den förhöjda medvetenhet som en gestaltterapeutisk utvecklingsprocess innebär.
Viveka har bl.a. valt att studera ekosofi vid Karlstads universitet och skrev sin 20-poängsuppsats utifrån temat mänsklig mognad; "Var finns mogenheten? Nobelprisbelönade vetenskapsmannen, statsministern eller ärkebiskopen?".
Jag träffade Viveka för en eftermiddags intensiv dialog kring ett ämne som engagerar oss båda: Hur ska vi människor hinna förändra vårt levnadssätt för att överleva som art på jorden?
LB: Hur kom du in på "mogenhet" som tema för din uppsats?
VK: Det var det här citatet av Martin Lönnebo som inspirerade mig: "Den avgörande strategiska frågan för mänsklighetens framtid är mognad. Med kärnvapen, genmanipulation, datorer etc, har människans förmåga att påverka vår värld drastiskt ökat, och därmed vår makt. Med ökad makt följer ett ökat ansvar och det i sin tur borde vara grundat i ökad visdom eller "mognad" hos människan."
Med alla de möjligheter vi har idag blir ansvaret så mycket större, vilket kräver större grad av mognad av oss. Och det tycker jag gäller i stort som i smått. Någon har formulerat det som att människan ligger mognadsmässigt 1000 år efter den teknologiska utvecklingen. Vi har helt enkelt inte hängt med i vår egen utveckling som ansvarsmedvetna varelser.
Det intressanta är att det inte är de tekniska landvinningarna som är destruktiva i sig, utan det är när vi människor använder dem oreflekterat som det ofta får destruktiva konsekvenser.
LB: Vad innebär ett ekosofiskt perspektiv på mognad?
VK: Ekosofi som disciplin handlar om "Jordens framtid och människans värdighet". Där ingår både de stora frågorna som gäller människan som art på jorden och de vardagliga ställningstaganden och levnadsmönster som varje enskild individ måste ta ansvar för.
Min utgångspunkt i uppsatsen gällde de stora frågorna, men om vi tittar närmare på de nivåer som utkristalliseras i en kulturanalys ser vi att det går en rak linje från de stora frågorna ner i varje människas vardagsliv.
En nivå är den naturvetenskapliga, med forskningens och teknikens språk; den andra är den politiska, sociala och ekonomiska nivån och den tredje är den värderingsmässiga nivån, som har ett mytiskt, poetiskt och religiöst/etiskt språk.
Vad vi än pratar om för frågor i samhället ‚ t.ex. klimatförändring och växthuseffekten, som är så aktuella just nu ‚ så behöver vi använda oss av alla dessa tre nivåer för att det ska bli begripligt och för att vi ska kunna agera för en förändring.
LB: Ser du de här nivåerna även i din verksamhet som gestaltterapeut?
VK: Ja, parallellerna är väldigt konkreta. Om t.ex. en person kommer till mig i terapi för utmattningsdepression eller stressymptom efter att ha känt sig utbränd i arbetet, blir det ju viktigt att börja titta på väldigt omedelbara åtgärder i vardagslivet: Vad behöver personen göra för att börja återerövra hälsan? Sova ordentligt, äta näringsrik mat, tillskott av vitaminer och motion. I nästa steg kanske börja träna avslappning, börja med qigong eller något liknande; att öka lyhördheten för kroppen.
De här frågorna handlar om att handskas med den akuta situation som är just nu. När kraften börjar återvända kommer vi dock upp på en ny nivå, där det med lite perspektiv inte bara handlar om att återhämta sig och sedan gå tillbaka till samma tillvaro som förut.
Här kommer vi in på frågor som är viktiga att ta ställning till för att inte falla tillbaka i en ännu värre situation. Personen behöver ta lärdom av vad som hänt och kanske arbeta mindre, avbryta arbetet vid en viss tidpunkt för att få tillräckligt med avkopplande fritid, att börja sätta gränser mot vissa krav från omgivningen etc. Att börja säga "Nej!" och lyssna på kroppens signaler.
Då kommer vi in på den sociala nivån, hur det ser ut i våra relationer, hur vi förhåller oss till våra sociala roller etc.
Frågorna blir alltmer existentiella. Här ställs individen inför behov av förändringar som kan konfrontera hans/hennes sociala mönster och kanske väcker det oro eller rentav fientlighet från omgivningen? Vad ska människor tycka om jag gör såhär? Då kan det behövas ett stöd från en högre nivå, t.ex. att ställa sig frågor om vad som är en meningsfull tillvaro, vilka är drivkrafterna, personligen och i arbetslivet? Vad vill jag använda min tid till?
Där är vi inne på den värderingsmässiga nivån, som handlar om livsåskådning, känslan av mening och värde. Är det något särskilt jag måste göra för att känna att jag har ett värde, eller räcker det med att jag är den jag är? Om jag inte kan förankra en förändring av mitt sätt att leva i den sortens värderingsmässiga ställningstaganden då tror jag att det blir väldigt svårt att genomföra den.
För förändring är det viktigt att du mentalt sträcker dig ut i ett nytt perspektiv, ett perspektiv som omfattar mera än du förstod tidigare. Det är sedan med den nya förståelsen som stöd du kan ta de steg som krävs.
LB: Vad tror du att gestaltterapin kan tillföra inför dessa större perspektiv?
VK: I jämförelse med t.ex. KBT tror jag att gestaltterapin vidgar perspektiven mera. Vi tittar ju inte bara på det intra-psykiska utan också på i vilket sammanhang individen finns. Med fältteorin som grund, tanken att alla ingår i ett fält av interaktioner, vidgar vi synen på vad den enskilde individen påverkas av.
