GestaltinFormation

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap 2012/1

Språk och verklighet.
Forskning och relationer.
Språk och konfliktbehandling.

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden

Språk och verklighet

I det här numret av Inspirationsguiden närmar vi oss några perspektiv på språkets betydelse för att förstå verkligheten. Det jag vill fokusera på i den här inledningen är frågan om hur vi kan förstå varandras kommunikation om våra respektive verkligheter.
Att tillägna sig ett språk som gör det möjligt för oss att beskriva världen, både för oss själva och andra, kallade sociologen Joachim Israel för "konsten att blåsa upp en ballong inifrån", i en av hans böcker om hur vi skapar ett språk som s.a.s. "innehåller världen". Eftersom jag i min föreställning om världen upplever mig vara mitt i den, "blåser jag upp denna ballong", denna världsbild, inifrån.
"Världen" blir på så sätt både något jag är en del av och något jag talar OM, utanför mig själv. Det är dock endast i tanken som jag kan separera "mig själv" från "världen", medan jag i verkligheten är ett med den.
All kunskapsförmedling kräver ett språk som är gemensamt för den som förmedlar och den som ska ta emot budskapet. När det inte är möjligt kan vi hoppas på att finna en tolk, som förstår våra olika sätt att uttrycka oss på. Ändå är det inte säkert att budskapet når fram på det sätt som var tänkt, eftersom bägge personerna (kanske även tolken) har olika bakgrund och därmed olika bilder av världen.
Har båda vuxit upp i samma etniska kultur ökar chanserna att de förstår varandra, men det kan ändå finnas nyanser i lokala språkbruk och personliga erfarenheter som gör att mottagaren uppfattar budskapet på ett annorlunda sätt.
Platon ställde på sin tid upp en modell för hur vi skaffar oss kunskap: lika delar "sanningar" (eller övertygelser, som filosofen Ludwig Wittgenstein föredrog att kalla det) och trosföreställningar. Se modellen till höger.
Med ett sådant recept är det lätt att förstå att vi har att göra med en ganska flytande grund för allt vi litar på som "verkligt". Och som om det inte vore nog med språkets skiftande betydelser som grund för kunskap blir det ännu knepigare när vi ska jämföra våra övertygelser och trosföreställningar med "verkligheten".
För var finner vi verkligheten?
* Genom våra sinnen, som kan vara mer eller mindre utvecklade och starkt påverkade av hur vi tänker om den värld vi förnimmer.
* Genom våra känslor och kroppssensationer, som vi i hög grad uppfattar som "sanna" utifrån den respons vi har fått från omgivningen – inte sällan värderade som bättre eller sämre, oacceptabla eller önskvärda.
* Genom vårt tänkande om världen, oss själva, det som varit och det som kan tänkas ske i framtiden. Mitt i allt detta relativa "vetande" ser jag dock en hållbar kunskapsväg. Om du betraktar omslaget till Inspirationsguiden har jag skrivit in en latinsk devis i banderollen nedtill i bilden: Quid ego sine te?, som betyder Vad vore jag utan dig?.
Om vi inser att vi inte är ensamma om att sitta med våra inifrån uppblåsta ballonger, utan att alla andra har det likadant, kan vi börja kommunicera med varandra på ett mer ansvarsfullt sätt. I dialogen kan vi jämföra våra "verkligheter" och öka kunskapen om både oss själva, varandra och världen. Jag ser min värld inifrån och dig utifrån – liksom du från ditt håll. Låt oss "utbyta bilder" med varandra och berika vår samvaro med ödmjukhet och respekt för våra olikheter! Och för att våra "sanningar" inte är absoluta utan relativa.
Om vi dessutom betänker att all kunskap uppstår i vår medvetenhet och att denna förutsättning för tankar, känslor och sinnesupplevelser är vad vi i grunden är, finner vi en fast punkt av stillhet vid betraktandet av all mental rörelse. Något som både är och bär våra upplevelser.
Den första artikeln i det här numret av Inspirationsguiden är ett referat av det seminarium om gestaltforskning som hölls 25-26 februari, lett av Ken Evans. I forskning försöker vi begripa och synliggöra viktiga mellanmänskliga processer med hjälp av språket. Ken Evans introducerar här ett relationellt perspektiv på terapiforskning och vänder på det omhuldade begreppet "evidens"; från evidensbaserad praktik till praktikbaserad evidens, vilket förändrar vårt sätt att betrakta den verklighet vi vill studera.
Den andra artikeln är en intervju med den gestaltiske konfliktbehandlaren Nicklas Andén, utbildad dels på Gestalt-Akademins Organisationslinje, dels direkt av den norske psykologen och konfliktbehandlaren Jan Atle Andersen.
Nicklas Andén har ett starkt fokus på kommunikationens språkliga brister som grund för konflikter i arbetsgrupper och inte minst bristen på personligt ansvarstagande i hur man kommunicerar med varandra. Med dessa utgångspunkter menar Nicklas Andén att det inte ska behöva ta mer än tre dagar att lösa en arbetsgruppskonflikt.
Jag önskar dig god läsning!

