Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2010/1

På spaning efter vad det är i gestaltterapi som läker.
Det mänskliga mötet är avgörande.
Fotnot om master-uppsatserna

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden

---

På spaning efter vad det är i gestaltterapi som läker

---

I det här numret av Inspirationsguiden närmar vi oss frågan om vad det är som är läkande och utvecklande för de människor som kommer till oss i våra terapirum? För att utröna beskaffenheten av vår praktik har jag fört samtal med fyra gestaltterapeuter, som alla har det gemensamt att de har forskat på Master-nivå i sin utbildning på Gestalt Akademin i Skandinavien, med särskilt fokus på vad som är gynnsamt i samspelet mellan parterna i en utvecklande relation. Först träffade jag gestaltteraputerna Åsa Forssén och Carina Friberg Frank i en öppen "trialog" kring frågan om vad det är som läker i terapin. Därefter ställde jag tre klargörande frågor till två andra gestaltterapeuter; Åsa Berg och Rosita Persson. Välkommen till ett nytt nummer av Inspirationsguiden!

Lars Berg (LB): Jag har funderat över vad det är som är verksamt i det vi gör i terapirummet och reflekterade över att vi redan i utbildningen till gestaltterapeuter tränas i ett ganska brett spektrum av möjligheter i kontakten med klienten.
Vad vi sedan gör av dessa möjligheter kanske mera hänger ihop med våra personligheter än att det skulle finnas ett rätt sätt. Vad tror ni om det?

Carina Friberg Frank (CFF): Det som lockade mig med gestaltterapin var att man utgår från helheten, från det som ÄR just nu, och sedan tänker jag i olika "kanaler" för hur jag ska nå klienten och kunna etablera en god relation. Är det kanalen in genom tankarna, genom känslorna och kroppen eller är det någon annan kanal?
Genom att vi i utbildningen har arbetat med oss själva i så många olika dimensioner, ökar ju möjligheten att hitta den kanal som är mest verksam i kontakten – att möta personen på hans/hennes egna villkor. Jag tror ju att det för en klient är väldigt bekräftande att bli mött där han eller hon är. Det finns en acceptans i det.
Så, för mig är det en frihet att se att allt hänger ihop i ett system och det är inte bara ett sätt som är det riktiga, utan det finns flera ingångar som vi kan experimentera med.

Åsa Forssén (ÅF): Jag skulle nog uttrycka det som att jag "tonar in mig" på klientens nivå; röstläge, kroppshållning, sätt att uttrycka sig o.s.v. Och kopplat till gestaltteori gäller det ju att få till ett möte, annars händer ingenting av betydelse för klienten.

CFF: Ja, man kan absolut kalla det för att "tona in" och det betydelsefulla är att det finns en frihet att tona in där det är möjligt och får mest mening. Detta jämfört med sådana terapiformer där man utgår från att det enbart är tankarna man ska inrikta sig på.

ÅF: Jag tänker på det du sa om att mycket handlar om vilken personlighet man är, när det gäller sättet att förhålla sig till klienten. Vi går ju en utbildning under fyra år, där mycket fokus ligger på att arbeta med dig själv och vem du är. Det tycker jag är bland det mest unika med gestalt, att vi under så lång tid återkommande arbetar med oss själva, både i individuell terapi och i grupp. Detta med följden att var och en använder sin personlighet som ett självklart instrument i den terapeutiska relationen. Du är i din person en del av din metod, så att säga.

CFF: Jag tror att det är ett väldigt viktigt perspektiv på vad det är som är unikt med gestalt, att det är uttalat att jag som person och terapeut har del i det som händer i terapin.

ÅF: Ja, det ställer krav på dig som terapeut att vara medveten om dig själv, samtidigt som det ger stora möjligheter i relationen. Jag har ibland hört kommentarer från företrädare för andra terapiskolor som märker att det är något speciellt med oss gestaltterapeuter; att vi har en närvaro, en förmåga att vara i våra känslor t.ex., som inte är så vanligt. Det är roligt att få sådan feedback, att det faktiskt märks utåt att det är något vi gör som är självklart för oss men inte alltid för andra.

CFF: En viktig utgångspunkt för ett gestaltiskt förhållningssätt är också här och nu, vilket är en förutsättning för att ett möte ska uppstå – att båda två är DÄR.

ÅF: Ja, nuet är oerhört viktigt och jag ser ett ökat intresse för nuets verklighet. I min uppsats tar jag upp Daniel Sterns forskning, där han menar att en upplevelse i nuet kan förändra allt. Det finns en självklar uppfattning inom psykologin, att det förflutna påverkar nu-situationen, men det borde ju vara lika självklart att nuet kan påverka upplevelsen av det förflutna.
Under hela utbildningstiden tränas vi att stanna upp, märka vad som händer i oss, vad vi upplever i nuet, att öka vår awareness, som vi kallar det inom gestalt. Ett mera aktivt begrepp än "mindfulness".

