GestaltinFormation

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap nr 22 (2013/2)

Ursprung och hemvist.
Att hitta hem i arbetslivet.
Att hitta hem till sitt ursprung.

Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden

Ursprung och hemvist

Akrylmålningen Ursprung av Lars Berg När jag i somras arbetade med min konst dök det upp afrikanska ansikten i en del bilder och arketypiska spjutformer i mitt inre. Under arbetet fylldes jag med känslor av samhörighet med något mänskligt ursprungligt och började fundera över mitt personliga ursprung och vad det är att "höra hemma" i olika sammanhang.
   Ursprung och hemvist är begrepp som sträcker sig över ett ganska brett fält av innebörder; såväl biologiskt ursprung som psykologiskt – identitet, familj, kön, kultur etc.
   Jag är präglad av min historia, så som jag omedvetet återberättar den för mig själv; allt för att behålla en beständig idé om vem jag är. Det vi kallar identitet är ju egentligen en psykologisk erövring som kommer ur mitt samspel med omvärlden – och på det viset en blandning av mina upplevelser av mig och andras bekräftelse av mig eller brist på gensvar. Jag drar mina slutsatser av den här blandningen av intryck och lär mig att "känna igen" mig själv i olika situationer: "Så'n här är jag"!
   Att "hitta hem" på ett sätt som ger mig tillfredsställelse och tillåter mina resurser att blomma förutsätter alltså en blandning av självkännedom och förmågan att kommunicera med andra människor; att ständigt "förhandla" om mitt existensberättigande och bryta min vilja och mina perspektiv mot andras.
   För att nu inte enbart sitta på min kammare och fundera över de här sakerna vände jag mig till två andra gestaltutövare för att reflektera över temat tillsammans med dem.
   Lillemor Frenkel representerar i det här sammanhanget ett arbetslivsperspektiv; att känna sig färdig med ett sammanhang, bryta upp och ge sig ut i ovissheten på personligt obruten mark och senare "hitta hem" i en ny situation.
   Christel Segander får representera en mer psykologisk infallsvinkel, utifrån sin bok om processen med att adoptera sina två barn från Brasilien och sedan vara med dem i sin utveckling fram till när de själva söker kontakt med sitt biologiska ursprung. Innan jag släpper dig som läsare vidare till samtalen med Lillemor och Christel vill jag dock stanna upp lite vid en betydande faktor för känslan av "att komma hem", nämligen den egna kroppen!
   Det var först efter att ha haft samtalen med Lillemor och Christel som jag kom att tänka på kroppen som mitt allra närmaste "hem"; den är ju så nära att det är lätt att ta den för given och därmed försummar vi att ge kroppen den uppmärksamhet den förtjänar i vår vardag.
   Kroppen hjälper oss att bli medvetna om vad som är verkligt just nu. Utan kroppslig närvaro är det lätt att sväva iväg i tankens vanemässiga flykt, när den förgrenar sig i ständigt nya associationsbanor och låter vår inövade berättelse om vilka vi är styra våra upplevelser och beslut. Kroppen befinner sig alltid i NUET och förnimmelsen av det vibrerande livet i den är det närmaste vi kommer "livet självt".
   När jag har kontakt med hur kroppen känns kan jag börja bli medveten om det sammanhang jag ingår i; d.v.s. vilka tankar och föreställningar som påverkar min kropps känslomässiga strömningar och laddningar. I bästa fall kan jag nu urskilja vad som är verkligt och vad som är mina idéer om situationen.
   Och har jag kommit så långt har jag faktiskt "hittat hem" i den jag är just nu, mot bakgrund av min historia. När jag är medveten om vem jag är – utifrån min direkta upplevelse här och nu – har jag sannolikt en mer realistisk uppfattning av mina möjligheter och begränsningar. Därmed har jag också bättre förutsättningar att veta vad jag behöver göra för att "hitta hem" även i de yttre omständigheter som är tillgängliga för mig.

– Lars Berg

Att hitta hem i arbetslivet

Vi kan känna att vi har en "hemvist" inom många av livets områden och ett som de flesta av oss möter till vardags är vårt arbete. Vare sig vi finns på en stor arbetsplats med många anställda eller i mindre sammanhang är våra arbetsinsatser i hög grad beroende av att vi känner oss hemma i det vi gör. Naturligtvis finns perioder av upp- och nedgångar, som alltid i livet, men ibland förlorar vi känslan av mening med det vi gör mera varaktigt. Då kan ett gryende behov av "att hitta hem" börja spira inom oss. Jag har träffat Lillemor Frenkel som är nybliven rektor på Gestaltakademin för ett samtal om olika aspekter av att "hitta hem" i arbetslivet. Lillemor berättar om en spännande utvecklingsresa där hennes exempel visar sig vara ganska allmängiltigt.