– Lars Berg

Forskning och relationer

Ken Evans listening to Jojo Tuulikki Oinonen För ett år sedan fanns en artikel i Inspirationsguidens vårnummer där vi satte ljuset på "Att ta steget vidare". Det handlade för gestaltterapins del om behovet att forska på vårt terapeutiska arbete och tydligare visa omvärlden vad det gestaltiska arbetssättet har att ge människor i sin utveckling.
I artikeln var vi tre gestaltterapeuter och en neuropsykolog som förde ett samtal om vad detta "steg vidare" kan innebära för identiteten som gestaltutövare. En tid efter publiceringen av artikeln bildades en forskningsgrupp i syfte att planera ett forskningsseminarium. Vi hoppades därmed på att kunna involvera flera gestaltutövare i ett praktikorienterat forskningstänkande.
I gruppen finns Jojo Tuulikki Oinonen, dipl.gestaltterapeut och ordförande i Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter SAG, Christel Segander, rektor för Gestalt Akademin i Skandinavien GA, Lars Berg, dipl.gestaltterapeut, redaktör för Inspirationsguiden och nätverket GestaltinFormation, Ia Mårtensson Astvik, leg. psykoterapeut, dipl.gestaltterapeut och lärare i GA, Björn Wrangsjö, psykoanalytiker, barn- och ungdomspsykiater och författare samt Barry Karlsson, forskare och specialist i neuropsykologi.
Sedan dess har en hel del hänt och den 25-26 februari i år blev vår vision verklighet, inte minst tack vare Jojos initiativkraft, då föreningen Sveriges Auktoriserade Gestaltterapeuter SAG arrangerade ett forskningsseminarium under ledning av den välkände engelske gestaltterapeuten, författaren och forskaren Ken Evans.
Ken Evans grundade 2004 European Centre for Psychotherapeutic Studies (Eurocps), som syftar till att ge högkvalitativ utbildning i psykoterapi och fortsatt professionell utveckling, inte minst genom psykoterapeutisk kvalitativ forskning och s.k. Relational Centered Research.
I seminariet deltog 35 engagerade gestaltutövare från inte mindre än 5 länder; Sverige, Danmark, Finland, Nederländerna och England.

Ken Evans har både skrivit böcker och artiklar i ämnet Relationsbaserad forskning och initierade under seminariet ett avgränsat forskningsprojekt, tänkt att leda till en artikel i European Journal for Qualitative Research in Psychotherapy.
Ken ledde alltså forskningsprocessen, med oss deltagare som medforskare, och efter att ha delat in oss i mindre grupper arbetade vi gemensamt fram ett ämne för studien: att utforska hur vi som yrkesgrupp upplever en identitetskris som gestaltterapeuter.
Det kom att bli en både spännande och dynamisk process, där alla deltog med stort engagemang och inlevelse.
Arbetsgången innebar i korthet att vi i mindre grupper erinrade och delade med oss av personliga exempel på yrkesidentitetskriser och identifierade vilka faktorer som hade triggat.
Genom att sedan urskilja nyckelord och teman som uttrycker upplevelsen av krisen kunde vi fastställa en mängd forskningsdata att arbeta vidare med. För att ytterligare förfina nyckelbegreppen delade vi in dem i känslomässiga, kroppsliga, kognitiva, beteendemässiga och existentiella kategorier.
Det blev ett stort material att hantera, men när vi skrev upp de fyra gruppernas nyckelord började vi kunna skönja likheter och mönster och när vi sedan kondenserade och formulerade upplevelsen i några få meningar nådde vi essensen av upplevelsen från alla gruppernas deltagare.
I varje nytt steg reflekterade vi över hur sanningsenliga vi varit gentemot våra nyckelord, relevansen till forskningsämnet och på vilket sätt uppkommen data skapade resonans inom oss.
Hela processen tog två dagar och det var en grupp både nöjda och trötta deltagare som skiljdes åt på söndageftermiddagen. I synnerhet anar jag hur mycket alla uppkomna känslor och reflektioner, analyser och personliga möten måste ha påverkat Ken Evans, som var den som fångade upp alla nyanser i processen.
Ken tog nu med sig all data och kommer att bearbeta den inför att sammanfatta vårt helgprojekt i en forskningsartikel. Mycket spännande!