CFF: Det håller jag med om; "awareness" innebär att vara närvarande med det som är, oavsett tillstånd. Det finns inget att uppnå, utan det som är just nu, det är bara vad det är....

ÅF: Något som jag tycker är fascinerande med gestaltterapi är inställningen att "det lilla får bli stort". Att undersöka vad som är verkligt i nuet och ge uppmärksamhet till även små nyanser av upplevelse hos klienten; en nyans som kan visa sig rymma en oerhört betydelsefull erfarenhet om vi stannar upp vid den tillräckligt. Framför allt är det ett sätt att förmedla till klienten att den egna personen är så viktig att även subtila förnimmelser i kroppen eller tanken är värda att uppehålla sig vid. Att lära känna sig själv och bli mött och bekräftad i de små upplevelserna tror jag stärker självkänslan. Samtidigt uppmärksammas klienten om nuet, tränas att vara i nuet och får möjlighet att göra nuet begripligt och därmed skapa mera mening i sitt liv. Nuet är ju det enda vi har som är verkligt!

LB: Det är inte sällan som jag möter en slags nyfiken förvåning från klienter efter en terapitimme, med kommentarer som: "Tänk, när jag kom hit tyckte jag inte att jag hade något att ta upp, och så hände allt det här...". Vi människor har ju en sådan rikedom av uttryck, som vi kan bli mer medvetna om, bara vi stannar upp och noterar vad som är verkligt här och nu.

ÅF: Ja, som Stern säger: "på samma sätt som att man i ett sandkorn kan se en hel värld kan man i varje nu se kärnan i dig, i allt du uttrycker är den representerad".

CFF: Något som för mig har betytt mycket för förståelsen av hur vi utvecklas och blir dem vi är, är Bubers sentens "I dig blir jag till", den här relationistiska aspekten av terapin. Det som sker emellan oss.
Den sanningen har vuxit sig väldigt stark inom mig, att det är i relation till någon annan som jag kan uppleva mig själv.
För mig har det inte räckt med att enbart söka insikter inom mig, utan det har varit i relation till andra som meningen har skapats. Att lägga märke till vad som händer i mig i ett visst mänskligt möte eller i ett gruppsammanhang.
Dessutom har jag märkt att jag upplever mig väldigt olika med olika människor och i olika situationer. På det viset har jag inte bara en personlighet utan förändras hela tiden i relation till nya sammanhang.

LB: Att gå i terapi och upptäcka nya resurser, med kanske nya visioner och mål, kan ju också innebära ett stort arbete med att "plantera" det nya hos den nära omgivningen. Om mina närstående inte ställer upp på min förändring ställs jag kanske inför att tvingas gå emot dem – eller att falla tillbaka till min givna position i nätverket. Här är ju verkligen relationsaspekten smärtsamt tydlig...

CFF: Ja, det är ju väldigt tydligt att vi finns till i ett samspel med omvärlden och att det är betydelsefullt att ha med det perspektivet i terapin om vi ska lyckas med att både utvecklas som individer och finna ett socialt utrymme med gemenskap.

ÅF: Just grupperspektivet tycker jag är genomgående i hela gestaltterapeututbildningen och gestaltteorin utgår också från vad som händer mellan den enskilda "organismen" och dess "omgivningsfält". Det återspeglas i helhetsfilosofin, där sammanhanget – helheten – alltid är något mera än summan av delarna.
Det säger ju också något om att vi inte bara kan se oss som enskilda individer, utan att vi också är starkt påverkade av det sammanhang vi befinner oss i.
Samtidigt kan ju upplevelsen av att vara involverad i en grupp vara skrämmande, just för att vi inte har kontroll över våra reaktioner på samma sätt som när vi är ensamma.

CFF: Ja, jag ställs verkligen hela tiden inför dilemmat att vara trogen mig själv eller att ge efter för gruppkulturens influenser.

ÅF: Utifrån mig själv som terapeut, kan terapi handla om många olika saker – och på flera olika plan – men det som har varit mest betydelsefullt är faktiskt den här intoningen, liksom respektfullheten och närvaron i det som sker. Att klienten kan få erfarenheten att inte vara ensam i sin process när det känns svårt, utan "någon är med mig, även på ett känslomässigt plan".
Och om jag jämför gestaltterapi med en del andra terapiformer, där man ställer sig lite vid sidan av och strukturerar hur man tänker och hur man ska förändra tankemönster, då är det en helt annan nivå, tycker jag. Gestalt utgår verkligen från närvaron i mötet med klienten, här och nu med både känslor och tankar.
Det är det här det handlar om, som jag ser det, om vi ska vara människor fullt ut. Det är här livet sker.