Lars: Hur började din Gestalt-resa?

Lillemor: Jag kom i kontakt med Gestalt första gången 1998, genom organisationskonsulten Ulf Zwedberg som jag anlitade när jag var informationsdirektör på Länsförsäkringar. Då hade Länsförsäkringar och Wasa just gått ihop och vi stod inför en organisationsförändring av stora mått.
   Året innan fusionen var jag med om flera tuffa situationer i mitt privatliv; båda mina föräldrar gick bort med 5 månaders mellanrum och jag var under samma tid på väg in i en skilsmässa.
   När fusionen med Wasa började ta form ställdes jag inför att hamna i en roll jag inte hade valt själv, i den nya organisationen. Mot bakgrund av allt som hade hänt i mitt privatliv var det många faktorer som motiverade mig att stanna upp och reflektera över var jag befann mig i livet.
   I slutet av fusionsprocessen ansvarade jag för att driva ett företagskulturprojekt, där min yrkesgrund som informatör och kommunikatör kom till sin rätt, och det var en spännande period. Jag var van att arbeta operativt med att formulera texter för att nå ut till rätt målgrupper och verkligen kommunicera vårt budskap. Men hur får man budskapet att gå fram, hur får man med sig människor i förändring? Det var här som Ulf Zwedberg kom in och hjälpte oss med att skapa olika seminarier, för både chefer och medarbetare. Vi arbetade med dialog och "dialogdukar" där alla fick möjlighet att ta ställning och förstå vad förändringen innebar, det kändes meningsfullt.
   "Det är så här jag vill jobba", tänkte jag. Jag kan väl också bli konsult...".
   Det var ju lite att kasta mig ut, efter att ha varit anställd i närmare 20 år, men ställd inför förändringar kändes det rätt med något nytt och annorlunda. När jag frågade Ulf om varifrån han har fått den här metodiken, berättade han om Gestaltakademin. Jag startade sedan mitt företag i januari 1999 och gick gestaltgrundkurs under våren, för att börja utbildningen under hösten samma år. När jag har bestämt mig för en sak blir jag ganska målmedveten...
   Det här var startpunkten för mig som konsult, där Gestalt förstås fick allt större utrymme vartefter jag integrerade det förhållningssättet.
   I början tog jag mina stapplande steg och lutade mig i första hand mot min grund som kommunikatör.
   Det var dock inte helt smärtfritt att gå utbildningen samtidigt som jag prövade mig fram som relativt oerfaren konsult. Jag formulerade den här tiden i min slutuppsats med titeln Från informationsdirektör till gestaltkommunikatör – en berg-och-dalbana i livet.
   När jag började utbildningen betraktade jag mig själv som en chef med ganska god självinsikt och som gjorde ett bra jobb; bra på att träda fram inför andra människor och företräda Länsförsäkringar.
   Efterhand insåg jag ändå att jag kanske inte var så bra på att lyssna som jag hade trott. Förhoppningsvis har jag utvecklat den förmågan genom åren.
   När jag kom i på Gestaltakademin var jag i en livsfas som är rätt vanlig bland dem som går utbildningen; något har hänt i livet och man är i ett förändringsskede, där man står och funderar över "var är jag nu?" och "vart vill jag?", inställd på att finna en ny plattform eller nya redskap för att komma vidare.
   I alla fall var det så för mig. Jag började gunga lite i min självbild: att gå från en så tydlig och stark identitet som jag hade haft, till en roll där ingen tog kontakt med mig eller frågade efter mina tjänster om jag inte själv tog initiativ, det var tufft.
   Att parallellt gå GA:s utbildning innebar en resa kring att upptäcka mig själv genom att kontinuerligt bli speglad av andra. Jag brukar säga att man får träna sin "trycktålighet"; att möta andras reaktioner på mig och ändå stanna i kontakten med mig själv. Så, när jag klev in där med min informationschefsroll och ställde mig i mitten, van att synas och uttrycka mig, så fick jag en hel del projektioner på mig. Det var så jag upplevde det och det ökade min uppmärksamhet på hur jag uppfattades av andra runtomkring mig.
   När det gäller roller testar vi ju olika polariteter inom oss i olika sammanhang, som ett led i sökandet efter bekräftelse. Och när jag nu inte kände mig positivt bekräftad i min gamla polaritet gick jag nog rätt omedvetet över till den andra polen, där jag gjorde mig mindre synlig.