Vad innebär då Relationsbaserad forskning, jämfört med mer traditionell kvantitativ forskning?
Ken Evans menade i sin introduktion till seminariet att vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte inom den humanistiska forskningen. Om vi ser tillbaka i tiden, på hur människan har uppfattat sin egen existens, har vi den Klassiska tidsåldern med uttrycket Gud finns, alltså finns jag; den Moderna tidsåldern: Jag tänker alltså finns jag; Postmodern tidsålder: Jag finns alltså finns jag.
Det nya paradigmet innebär: Du finns alltså finns jag.
Det är i den sista frasen vi finner det relationella perspektivet, så att vi när vi ser en annan människa erkänner vår gemensamma grund; paradoxen med vår gemensamma subjektivitet. I mötet mellan två människor bidrar vi bägge till vad som händer med oss och vi går till viss del upp i varandra, samtidigt som vi förblir två separata individer.
Med ett sådant synsätt fungerar inte längre de kvantitativa forskningsprinciperna, som bygger på att vi objektifierar det vi studerar – för att kunna mäta "objektet" enligt vissa utgångspunkter.
Ken Evans har i en artikel beskrivit hur en kall vind drar fram över Europa, där politiska krafter kräver evidensbaserad praktik, lagstadgade regleringar, yrkesmässiga standardiseringar och behandling enligt vissa manualer. Allt fler länder pressar humanistiska terapiformer att visa evidens för effektiviteten av deras arbete, och då baserad på evidensbaserad praktik.
Frågan inställer sig vilken typ av evidens det är rimligt att lita på inom behandlings- och terapivärlden? Svaret beror på hur vi definierar "evidens".
Ken Evans vänder på begreppet och föreslår praktikbaserad evidens.
D.v.s. att utgå från vår praktik i verkliga terapeutiska situationer och inkludera dess komplexa, ständigt pågående, multifasetterade processer av relaterande; att bedriva forskning med människor i stället för på dem.
Ken Evans menar att vårt arbete som gestaltterapeuter redan i sin praktik innebär en form av forskning och att all den kompetens vi besitter när det gäller att relatera i en klinisk situation är en stor fördel när det kommer till att utvinna forskningsdata ur en verklig terapeutisk process. Han pekar bl.a. på flera studier som visar att de bästa förutsättningarna för framgångsrik psykoterapeutisk forskning kräver en högkvalitativ terapeutisk relation, vilket är en av grundstenarna i gestaltterapeutisk praxis. Och – har det visat sig – den här förutsättningen gäller för varje framgångsrik terapi, oavsett terapiform.
I forskning som tar sin utgångspunkt i praktiken är ofta forskaren och forskningsprocessen integrerad i terapiprocessen. I sådan forskning kan vi se detaljerade beskrivningar av någon aspekt av ett visst terapiärende, som inkluderar beskrivningar av sammanhanget för det terapeutiska mötet och huruvida det har varit effektivt i relation till klientens önskemål. Här kan man använda standardiserade mätverktyg, praktiska observationer och klientens egen rapportering.
Ken Evans anser att vi som gestaltterapeuter är skyldiga att visa på att vårt arbete är effektivt och att vi gör det bäst genom att vidga perspektivet på den praktik vi redan utövar, så att vi tydligare kan utvärdera den.
Den kunskapsmässiga grunden för gestaltterapi inkluderar fenomenologi, fältteori, helhetssyn och dialog. Härvidlag är flera aspekter av vårt vardagliga arbete att betrakta som respektabelt forskningsstudium, som kan göra skillnad både för vår professionalitet och för klienternas utveckling. Med en relationsbaserad grund för sådan forskning kan vi belysa vitala kärnfrågor som man normalt inte når in till i kvantifierade evidensstudier.
Det som förenar gestaltterapi och forskning är tydliga kvaliteter av ömsesidigt utforskande mellan terapeut och klient samt upplevelsen av att bägge är delaktiga i den gemensamma processen av djupt engagemang och prövande av olika möjligheter.
I sin beskrivning av Relationsbaserad forskning nämner Ken Evans fyra essentiella element som präglar forskningsrelationen. Den dialogiska hållningen i Gestalt ger information om vad som är väsentligt för utforskandet, vilket både stöds och utmanas av existentiell fenomenologi, intersubjektivitet och relationsbaserad psykoanalys. I sin kondenserade form är de fyra elementen närvaro, inkluderande, intersubjektivitet och reflekterande.
Närvaro innebär både förmågan att vara emotionellt öppen och kroppsligt närvarande. Inkluderande är förmågan att sätta sig in i den andres upplevelser och därmed bekräfta den andres existens och potentialer.
Utmaningen här är att som forskare vara en del av det som ska studeras; att simultant befinna sig inne i forskningsprocessen och samtidigt behålla ett tillräckligt tydligt utifrånperspektiv. Att upprätthålla en grundad närvaro utan att förlora sig i den andres upplevelser.
Elementet intersubjektivitet tydliggör det här dilemmat, som både är förutsättningen för att nå de relationella faktorer vi vill lyfta fram och för att kunna urskilja dem som relevanta för den studie man vill göra.
Här visar sig också ett dilemma som alltid är närvarande i djupgående terapi, nämligen att vi har väldigt lite information från en annan människas inre när vi betraktar henne utifrån. Vi kan fokusera på beteendemässiga faktorer och mönster och göra kvalificerade gissningar utifrån dem, men det mesta av den mening vi ger sådana iakttagelser är våra egna projektioner. Det är därför det är så viktigt att vi kan skapa ett sådant förtroende i hur vi relaterar att klienten är villigt att öppna sig och dela med sig av sitt inre universum.
Därmed visar sig det fjärde elementet, reflekterande, vara avgörande för hur sanningsenliga data vi kan urskilja i forskningsprocessen. Med tanke på den komplexitet som det intersubjektiva utrymmet utgör behöver den relationsbaserade forskaren tillämpa noggrann självmedvetenhet inför forskningsprocessen och dess dynamik och Ken Evans ger det tydliga rådet att skaffa oss en forskningshandledare, som kan stödja och utmana oss till kritiskt reflekterande.
Seminariet med Ken Evans var synnerligen matnyttigt för både oss närvarande och för dem av alla gestaltutövare som nu kommer att bli intresserade av att börja se sin praktik med forskarögon. Med tanke på att intresset kan komma att sprida sig till flera är redan en uppföljningshelg inbokad, nämligen 29-30 september 2012, då flera steg kan tas i den här utvidgningen av möjligheterna att visa på Gestalts effektivitet och rikedom av kunskapsnivåer att utforska.
Jag avslutar med en vacker mening från Ken Evans, som pekar på kontrasten mot forskning som utgår från särskilda manualer eller scheman: Att engagera sig i relationsbaserad forskning kräver att terapeuten/forskaren är totalt öppen för vad som än framträder i medvetenheten om varje nytt ögonblick.