CFF: Jag får ofta den responsen från klienter, när jag frågar mot slutet av en session vad de tar med sig av erfarenheter eller upplevelser från timmen tillsammans, att icke-värderandet av deras uttryck och respekten för att det finns olika sanningar, som alla kan vara rätt ur sitt perspektiv, har varit något de tar med sig. De har kännt sig accepterade och icke-dömda för det de har kommit med.
Och det här tror jag är en viktig aspekt av gestaltfilosofin och dess människosyn. Jag tänker också på att vi som gestaltterapeuter oftast representerar en medmänniska; att vi arbetar utfrån ett slags jämlikt perspektiv där "jag är lika mycket människa som du". Med viss fördomsfullhet tycker jag mig se mera av ett lärare-elev-förhållande i t.ex. kognitiv terapi, där terapeuten är den som serverar lösningar och modeller som klienten ska ta till sig.
Jag kan ibland känna hur klienter andas ut när de får höra att jag sitter här också som en vanlig människa; att det är OK att fråga mig om vad jag tänker och känner...

ÅF: Ja, vi utgår ju från ett fenomenologiskt perspektiv, att vi är två personer som hjälps åt med att undersöka olika möjligheter. Och "jag vet inte mera om vem du är, än du själv".

LB: Därigenom kan vi lita på att det räcker med att vi två sitter här och är nyfikna på vad som är verkligt; att det inte måste ske några stora bedrifter för att vi ska duga i världen. Vi sitter här och är OK precis som vi är. Det är ett jätteviktigt budskap, tycker jag, även om det förstås kan vara frustrerande för någon som vill att det ska hända något annat än det som faktiskt sker. Just det är ju ett av nutidens mänskliga problem; att en stark rastlöshet infinner sig så snart "inget händer". Det gör det förstås hela tiden, bara vi stannar upp tillräckligt för att lägga märke till det.

ÅF: Det är ju en stor skillnad på att skaffa sig strategier för att hålla vissa tankar borta och lyfta fram andra som uppfattas som bättre, som man gör i en del andra terapiformer, jämfört med att betona närvaron i den verklighet nuet är. För mig personligen är det som att livet får ett annat perspektiv när jag gör nuet och det "lilla" som sker i nuet betydelse och accepterar det som det är. När jag sen kan reflektera och få ihop det som sker inom mig med det jag möter och göra det begripligt, det är först då jag får möjlighet att skapa ett liv som är meningsfullt. När jag gör min inre upplevelse betydelsefull blir mitt liv mera meningsfullt.

CFF: Ja, om jag får stöd att vara i nuet och kan finna det lugn som finns där blir det inte så farligt som i tankarna om framtiden eller rädslan för känslor från dåtiden.
Något som jag tycker om med gestalt är att vi inte basunerar ut märkvärdiga tankekonstruktioner som "sanningar", utan snarare lever vår teori i vardagen – och att det är just det som är syftet; att var och en ska finna sitt eget sätt att leva sitt liv, utifrån det som är verkligt.

ÅF: Vad innebär det att "leva gestaltiskt", tycker du?

CFF: Det är att sträva efter att vara "här och nu" och att vara medveten om att man behöver lyssna och vara närvarande för att det ska bli ett möte med andra människor. Det handlar om andras rätt att ha sin sanning och att behandla dem som begripliga och värda all respekt, även om de beter sig annorlunda än jag gör. Och därmed ta ansvar för det som är mitt i mötet med omvärlden.

ÅF: Och att det jag gör, gör skillnad, det går vidare som ringar på vattnet. Ja, det är vissa begrepp som återkommer när vi pratar om Gestalt.

CFF: Ytterligare ett sådant begrepp är ömsesidigheten i dialogen. Det är inte bara klienten som påverkas av det vi gör i terapin, utan även jag blir berörd och påverkad av klienten i mitt liv. Det är ju något väldigt bekräftande när jag som klient kan känna att också jag bidrar med något och att det har betydelse för någon annan.

ÅF: Visst är det något unikt med att vi kan säga att vi lever gestaltiskt – att det finns en livsfilosofi att leva utifrån, som handlar om vad det är att vara människa?
Man talar ju inte om "att leva kognitivt" eller "att leva psykoanalytiskt". Vi har verkligen något att bidra med här!

CFF: Ja, för mig är inte gestaltterapi bara ett teoretiskt bygge, utan framförallt ett förhållningssätt som är något mera aktivt än teoretiska fakta. Att kunskapen omsätts i direkt erfarenhet gör den ju mera värd.