Lars: Så, nu trivdes du inte i någon av polariteterna?

Lillemor: Nej, exakt! Och det är ju det här som gestaltutbildningen ger, att du får testa dig själv på olika sätt, genom att bli utsatt för andras påverkan och även medveten om hur du påverkar andra. Den här medvetenheten om möjligheten att både stå fram och att låta andra ta plats lärde jag mig verkligen "the hard way". Det var smärtsamt både att möta andras reaktioner på min gamla roll och att känna hur jag tappade bort mig i min osynlighet. Det gäller ju att få med helheten som rymmer båda polariteterna!
   I den här processen lärde jag mig att lyssna in andras synpunkter och behov och att bejaka den sidan av mig: jag kanske inte alltid sitter med de bästa lösningarna. I dag använder jag båda sidorna mera medvetet. Dialogen som redskap finns väldigt starkt i mig som utgångspunkt för kommunikation; jag vill lyssna in, bilda mig en uppfattning och när jag sedan har bestämt mig för vad jag tycker är bäst, då kan jag vara ganska envis.

Lars: Hur var det för dig sedan att komma från utbildningsmiljön, som studerande, till "den krassa verkligheten" som konsult ute i arbetslivet?

Lillemor: Sedan jag gick ut utbildningen 2003 har jag arbetat i flera olika sammanhang. I det avseendet tycker jag det är intressant att se hur vi som gestaltutövare integrerar det gestaltiska förhållningssättet i oss själva. Jag har hela tiden utgått från min kommunikationsgrund i mitt arbete.
   Jag behövde dock tid att integrera det jag lärde mig under utbildningen. När jag nyligen läste min uppsats från den tiden, där jag beskriver teoretiska modeller om organisationsutveckling, ser jag att det har hänt en hel del. För 10 år sedan skrev jag om det här utifrån vad jag tyckte lät bra, som ideal för ett sätt att arbeta med organisationsutveckling, utan att ha direkt erfarenhet av det. Sedan har jag steg för steg integrerat den här kunskapen, så den idag är en del av mig själv på ett helt annat sätt.
   När jag var färdig på Gestaltakademin stod jag där och frågade mig: "Är jag konsult nu?". Nej, det var jag ju inte, för jag hade ännu inte varit ute och tränat mig i den verklighet jag skulle arbeta i. Här har utbildningen vidareutvecklats sedan jag gick, idag är det mera praktik och verkliga case man arbetar med under kurserna.
   Man behöver erfarenhet och träning och genom olika uppdrag och samarbetspartners har jag fått tillfälle att träna på att använda det jag hade lärt mig. Efter ett par år träffade jag konsulterna inom Directa, som jag fortfarande samarbetar med, vilket har varit väldigt berikande. Här på Directa är inte alla gestaltutbildade, så det har varit intressant att få bryta mina egna perspektiv mot t.ex. större inriktning på verksamhetsstyrning, strukturfrågor och att "lära ut".
   Och så kommer jag in som gestaltare och betonar relationer och betydelsen av självinsikt. Det mänskliga och mjukare perspektivet, som handlar om relationer och den omedelbara situationen. I början var de andra hos Directa lite undrande över vad Gestalt var för något... Jag kommer ihåg att jag föreslog en grupp från ett revisionsbolag att sitta i cirkel, utan några bord framför sig. Min kollega som hade tagit in mig i uppdraget reagerade genast: "Nej, det går inte! Du får tänka på vad de här personerna kommer ifrån för miljö!"
   Men det gick fint... Utifrån de företagskulturer jag har mött, har jag fått arbeta med att skapa förtroende för mitt sätt att arbeta. Idag finns flera gestaltutbildade hos oss, så vårt perspektiv känns numera naturligt och framgångsrikt i vår grupp.
   Det handlar ju i slutändan om att se helheten; att arbeta både med det mänskligt relationella perspektivet och de mer strukturella organisationsnivåerna. Både det "mjuka" och det "hårda"...
   Jag tycker också att det är spännande att möta ett visst motstånd inför de mjukare förhållningssätten. Jag använder ibland uttrycket "Gestalt light" som en benämning av mitt sätt att gå lite försiktigt fram med sådant många upplever som ovant att möta.
   Det man frågar efter inom många företag är korta insatser där det inte finns utrymme för att gå på djupet. Men jag resonerar så att om jag kommer in i ett företag med en kortare insats kanske jag kan skapa flera tillfällen, där vi på sikt faktiskt kan åstadkomma mera. Något som dock blir viktigt när tidsramen är knapp är att vara tydlig med vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma och att stämma av det mot vad uppdragsgivaren har för förväntningar med insatsen.