– Lars Berg

Språk och konfliktbehandling

Det är skillnad på oenighet och konflikt!
Orden är Nicklas Andéns, när han tydliggör den springande punkten mellan dessa begrepp. Han menar att oenighet är en förutsättning för utveckling och att mellanmänskliga konflikter uteslutande handlar om obehagliga känslor; utan obehagliga känslor, ingen konflikt, bara en oenighet.
När vi har kommit till en punkt då medarbetare mår dåligt bara av att tänka på jobbet och arbetskamraterna, då har en konflikt utvecklats, säger Nicklas, som arbetar med konfliktbehandling i organisationsvärlden. Ett slarvigt användande av språket är en viktig komponent i utvecklandet av en konflikt, parad med brister i ansvarstagande för vad och hur vi kommunicerar med varandra.
Nicklas blev färdig med sin utbildning på organisationslinjen vid Gestalt-Akademin i Skandinavien våren 2010, men hade gått i lära hos gestaltterapeuten och psykologen Jan Atle Andersen i Norge sedan 2004. Deras möte kom att bli inledningen på ett mångårigt samarbete som fick Nicklas Andén att byta karriär. Nicklas tipsar mig om en intervju med Jan Atle Andersen och jag blir berörd av dennes grundinställning och ödmjuka människosyn: att tro människor om gott och utgångspunkten att alla innerst inne vill försonas, bli omtyckta och respekterade. Samtidigt är han väldigt skarp och tydlig när han uppmärksammar de destruktiva krafter och språkvanor som döljer och hotar vårt välmående i en arbetsgrupp.
Nicklas håller med: Javisst, hans tydlighet handlar ju om att synliggöra hur vi håller konflikter igång i åratal.
Om vi kan dra oss till minnes när vi gjorde något gott för en annan människa – och jämföra det med när vi var elaka mot någon – så vet vi att det gör gott att göra andra gott. Det är det som Kierkegaard kallade för fördubbling; "det jag gör mot min nästa, gör jag samtidigt mot mig själv".
Och det här är en mänsklig kraft som arbetar för en lösning av en konflikt.