ÅF: Och det tror jag är grundat i att hela utbildningen sker i olika gruppsammanhang. Vi inlemmas i en kultur där vi prövar gestalt som livshållning in på bara huden. Vi ser hur lärare gör och vi känner av vad som händer med våra medstuderande, alltså effekterna av de processer av ökad närvaro och medvetenhet som vi är delaktiga i. Man skulle också kunna säga att våra spegelneuron aktiveras.
Att sedan teorierna stödjer det vi är med om är ju oerhört integrerande för oss som människor och blivande terapeuter.
Det är klart att det här leder till något mera djupgående än vad enbart teoretiska studier gör.

CFF: Absolut! Och på det sättet är gestalt för mig ett led i ett större fredsarbete; att vi måste börja med oss själva för att kunna ge våra färdigheter vidare.

LB: I ett historiskt perspektiv har det skett svängningar mellan åtminstone ett par olika riktningar inom gestaltterapin; å ena sidan en mer konfrontativ och utlevande inriktning, som Fritz Perls representerade under sin tid på Esalen i Californien; å den andra en mera relationistisk och inkännande, representerad av Laura Perls och New York-institutet. När gestaltterapin var ny under 1950-60-talet tror jag att Fritz Perls mera karismatiska stil hade lättare att vinna anhängare när gestalt spreds vidare utanför USA.
Här uppfattar jag en väldigt viktig utvecklingsprocess för det gestaltterapeutiska förhållningssättet, där Laura Perls mer dialogiska och relaterande inriktning är det som har överlevt runtom i världen, vilket också är det arbetssätt som tycks ha passat oss bäst här i Skandinavien.

ÅF: Det har ju skett stora förändringar inom hela terapifältet och jag tycker nog att alla terapiskolor har influerat varandra på olika sätt. Så till den grad att det inte är viktigast vilken terapimetod man söker sig till, utan mera att jag känner mig trygg med den enskilde terapeuten – oavsett vilken skola denne representerar.
Det viktiga är att se att vi har något viktigt att tillföra med vår inriktning, något utöver t.ex. enbart kognitiv terapi, psykodynamisk eller andra skolor.

CFF: Ja, jag tror att det är väldigt viktigt att återkommande formulera vad det är vi gör i terapin som är verksamt och att gestaltterapin är eklektisk i stor utsträckning; d.v.s. att vi har en öppenhet för flera olika terapeutiska och teoretiska perspektiv. Vad är det den här personen behöver möta för att växa?

LB: Avslutningsvis undrar jag hur forskningsuppgifterna i era Master-dissertations stödjer det vi har pratat om här?

CFF: Det jag tänker på från min uppsats är hur viktigt samspelet är mellan chef och medarbetare, för att återgången i arbete ska bli konstruktiv. Man kan ha rehabiliteringsplaner och regler för hur det ska gå till, men det som verkligen gjorde skillnad för resultatet var hur samspelet såg ut. Och det vi har pratat om nu är förmågan att tona in, att man möts som två människor som lär av varandra – där det inte är en som vet bäst. Bägge har kunnat mötas med respekt för varandras roller och situation, vilket har bidragit till skapandet av en trygg relation som berett mark för de förändringar situationen har krävt.
Medarbetaren ska ju inte tillbaka till det gamla, utan en viktig del av processen har handlat om att se möjligheter till något nytt, där medarbetaren bättre kommer till sin rätt.
I arbetet med uppsatsen tydliggjordes också att samhället har lärt sig ett ensidigt sätt att möta människor som bränt ut sig; det finns relativt bra kunskap om dem som reagerar på sin överbelastade situation genom att fysiskt kollapsa. Men de som reagerar genom att dra sig undan eller bli utåtagerande – och betraktas som svåra att samarbeta med – får inte det bemötande de behöver. Det finns inte tillräcklig kunskap om dessa reaktioner. Här tror jag att ett gestaltiskt perspektiv i organisationer kan bidra med kunskap om hur man kan möta människor med många olika reaktionssätt.

ÅF: I min uppsats försökte jag sätta ord på vad det är som sker i de möten som blir betydelsefulla; sådana möten som förändrar oss med fokus på terapirummet. Gestaltterapi har ju också en teori om vad som händer i mötet. I min uppsats blir det tydligt att det är kvaliteten i det personliga mötet med terapeuten som blir avgörande för klienten att våga stanna upp och vara närvarande i det som är och att sen dela det med terapeuten för att göra det begripligt. Samtidigt kan man nog säga att det är på en implicit nivå som själva läkningen och korrigeringen äger rum. Vi blir mötta i några sekunders ögonblick på ett nytt sätt som får oss att förändra både vår historia och vårt framtida sätt att vara.
Det blev också tydligt för mig hur mycket senare tids psykologiska forskning stödjer gestaltterapin på flera sätt. Som det interpersonella i att "i dig blir jag till", i Sterns fokus på det som sker i nuet mellan både mor och barn och mellan vuxna, liksom nyare neuropsykologisk forskning kring "spegelneuron" och deras betydelse för empati i relationer. Dessutom talar ju min egen slutsats av det jag forskade på, att mötet och närvaron är viktiga förutsättningar för terapeutisk förändring.