Annars måste jag säga att med åren är det inte längre så tydligt för mig vad som är gestaltiskt och inte i det jag gör. Kanske har mina livserfarenheter och vidgade intressen blivit delar av mitt arbetssätt, integrerade till något som ger mening?
Något som nog är specifikt för oss inom gestalt är att vi tittar på människan ur många olika synvinklar. Vi har med tankarna, känslorna, sinnena likaväl som vi ser en existentiell aspekt av människan. Att hon är mer än summan av de fysiska delarna, så att säga.
För mig är det alldeles självklart att likaväl som vi har en kropp finns det också en andlig dimension.
Inspirerad av den storslagna naturen omkring mig vid Grövelsjön för en tid sedan skrev jag följande rader:
Gestalts Andlighet
Andlighet i Gestalt?
Den frågan klingar välbekant i mina öron. Jag vill inte ha den frågan i mig längre. Jag vill som Perls säger: "göra om frågan till ett påstående."
Mitt påstående är:
Det finns en andlig aspekt, en andlig dimension av oss människor. Varandet. Kärnan. Själen. Livskraften. Existensen.
När vi skalat löken ända in så kvarstår ändå Något.
Jag är.
Vi försöker förstå och förklara. Vi målar våra bilder och teorier och religioner kring detta faktum. Vi kan inte bortse från att andligheten är en kraft i fältet. Alla människor, i alla tider, i alla kulturer, påverkas av sin livsåskådning. Vi tycks drivas av en längtan, ett sökande kring dessa stora livets frågor.
En viktig del av mänsklig utveckling är att bli mer medveten, att integrera fler och fler aspekter. Bli mer och mer autentisk. Göra mig medveten om de djupare skikten, de grundläggande krafterna i mitt liv.
En människa mår väl av kontakt med djupare skikt; där mitt värde finns i mitt varande, oavsett prestationer. När mina val bottnar djupt i mig. När jag är djupt förankrad i mitt innersta varande kan jag möta världen i ett Jag‚Du-möte. Uppleva hur jag blir ett med alltet, en del av helheten. Här någonstans blir bilderna målade, här väver vi teorier och religioner. Här räcker inte längre orden. Vi "möter en härlighet som övergår allt förstånd".
Eller tomheten.
LB: Så vackert skrivet. Det stämmer också med min upplevelse. Varifrån ska då människan få kraft att genomföra de förändringar som krävs för att inse vårt rätta sammanhang på jorden?
VK: Jag tror att den djupaste drivkraften till förändring är kärlek. Längtan och lusten och kärleken till livet. Till skapelsen. Agape.
Och kärleken till naturen. Den finns ju där, det märks ju inte minst i vår kultur. Känslan av hemmahörighet, av att vara en del av helheten i naturen.
Reflekterar människor över lycka och längtan så finns oftast nära relationer och naturen med i bilderna.
Glädjen och lyckan nu under våren när blåsippor och tussilago kommer igen och fåglarna återvänder. Känna solen värma. All njutning och lust som är förknippad med våra naturupplevelser, i skogen, i skärgården, i fjällen. Det är ju självklart att vi förväntar oss att även våra barn och barnbarn ska få uppleva detta.
Inte vill vi förstöra vår jord! Tänk ändå så många människor som under sista decenniet ökat sin medvetenhet om olika miljöfrågor. Och i vardagen självklart gör sitt, sopsortering, handla kravmärkt....
Och i samtal med människor i terapin kommer ofta de stora, existentiella frågorna om livet, vad som är meningen, vad som är viktigt.
Där kommer nivån kring värderingar, värdegrund, livsåskådning. Det som är gemensamt hos många är betydelsen av kärlek, respekt, acceptans. Att vilja bidra med det som är jag. I det lilla, i de nära relationerna. Och till världen, för att djur och människor ska leva ett bra liv.
En drivkraft i människan är att utvecklas och förändras, precis som ett frö; där ligger alla möjligheter och väntar på att få växa. På Esalen i USA, där Fritz Perls levde och verkade, har man skapat ett centrum för Human potential movement: att utveckla den mänskliga potentialen. Tänk vilken utveckling som har skett i områden kring teknik och naturvetenskap under de senaste århundradena! Föreställ dig samma otroliga utveckling inom övriga delar av människan.
Inte nödvändigtvis som "tillväxt" i ekonomisk mening, utan som utveckling av den andra hjärnhalvan, av livskvalitet, intuition, samhörighet, kreativitet. Att förändra, inkludera och överskrida. Känslomässigt, etiskt, själsligt, andligt.
Inte gå tillbaka. Vi kan nog inte föreställa oss vad som skulle vara möjligt....
Vilken kärlekskraft, vilken mognad!
Skapelsen är så oändligt mycket större än vad vi människor kan överblicka. Det finns flera galaxer i universum än människor på jorden. Vi är verkligen en liten del av alltet. Det ger mig en känsla av ödmjukhet och tillit!
En djupare dimension av terapi är att hitta det grundläggande värdet ‚ det värde jag har bara för att jag är född till den jag är. Ett värde som jag inte behöver förtjäna, inte prestera för att uppnå. Jag tänker på det som livskraften, det självklara varandet, själva rätten att leva.
Finner jag den i mig, så ligger det i sakens natur att den även finns inom alla mina medmänniskor, kanske i alla medskapelser. Terapin blir ju då inte "egoistisk" utan leder vidare till medmänsklighet, människokärlek; en god kraft för alla levande varelser ‚ för alltet.
– Lars Berg
www.ekosoferna.se
www.klingenberg.se
© Lars Berg Egenart 2007-17