Det är uppenbart att språket har en stor betydelse för både hur vi uppfattar vad andra kommunicerar och hur vi formulerar våra egna upplevelser.
Jan Atle Andersens utgångspunkt för sin konfliktbehandlingsmetod, som han utvecklat sedan 1984, är gestaltterapeutisk; det handlar om ett ärligt bemötande och det viktiga i att ta ansvar för vad man säger och gör, men också för vad man känner och tänker, liksom förmågan att hålla sig till vad man upplever just NU.
En inspirationskälla är också TA, transaktionsanalys, som pekar på hur vi omedvetet intar olika roller som strategier för att hantera känslomässiga möten med andra; t.ex. att bli som en förmanande förälder inför en motpart som beter sig som ett trotsigt barn. Genom att ta ansvar för sig själv och vad man känner och upplever är det möjligt att hitta en mer vuxen position till varandra och våga se sitt eget bidrag till en konflikt. Kanske behöver man då be om ursäkt för att komma vidare...
Den tredje inspirationskällan är semantisk hygien, enligt teorier från den polsk/amerikanske matematikern Alfred Korzybski. Korzybski är upphovsman till uttrycket Kartan är inte terrängen och hans grundtes är att vår uppfattning av "verkligheten" är beroende av vilka betydelser vi lägger i våra beskrivningar; jämför med uttrycket "sårande ord" t.ex., det är inte alla som tar illa upp – alltså är det inte orden som är avgörande.
Därför blir det viktigt, i synnerhet i något så laddat som en konfliktsituation, att alla involverade ges stöd för såväl tydlighet som ansvarstagande för att undanröja alla de förklarings- och förståelsefällor språk och sinnen är behäftade med.
Åter till Nicklas Andén, som anser att konflikthanteringsarbetet behöver reformeras. Genom att gång på gång visa att konflikter låter sig lösas genom en sammanhängande tredagarsprocess visar han att Andersen och han leder utvecklingen, till fromma för de inblandades välbefinnande och uppdragsgivarnas ekonomi! Han hoppas att utdragna, och därmed plågsamma och resurskrävande processer, eller ännu värre, omplaceringar, omorganisationer och uppsägningar som "konfliktlösningar" snart förpassas till historien.

Hur kom du i kontakt med Jan Atle Andersen?
Jag jobbade i ett stort företag i Norge och vi skickade våra trainees på kurs i personlig utveckling hos Jan Atle Andersen. Vi som var handledare erbjöds att följa med under kursen, så jag fick se honom arbeta på nära håll 1999. Jag blev först väldigt provocerad av det han sa, bl.a. om eget ansvar, men insåg snart att "karl'n har ju rätt".
I februari 2004 återknöt jag kontakten med Jan Atle. Han hade precis kommit ut med sin bok och jag läste den så öronen fladdrade. Jag tänkte att om jag översätter boken måste jag ju lära mig vad som står där, så jag frågade om han gick med på det. Han var inte så intresserad av att stå för översättning och utgivning i Sverige, men sa: "ta pengarna du, så tar jag äran – om du lyckas sälja någon bok". I boken beskriver Jan Atle den här tre-dagarsprocessen och jag undrade ju om det var något hokus pokus; det kan väl inte gå att lösa en konflikt på tre dagar? Det verkade för bra för att vara sant, tyckte jag.
"Ja, du kan ju komma till Bergen om ett par veckor, så kan du vara med och se själv hur det går till", sa han.
Jag åkte dit och var med honom i en grupp och frågade vad han visste om gruppen i förväg; "Inte mycket", sa han. "De ringde för ett år sedan och jag gav dem ett förslag, men de ville försöka själva först och eftersom de har ringt nu antar jag att det inte har blivit bättre."

Är det en medveten strategi, att inte veta så mycket om gruppen i förväg?
Jan Atle säger att det är rena lackmustestet på amatörskap att försöka skaffa sig förhandsinformation innan man träffar gruppen. Man får inte veta sanningen, utan en lång rad versioner av sanningen, man kan få höra saker i förtroende som man sedan inte kan använda i processen och man riskerar att bindas med lojalitetsband till den som ska attestera fakturan; chefen kan ju vara en del av konflikten och vilja att konsulten ska agera skarprättare och föreslå att "problemmakaren" sägs upp. De inblandade vet att konsulten gör sina undersökningar och nu blir det fart på deras latenta paranoia – vad säger de om mig? Konsulttimmarna tickar på och fakturan växer utan att man kommit ett enda steg närmare lösningen. Alla vet, men de kanske inte vet att de vet det: En konflikt mellan två löses först när de två möts och kan återupprätta kontakten med varandra.
När alla i gruppen, inklusive chefer, sitter i samma rum och ges utrymme att uttrycka sin sanning blir det en väldigt jämlik situation; oavsett position i företaget möter alla varandra på en djupt mänsklig nivå, där ytliga sociala roller kommer i bakgrunden.
Så, något jag tycker är viktigt är att "alla ska höra allt som blir sagt". Det måste finnas ett mått av anständighet mellan människor, så att vi inte går bakom ryggen på någon, annars tappar vi kontakten med varandra. Jan Atles bok heter ju "Skick och oskick på jobbet", så det gränsar ibland till uppfostran att ta itu med kommunikationen i en grupp.