– Lars Berg

---

Det mänskliga mötet är avgörande
– kommentarer från gestaltterapeuterna Åsa Berg och Rosita Persson; bägge M.Sc. Gestalt Psychotherapy

---

ÅSA BERG

Vad är det, enligt din erfarenhet, som läker i gestaltterapi?
Det som har effekt i terapin tycker jag är det mänskliga mötet och kvaliteten på kontakten oss emellan. Jag kan ibland känna att något speciellt händer när klienten får en insikt. Det är som att vi är på samma våglängd och kan upplevas som ett skifte från ett lite förvirrat tillstånd hos klienten till en aha-upplevelse där "poletten trillar ner" och något faller på plats i klientens inre värld. Det kan bli en respons i stil med: "Jaha, är det så....." eller "Jaha, gör jag så...".
Hela den här situationen sker som i en andhämtning; det blir tyst en stund, som om en helt ny erfarenhet håller på att bana sig väg fram till medvetandet, och sedan kommer några ord eller en avspänning som tyder på att en ny insikt har uppstått.
När jag ibland frågar om det är något av betydelse som klienten tar med sig härifrån, bekräftas ofta min upplevelse av det som hände som att det var viktigt: "Jag har inte sett det så, tidigare....".
Det kan också vara så att det är först påföljande terapitimme som klienten tar upp något från förra gången, som en bekräftelse på att det var viktigt.
Så, det är något med att vi uppnår ett Jag-Du-möte och att den kvaliteten öppnar för en ny erfarenhet.
Och det är tydligt att det finns en samstämmighet mellan oss i rummet som bekräftar skiftet. Jag tror också att upprepade sådana tillfällen är det som är läkande i en terapi, när vi tar det på allvar och fortsätter fördjupa det vi har rört vid.
Ett intressant exempel på det vi pratar om är processen med en klient som sökte sig till mig och gestaltterapi efter att ha provat andra terapiformer under lång tid. Den här personen var mycket upptagen och påverkad av sina tankar och sökte nu en mer kroppslig förankring. Tankarna ledde till både stress och ångest.
Efter en tids gestaltterapi ökade klienten kontakten med sin kropp och dess förnimmelser, vilket ledde till en ökad tillit till sig själv och över huvud taget en tydligare uppfattning av sig själv i sin livssituation. I gestaltterapi ger vi kroppen och den kroppsliga aspekten av självupplevelse stort utrymme, samtidigt som vi ägnar tankestrukturer och upplevelsen av omvärlden mycket tid. Det är kanske det som är unikt med Gestalt, att vi tar med människan som en helhet.
I exemplet växte det uppenbart fram en starkare självupplevelse och klienten sa själv: "Jag känner att det finns en inre kärna i mig som jag kan lita på".
Något som jag tror bidrar till en sådan här utveckling är den stora öppenhet och acceptans som vi i gestaltterapi har för "det som är". Att jag kan känna mig ångestfylld eller kaotisk – eller vilken känsla som helst – utan jag för den skull är fel på något sätt. Det är OK att vara i det som finns där – och när jag inte behöver brottas med att "få bort" något löses det oftast upp av sig självt och övergår till något annat, mindre dramatiskt.
På frågan om huruvida en känsla av sorg, t.ex., är tolerabel att uppleva just nu – "Går du under av den känslan här och nu, eller kan du tolerera att känna så just nu?" – så blir det ett tydligare ansvarstagande än att sitta fast i idéer om vad man borde känna eller inte känna. Och om något är tolerabelt kanske det också är möjligt att acceptera, precis som jag som terapeut just nu helt accepterar klienten som hon/han är?
I förlängningen kan ju acceptansen för en större variation av skiftande stämningslägen inom klienten ge en större frihet att existera som "den jag är".
En annan faktor, som handlar om relationen mellan mig och klienten, är att jag är där som en verklig människa; med egna erfarenheter av livet. Och ibland, när det känns rätt, kan jag dela med mig av något i mitt liv, som bekräftar för klienten att hon inte är ensam om detta.
Sådant, minns jag, har varit betydelsefullt för mig när jag själv har gått i terapi; att det finns flera än jag som har varit med om detta, vilket gör min upplevelse mera acceptabel.
Så, sammanfattningsvis är det kontakten i det personliga mötet som är det som läker, enligt min uppfattning. Och det är kanske inte i första hand beroende på vilken terapiform det handlar om, de här kvaliteterna tror jag är avgörande oavsett terapeutisk skola. Det finns ju forskning som visar att det är kontakten mellan terapeut och klient som är det avgörande, inte formen av terapi.
Däremot kan det ju också vara avgörande vilken utbildning man har som terapeut och huruvida den befrämjar och utvecklar den blivande terapeutens förmåga till kontakt och skapandet av trygga relationer. Och jag vill nog hävda att de flesta utbildningar till gestaltterapeut lägger stor vikt vid både personlig lämplighet och olika former av egenterapi, för att man som terapeut ska bottna i sig själv och våga vara i kontakt med djupa känslor; både egna och andras.
Jag tycker att vår utbildning har varit kraftfull på det sättet att det inte bara har varit mycket individuell egenterapi utan också väldigt mycket gruppterapi. Och det är en stark upplevelse att sitta i ett gruppsammanhang med "lilla jag", med min värld och mina problem, och möta andra i sina processer likaväl som jag själv öppnar mig med det som är sårbart.
Jag tror ju att gruppterapin i utbildningen har bidragit till en snabbare utveckling för oss som studerande – allt blir mer tillspetsat och jag får en mer varierad respons på vem jag är. Ingen kommer undan med att sitta och betrakta, så att säga.
Att ha genomgått en längre gruppterapi innebär nog också att jag har varit med om mera komplexa situationer, som i slutändan ger mig ett starkare förtroende för mig själv; att jag klarar av mer än jag visste om tidigare.
Och det har jag med mig också som terapeut – att våga möta det som sker i kontakten med en grupp människor eller en klient. Att t.o.m. tappa fotfästet en stund och ändå veta att jag kan hitta tillbaka och bottna i mig själv igen.