Lars: För att människor ska kunna utföra sitt arbete på ett bra sätt krävs ju att de kan "komma till sin rätt" i sin yrkesroll, tänker jag. Om man missar det här slår det väl tillbaka mot företaget, med missnöje, utbrändhet eller ineffektivitet som resultat?

Lillemor: Ja, absolut! Att känna en mening på det sättet är som: "Nu förstår jag, nu är jag med och känner en motivation och en acceptans för att vara med i den här förändringen; för jag förstår vad den innebär för mig...".
   Om medarbetarna också finner sin nya roll meningsfull, då har de verkligen "hittat hem" och kan ta eget ansvar och dessutom tycker det är kul att ta ansvar. För att en arbetsgrupp ska kunna nå ett resultat behöver alla veta vad uppdraget är – strukturen, organisationen och ekonomin. Men om det inte fungerar mellan människorna, med HUR vi samverkar i vårt uppdrag och HUR vi tar hänsyn till att vi är människor med känslor och reaktioner, som behöver feedback och bekräftelse – om man inte ges tillfälle att träna på sådana färdigheter också – då tappar hela organisationen sin långsiktiga livsduglighet.
   Det är här Gestaltakadmin kommer in! Det är just sådan träning vi vill erbjuda konsulter och chefer som går utbildningen som gestaltpraktiker: att stärka sig själva och få kunskap om människor, organisationer och systemnivåer med sig ut i arbetslivet.

Lars: Och plötsligt fick du alltså frågan om att anta utmaningen som verksamhetsledare för Gestaltakademin?

Lillemor: Javisst! Efter att ha arbetat inom Länsförsäkringar i 10 år och sedan gestaltkonsult i drygt 10 år, ställde jag mig frågan: "Vad är nästa utvecklingssteg?". Och då kom styrelseordföranden Kjell Westerberg och frågade om jag inte ville ta över rektorskapet för Gestaltakademin.
   Först tänkte jag: "Nej, det var ju länge sedan jag var involverad i utbildningen; jag är ju inte akademiker utan mer en praktiker och kommunikatör".
   "Jaha", sa Kjell, "det är just det vi vill ha! Det vi behöver nu är någon som hjälper till att kommunicera, inte minst utåt mot omvärlden. Vi har processat vår inre struktur och fått ordning och reda på utbildningarna, så nu behöver vi rikta oss utåt och kommunicera vad vi står för".
   Så, efter några samtal fram och tillbaka mellan oss, tänkte jag att om det är något jag tror på skapar mening, så är det att flera människor får ta del av de här utbildningarna. Och att själva få uppleva vad som händer när de börjar titta på sig själva och bli mer medvetna om sina resurser; och att sedan ta gestaltmetodiken med sig tillbaka och pröva den i sina ursprungliga arbetsmiljöer. Vare sig det handlar om psykoterapeuter eller gestaltpraktiker som chefer, ledare och konsulter.
   Jag fick möjlighet att gå en tid parallellt med förra rektorn, Christel Segander, för att komma in i Gestaltakademin som organisation och dess arbetsuppgifter. Det är dock först nu jag prövas i mitt sätt att vara rektor. De första veckorna kände jag mig verkligen som en nybörjare. Det var en ovan känsla, eftersom det var länge sedan jag varit i den situationen! Jag kände mig så grundad i arbetet på Länsförsäkringar och sedan även som konsult. Men nu kom jag i en helt ny roll och rent konkret var det mycket att sätta mig in i och förstå, som har blivit annorlunda sedan jag gick utbildningen.

Lars: Hur hittade du "hem" i det läget?