Hur mycket betyder ditt eget relaterande till deltagarna för om de öppnar sig för varandra eller inte?
Om jag ska möta en grupp och hjälpa några som är i konflikt med varandra, så är min relation med var och en av dem oväsentlig. De får gärna bli förbannade på mig, det spelar ingen roll, bara de blir vänner med varandra.
Vid ett tillfälle med personalen på ett kontor ute i landet, fanns det en kvinna som hade ett halvår kvar till sin pension och hennes chef satt i Stockholm. Hon hade minsann en konflikt med chefen, men hon ville inte prata om det.
När vi hållit på i gruppen ett tag var det dags för paus, så jag sa: "Nu tycker jag att vi tar en extra lång kaffepaus och att ni går ihop två och två och fikar tillsammans". Jag tillfogade en instruktion: "Nu pratar ni om vad ni tycker om processen så här långt och hur ni vill använda tiden som är kvar".
Och så bestämde jag snabbt vilka som skulle paras ihop – och naturligtvis såg jag till att den här kvinnan och hennes chef kom tillsammans. Sedan gick de iväg.
När de kom tillbaka hade de ju snackat om sina svårigheter; de ville inte säga vad det handlade om, men "det var löst", sa de unisont. Och jag behöver ju inte veta vad de pratade om, det viktigaste var att de gav sig tillfälle att reda ut vad de behövde för att kunna gå vidare.

Gör du uppföljningar efter en sådan process, så du kan se att lösta konflikter består över tiden?
Javisst, och jag brukar säga ibland att det handlar om att bestämma sig för att ha lagt en oförätt bakom sig. Har jag sagt att jag har lagt det där bakom mig då ska jag stå för det, annars är jag ju inte att lita på. Det är klart att de gamla känslorna kan bubbla upp inom mig igen, men då ska du kunna vara trygg med att jag inte kommer och "vräker skiten" på dig igen. Om jag nu har fått en insikt om mitt eget bidrag till en konflikt, då måste jag ju ta ansvar för det och veta att det inte leder till något gott att göra om det en gång till...
Kanske ska jag då hellre jobba vidare med mina känslor i terapi, när det är uppenbart att de inte hör hemma på jobbet eller med just den här medarbetaren.
För om jag börjar gräva i "gammal skit" luktar det inte bättre... det luktar t.o.m. värre än första gången. Så, man ska kunna lita på varann, annars tappar vi all respekt både för varandra och oss själva. Ytterst handlar det om att vi bara kan vara i konflikt med oss själva; "ska jag eller ska jag inte?"...
De flesta människor brukar fatta att man inte kan vara i konflikt med en avliden person; den personen finns ju inte längre, det vore som att se spöken på ljusan dag, eller hur? Det vore ju en hallucination!

Javisst, och det är ju inte ovanligt, att människor går omkring med starka känslor gentemot sedan länge döda personer.
Om jag är i konflikt med ett spöke, vem är det då jag är i konflikt med?
Jag brukar säga: "Du behöver inte vänta tills den här personen har dött, du kan ju fortsätta att sura ett år, eller en månad, eller... det är en sak mellan dig och dig...".
Sådant här tycker jag är väldigt kul att få syn på och hitta sätt att beskriva, så att andra kan få aha-upplevelser av det.

Ja, jag hör ju när du berättar att det finns en lust i den här tydligheten inför vad som sägs och vad man egentligen menar.
Ja, det gör det; det är så tillfredsställande att få fatt i äktheten bakom sådant som sägs på ett indirekt och otydligt sätt. Många vågar inte säga saker rent ut, utan är diskreta och diplomatiska vilket helt enkelt innebär att de uttrycker sig så otydligt att motparten inte förstår vad de pratar om.