Har det du har lärt dig som gestaltterapeut inneburit någon skillnad för hur du lever ditt liv idag? Ja, en stor skillnad mot tidigare är att jag har arbetat mycket med mig själv och är på det sättet mera medveten om mina resurser och begränsningar. Jag är mera närvarande och "i mig själv" i det jag håller på med; jag har en tydligare grund, en känsla av vem jag är. Förr var jag nog mera fokuserad på tankar om "framtiden".
Sedan tror jag att jag har blivit mera accepterande; att det finns flera sätt att betrakta tillvaron på än jag själv omfattar.
Det innebär också att jag är mer uppmärksam på vad som händer omkring mig, jag har blivit mera "seende", vilket ibland också kan kännas jobbigt.
Jag påverkas tydligare än förr av de sammanhang jag ingår i, vilket också ibland ställer mig inför val om vad jag ska göra med min medvetenhet om detta.
Den viktigaste skillnaden mot förr i tiden är att jag idag känner efter och reflekterar över hur jag vill förhålla mig i en situation.

Hur tycker du att resultatet i din masteruppsats stämmer med det vi har pratat om?
Jag ställde frågan Vad är framgångsrik parterapi? till ett antal gestaltterapeuter och min forskning handlade om fenomenologin kring deras upplevelser i en parterapeutisk process.
Resultatet utmynnade i fyra tydliga svar på frågan ovan: 1) När paret får sina behov tillgodosedda i terapin; 2) När paret känner trygghet och tillit till terapeuterna; 3) När personerna i paret tar ansvar för sina val; 4) Det väsentliga är inte huruvida man fortsätter relationen eller om man separerar, utan detta blir snarare en naturlig konsekvens av vars och ens val och att det är valen som är det viktiga.
Terapeuterna var inte där för att lösa problem åt paret, utan för att hjälpa till med att tydliggöra vad personerna i paret behövde för att se positiva och problematiska sidor av relationen, liksom att bli mer medvetna om sin egen del i hur relationen fungerade.
Utifrån detta blev min konklusion:
Det som är verksamt är när personerna i paret kommer i kontakt med sig själva OCH med varandra. Dessa ögonblick var det som var verksamt, som gav en djupare insikt...
I det ligger bl.a. terapeuternas acceptans och respekt för bägge personernas perspektiv och behov.
Alla delar i det som för framåt i terapin måste också ges utrymme för att man ska kunna komma vidare; man måste få känna det som känns och bli emottagen med det för att kunna lämna det bakom sig och ta in något nytt.