Vad tror du är bakgrunden till att människor inte är mer direkta med varandra?
Det är nog bara gammal ovana. Det är inte farligt att vara uppriktig, men många kan inte skilja på det som är obehagligt och det som är farligt.
Det finns ju massor av saker som är komplett ofarliga, men kan kännas obehagliga; t.ex. konfliktbehandling. Och så finns det sådant som kan vara livsfarligt, men behagligt; t.ex. oskyddat sex med en okänd partner. Sådant kan man dö av, nuförtiden. Och sådant skiljer många inte på...
Jag brukar säga att "kollektiva sanningar" kan vara ren lögn; d.v.s. sådana sanningar som har genererats över tiden som ett slags myter. Efter en tid har det möjliga kornet av sanning förvanskats och ombildats till oigenkännlighet. Och så tror vi att myten är sann, bara för att alla andra verkar tro det.
Språket är ju oerhört viktigt när vi ska reda ut vad människor menar när de kommunicerar. Som Jan Atle Andersen beskriver i sin bok: "Omedvetet bruk av metaforer kan ibland skapa irrgångar bort från sanningen och i sina ytterligheter gränsa till psykotiska tillstånd".
Ett vanligt missförstånd är t.ex. att "andra människor kan såra mig med ord".
"Att såra" är en metafor som inte har något med verkligheten att göra här. Den som är nervös kan uppleva det som om han har fjärilar i magen – men de flesta är så pass kloka att de inte tror att det finns fjärilar som flyger runt i magen på dem – det är en metafor. Och det är "sårande ord" också.
Det är stor skillnad på att "munhuggas" och att "knivhuggas", brukar jag säga. Knivar kan döda – men det kan INTE ord.

Om vi då tittar på vad det är som händer när någon känner sig sårad, så är det alltså något som denne riktar mot sig själv; alltså en s.k. retroflektion?
Javisst, det som händer är antagligen att "den sårade" blir riktigt förbannad, men vågar inte visa det utåt utan riktar ilskan mot sig själv i stället. Kanske upplever sig den "sårade" underlägsen den andre och ger denne makten att dominera situationen. Att säga att jag är "sårad" kan också vara en härskarteknik där jag vill manipulera den andre till skuldkänslor och underkastelse.

Här har vi det där "obehaget" igen, som har blivit nästan en kulturell företeelse genom att klä den i ord som "att bli kränkt".
Men då måste vi ju ställa oss frågan vilken makt vi ger orden.
Är det OK att vi gör ett experiment?
Javisst!
Då frågar jag dig: Vem är det som har ansvar för dina känslor?
Det är ju jag.
Exakt, men då blir det helt koko att säga att jag har kränkt dig, eller hur?
Du måste göra våld på din egen intelligens för att kunna påstå att jag kränkt dig med mina ord. Det är du som kränkt dig själv med din oändamålsenliga reaktion på mitt klandervärda uppförande. Och så glömmer du bort hur du själv gör och anklagar mig.
Det är klart att den bedrägliga logiken här är "att om jag inte hade sagt så där så hade du inte behövt känna dig kränkt". Det är ju sant, men det är fortfarande du som tolkar mina ord och börjar känna. Det behöver du ta ansvar för, så att du kan göra mig uppmärksam på mitt destruktiva bidrag.

Här har vi det mellanmänskliga i relaterandet, där det blir viktigt att se hur vi hanterar våra egna reaktioner på vad vi säger till varandra. Utan den medvetenheten förblir vi omedvetna om vårt eget ansvar i kommunikationen.
Särskilt om jag märker något obehag när du säger något, ska jag kontrollera min tolkning – vad menade du? Min erfarenhet är att många konflikter startar med ett missförstånd – den lilla tuvan som välter det stora lasset. Jag tror att det bara är undantagsvis som någon medvetet försöker "kränka" någon annan – och i de lägena gäller det att bestämma sig för vem som ska bestämma mina känslor, jag själv, eller ska jag överlämna makten över mitt liv till "tölpen".

Vad karaktäriserar du som ett misslyckande i en konfliktbehandling?
Att konflikten inte blir löst. Men tack och lov har jag ännu inte mött mitt första nederlag som konfliktbehandlare. Men också lösningsförslag som innebär att någon i arbetsgruppen ska omplaceras visar ju på ett misslyckande. Då ska konsulten inte ha betalt, utan snarare betala skadestånd.
Om den som spelar förstafiol i en orkester mister sin vänstra hand, då är det legitimt att omplacera honom eller henne eftersom personen inte kan spela fiol utan sin vänsterhand.
Men om du och jag har en konflikt med varandra i en arbetsgrupp och "lösningen" blir att någon av oss ska omplaceras, då är det ett direkt misslyckande.
Ju högre upp i organisationen vi kommer desto dyrare blir konflikterna. Och om det är en ledningsgrupp som bråkar inördes, eller ännu värre, om ägargruppen i ett företag inte drar jämt, då kan hela företaget gå åt skogen.
Ibland läser jag om hur samarbetspartners "har kommit överens om att gå skilda vägar", vilket ibland är omskrivningar för att de har blivit ovänner och inte lyckats lösa sin konflikt.
När det gäller läkarnas och företagshälsovårdens sätt att hantera konflikter eller dålig stämning på en arbetsplats händer det att någon blir sjukskriven. Det är läkarnas destruktiva bidrag vid konflikter! Att vara sjukskriven och att vara sjuk behöver inte vara samma sak. Konflikter är ingen godkänd sjukskrivningsorsak, det är ett missbruk av allmänna medel och inget annat än försäkringsbedrägeri.
Att över huvud taget prata om att vissa individer är "för sköra" för att delta i en konfliktbehandlingsprocess är lika klokt som att säga att någon har för ont i en tand för att gå till tandläkaren. När vissa personer lämnas hemma och de andra åker iväg, vad händer då? Jo, de hamnar utanför gruppen, vilket är en säker början på utanförskap. Det här har jag sett flera gånger.
Jag har också upplevt att när man har sett till att alla är med i processen, så är det de som ansågs som mest "svaga" eller "bräckliga" – vilket de inte är – som har fått ut mest av att vara med. Det gäller att ha koll på abstraktionsnivåer och att kunna se att det kortsiktigt brutala är det långsiktigt omsorgsfulla – medan det kortsiktigt skonsamma kan vara oerhört grymt på lång sikt.