ROSITA PERSSON

Vad är det som läker i gestaltterapi, enligt din erfarenhet?
Det viktigaste för att läkande ska ske tror jag är att den relation jag skapar med klienten är förtroendeingivande och lärande; att klienten känner tillräcklig tillit till mig som terapeut. Det både stöds av teorierna kring den terapeutiska relationen och stämmer med mina erfarenheter som gestaltterapeut. Det är också en viktig aspekt av "det gestaltterapeutiska förhållningssättet". Om vi jämför med kognitiv beteendeterapi, där det är väldigt tydligt vad det är man ska fokusera på, om det t.ex. handlar om att släcka ut en fobi, så är det oftast inte så preciserat vad det är vi kommer att göra i gestaltterapi. Det som är vår metod är mycket svårare att skilja ut från det som är relationen mellan terapeut och klient, eftersom det är ett helt förhållningssätt snarare än en uppsättning scheman eller tekniker.
Det handlar ju också om att jag som terapeut och människa, i mötet med klienten, är väldigt närvarande. "Jag finns för dig här i 60 minuter; därigenom förmedlar jag det som är min profession, jag anstränger mig att vara närvarande och lyssna till vad du säger, se det som händer med dig under tiden vi pratar – din blick, dina eventuella hudförändringar, ditt kroppsspråk – och ge dig feedback utifrån det."
Vi är också samskapande; det är tydligt att vi är två och att vi bägge bidrar med oss själva till det som sker; att vi stund för stund jobbar tillsammans i nuet.
Det handlar mycket om den stämning jag lyckas skapa ihop med klienten i rummet, som kan ge lugn och ro inför det vi ska utforska tillsammans. Det handlar helt enkelt om ett bra samarbetsklimat.
I övrigt vet vi ju inte vad som kommer att hända den närmaste timmen, vilket jag tycker är så spännande med att arbeta som gestaltterapeut. Det finns hela tiden en öppenhet för vad som visar sig i nuet, vilket gör det så kreativt och roligt.
Vad som helst kan hända! Och oavsett om jag träffar ett par, en grupp eller en individ, så är det både en utmaning och väldigt kreativt att få vara med om.
Som gestaltterapeut tycker jag det är viktigt att klienten blir medveten om sina känslor, för att dessa hänger ihop med andra aspekter av personen; tankar och iakttagelser t.ex. I alla fall arbetar jag utifrån betydelsen av ett samspel och en balans mellan kroppens, tankens och sinnenas verklighetsperspektiv. Av dem jag träffar är absolut tankesfären dominerande för hur de värderar och uppfattar verkligheten och då gäller det ju att introducera dem till även andra sätt att uppfatta världen och sig själva. Det finns naturligtvis andra som reagerar väldigt impulsivt, känslomässigt på tillvaron och som behöver mera kontakt med sitt tänkande och ett sätt att strukturera hur de fungerar, men de är betydligt färre.
Oavsett vad som dominerar är målet att finna en balans, som jag ser det.
För klienten är terapin en plats och en relation att få vara sig själv i, utan att behöva förställa sig eller leva upp till något.
Ett exempel som bekräftar det var när en klient utbrast precis när vi skulle börja en timme: "Åh, vad jag har längtat efter att få komma hit idag!". Och då menar jag inte att det handlar om att just jag skulle vara så fantastisk att få komma till, utan att den tillitsfulla relation vi har byggt upp under en tid innebär en utandningspaus för klienten.
Det är ju så som Martin Buber har formulerat det, att vi är bägge varsitt subjekt – två verkliga personer. Jag tänker på gånger då jag har kunnat "bjuda" en klient på att jag har varit i en liknande situation. Då bekräftar jag att relationen är verklig och att jag är en riktig människa med mina erfarenheter i livet.
I parterapi är det dessutom oerhört verksamt att jag och min man kan bjuda på egna erfarenheter av att leva som par, när det stämmer med situationen. Det innebär ofta en stark befrielse för paret att få höra att de inte är ensamma om vissa upplevelser, vilket då är en spegling av att det inte är något fel med dem utan snarare något som kan vara en ganska vanlig svårighet. I gruppsammanhang finns det ju ofta någon i gruppen som kan ge sådan spegling, vilket är en av gruppterapins styrkor.

Vad skulle det innebära att leva gestaltiskt, som du ser det?
Det jag spontant kommer att tänka på, som kan ses som "gestaltiskt", är att ta ansvar för den man är och uttrycka vad man tycker i olika sammanhang.
Jag är idag mycket mer medveten om hur jag har det i mina nära relationer, jämfört med tidigare.
Framför allt har jag skaffat mig verktyg för att hantera både mig själv och andra på ett mera medvetet sätt. Och det gäller både i fråga om att påverka det som händer mellan mig och andra och att t.om. avsluta ett samtal eller en relation som inte ger mig något eller kanske dränerar min energi.
Över huvud taget är det viktigt att jag tar hand om mig själv, liksom att jag möter andra på ett respektfullt sätt. Att ge mig egen tid då och då och respektera andras behov av eget utrymme.
Eftersom jag är förälder kommer jag naturligtvis att tänka på hur ett sådant ansvarstagande kan påverka kontakten med min familj. Med medvetenhet om vad som är gynnsamt för min hälsa, blir det viktigt att hantera mig själv på ett sådant sätt att jag mår bra som människa; äta bra mat, inte "jobba ihjäl mig", röra på mig så jag håller kroppen i trim... När jag mår bra kan jag möta både man och barn, och andra i min omgivning, på ett sätt som är så konstruktivt som möjligt – vilket ger mig förutsättningar att upprätthålla bra relationer med dem jag har omkring mig.
"Att leva gestaltiskt" innebär på det viset att vara närvarande i det som sker i nuet och samtidigt behålla min handlingsfrihet. Det betyder också att jag inte behöver ta allt så allvarligt; om någon blir arg på mig, t.ex., så behöver det inte vara en katastrof, som jag kunde tycka förr. Ilskan får i stället stå för den personen tills vi har pratat igenom vad det handlar om. Sedan kanske jag ser att jag har ett visst ansvar för det som ligger bakom ilskan, men vi är åtminstone två om det.

Vad finner du för stöd i din masteruppsats för det vi har pratat om?
I min uppsats intervjuade jag sex personer som alla hade varit långtidssjukskrivna och gått i samtal för gestaltterapeuter hos Perlan Dialog & Ledarskap i Stockholm.
Vid genomgången av materialet konstaterade jag att alla sex använde ordet "tillit" när de gav sitt omdöme om relationen terapeut-klient. Fem av dem angav "förtroende" och "bekräftelse" förekom också som kvalitet.
Sammanfattningsvis handlade alla dessa uttryck om att bli sedd, hörd och att få bekräftelse av terapeuten.
Därefter kom omdömen som gick ut på att få hjälp med att visa och förstå sina känslor. Eftersom de hade kört slut på sig och hamnat i den här situationen var de egentligen ganska avskurna från sina känslor, de hade helt enkelt inte sådan kontakt med sitt känsloliv att de märkte när de gick över sina gränser och brände ut sig.
En tredje insikt som flera förmedlade var att "läkning får ta tid". Det hade att göra med att i stort sett alla sex personerna hade haft en bild av att de snabbt skulle kunna vara tillbaka som vanligt i livet igen. De hade dock under samtalens gång fått hjälp med att acceptera den belägenhet de nu var i och att det måste få ta tid att hitta en ny plattform för sin tillvaro.
De var ju allihop väldigt ambitiösa personer och ville visa vad de gick för, men de hade svårt att säga nej till för mycket arbetsuppgifter och inse sina begränsningar.
Så, det som är läkande handlar nog om att det finns tillit och förtroende i relationen, som bygger på att klienten känner sig sedd och bekräftad och att terapeuten lyssnar på ett aktivt sätt.
Jag minns också att det var svårt att skilja ut vad som hade med metoden att göra och vad som hade sin grund i relationen. På ett sätt går de här sakerna ihop. När jag frågade efter om det var några särskilda saker som hade med metoden gestaltterapi att göra, så var det inget de hade lagt märke till.
Det som hade betydelse var i stället hur de hade blivit bemötta.
Och det tycker jag är underbart att höra, att det vi gör i gestaltterapi är så integrerat med det vi är som människor, att det inte ens märks att det är något särskilt som vi gör. Det handlar nog mer om något som vi är.... ett varande som ger utrymme för också klientens varande. En fråga om att få existera här och nu i hela sin vidd som människa.

– Lars Berg

---

Fotnot

---

De Master-uppsatser som nämns i texten har skett inom ramen för Gestalt-Akademins samarbete med Derby University i England:

Åsa Forssén: Vilken betydelse har autentiska möten i psykoterapi och hur kan de identifieras?

Carina Friberg Frank: Att möta och bli mött – En fenomenologisk studie om samspelet chef/medarbetare i samband med medarbetarens återgång i arbete efter en lång tids sjukskrivning.

Åsa Berg: Framgångsrik parterapi: En studie om vad Gestaltpsykoterapeuter upplever i framgångsrik parterapi.

Rosita Persson: Vad är det som läker i gestaltterapi? – En studie av människors upplevelser av hjälp/läkning vid rehabilitering av utmattningssyndrom.

För beställning av någon av titlarna, kontakta författarna.
Kontaktuppgifter finns i listan av Gestaltutövare som du får upp när du använder sökfunktionen på websidan.