Går du igenom kommunikationsreglerna och principerna för hur man tar ansvar för sig i gruppen innan en process?
Ja, självklart; vi ägnar mycket tid inledningsvis åt att sätta oss in i ramarna för processen och kommunikationsreglerna är ju redskap för att lättare nå fram till varandra. Att direkt släppa igång en grupp med sitt vanliga sätt att kommunicera är ju det vi vill undvika, annars är vi snart tillbaka i det de ville ta hitta en lösning på.
Jag börjar med att "sätta scenen" och övertyga gruppen om det goda med att följa reglerna; för gör man det så går det nämligen bra!
Orsaken till att de sitter här är ju för att de har brutit mot de här reglerna tidigare...
Och det förstår de rätt snabbt.
Nu är jag ingen petimeter när det gäller hur man pratar i gruppen; det är bara om kommunikationen "förfaller" för mycket som jag går in och diskret påminner om någon regel. Annars uppmuntrar jag till att prata som vanligt, så ingen sitter med tunghäfta p.g.a. reglerna.
Regel nummer nio är nog den som de flesta har svårast att hålla sig till: "Jag undviker formuleringen "Jag känner att..."". Det som kommer efter "att..." är nästan aldrig en känsla, utan en åsikt, uppfattning, tolkning, förhoppning eller fantasi.
"Jag känner att det kliar" kan stämma, men "Jag känner att du är sur" är en direkt projektion; jag kan inte känna din surhet – men jag kan känna min.
Jag kan beskriva vad jag ser att du gör och berätta om min tolkning av det, men det behöver ju inte vara rätt...

Det är intressant hur vi skapar oss en verklighetsbild genom språket, hur vi tidigt lär oss att vissa begrepp refererar till vissa saker och händelser och hur vi knyter ihop allt till det vi kallar "verkligheten". Det är ju dock en väldigt personlig process där var och en har en alldeles unik världsbild.
Språket är vår karta över verkligheten. Mina känslor är mitt ansvar, det var du med på. Då blir det meningslöst att säga; du irriterar mig, eller; du gör mig ledsen, eller; du gör mig besviken. Det är jag som irriterar mig på dig, jag som "ledsnar mig" och "besviker mig" – du ser att det saknas några ord i vårt språk! "Jag gläder mig", har du hört.
Om vi ska hitta vårt mål är det viktigt att ha en karta som är organiserad som terrängen ser ut, att säga "du gör mig ledsen" är som att ha en karta där Halmstad är utritat mellan Kiruna och Vittangi, i stället för mellan Falkenberg och Laholm. Med en sådan karta går du bort dig i livet!

Ja, och då är vi tillbaka i "ansvar"; det måste ju vara grunden i all konflikthantering?
Ja, och det blir också fel när människor blandar ihop "orsak" och "bidrag". Jag kan ju bidra till en konfliktsituation med ett uttalande, men det är inte mitt ansvar hur någon annan reagerar på det jag säger. Vi bidrar alla till de mellanmänskliga situationer vi befinner oss i, men vi har inte ansvar för andras sätt att tolka det som sker.
Och när man börjar blanda in begrepp som "skuld" i en konflikt, då hamnar vi i rättssalen. För alla har ju sitt perspektiv på vad som händer och då handlar det inte om rätt eller fel.
Jag kan inte nog understryka att jag INTE tycker det är OK att uppföra sig illa – att mottagaren får skylla sig själv etcetera. Den som uppför sig illa har ett uppenbart problem – han kan inte uppföra sig som folk. Det räcker ju att "tölpen" har ett problem, jag behöver inte göra hans problem till mitt.

– Lars Berg