Lillemor: Det var så tydligt för mig när vi började första kursveckan i augusti, att det var dags att ta ansvaret som rektor och samtidigt behövde jag känna mig kompetent nog att ta det. Jag är en sådan person som... om jag lovar något, så håller jag det också. Jag säger inte "ja" om jag inte vet att jag kan stå för det. Jag kom till en punkt då jag satte ner foten och bestämde mig för att jag hade tillräckligt på fötterna för att kunna stiga fram och inleda veckan: Jag hade träffat den pedagogiska ledningsgruppen, fått lite bättre koll på ekonomin och jag hade bearbetat det här inom mig... Och jag hade haft flera samtal med tidigare studerande, om hur viktig utbildningen hade varit för dem, vilket stärkte mig i tron på mitt uppdrag; att se att utbildningen gör skillnad.
   En för mig viktig uppgift var att hälsa alla studerande välkomna på kursgården Bommersvik och jag satt kvällen före och funderade över hur jag skulle göra och säga...
   När jag stod där inför alla i samlingssalen var det som om jag tryckte på den där knappen som innebär att "hitta hem" och jag kände mig grundad och att jag verkligen trodde på min uppgift:
   "Nu vill jag ta det här ansvaret att vara rektor!"
   Med den tydliga landningen i både min känsla av mening och att "vara hemma" kände jag mig så glad över att få stå där och få leda sammanhanget på mitt sätt och få berätta om vad jag tycker är viktigt. Jag förde fram mina tre ledord, som är viktiga för mig i min roll som verksamhetsledare: helhetstänkande, dialog och tydlighet.
   De studerande fick mötas i tvärgrupper över årskurs- och inriktningsgränserna och det blev energi i rummet. Jag kände: "Yes!", när jag stod där inför alla och såg hur de tog del av varandra. Det skapades en god stämning och senare träffade jag styrelsen och fick ett gott stöd av dem och jag kunde ställa en del frågor som jag behövde få svar på. Så hela den veckan hjälpte mig att känna att "Nu är jag här; nu har jag hittat hem"!

Lars: Just det! Och då låter det som att det också har varit ett samspel mellan dig och deltagarna, där du har prövat delar av dig ut mot omvärlden och fått ett gensvar. Och i det växer en känsla av sammanhang och mening fram. Så, det har med ett samskapande att göra när känslan av "hemvist" och trygghet eller tillfredsställelse uppstår.

Lillemor: Javisst, för att få med mig människor måste jag ju lyssna in var de andra är någonstans. Och då kommer vi tillbaka till "gestaltbildningsprocessen", att vi behöver dela våra inre bilder av vårt gemensamma sammanhang på ett bättre sätt. Det här är ju hela grunden för hur vi tolkar och har fantasier i all kommunikation. Vi missförstår lätt och talar förbi varandra för att vi inte lägger tillräckligt mycket omsorg om att jämföra våra olika bilder av det vi förväntas förstå. Vi behöver vara medvetna om att vi fyller i med egna bilder och tankar där information saknas, i ställer för att stanna upp och fråga hur någon annan menar.
   Egentligen handlar ju nästan allt om kommunikation!

Lars: Om vi nu skulle sammanfatta begreppet att hitta hem, hur ser du på det?

Lillemor: Det är nog en känsla av lugn, för det kan verkligen skifta från känslan av det kaotiska i att inte veta vad jag vill eller vart jag vill komma.
   Det är slutsteget i en förändringsprocess där jag kanske har varit nöjd med min lott men börjat känna att det är dags för något nytt och har gått igenom de våndor ett nytänkande innebär. Då hamnar jag en period i det kaos som uppstår i blandningen av gammalt och nytt; det kan vara ångestladdat att lämna det trygga och invanda. Till slut vågar jag ändå släppa det gamla och beslutar mig för det nya, in i det som är utveckling; här händer något viktigt! Och då måste jag ha tillräckligt mycket på fötterna för att våga ta steget...
   När jag väl stod där inför alla studerande och hade landat i min nya roll, då kände jag mig hemma, hade energi och en massa idéer... I alla förändringsskeden – oavsett om det gäller relationer, byta jobb eller vad det än är – så måste jag tillåta mig att tappa fotfästet; det är oundvikligt.

Lars: Ja, "att hitta hem" innebär ju inte att vi blir permanent "bofasta", utan det är en dynamisk process där vi återkommande utmanas av nya faktorer som rubbar balansen av trygghet eller nöjdhet. Den yttersta "hemvisten" är väl egentligen att vara bekväm med att både känna mig hemma och att gå vilse.

Lillemor: "Att hitta hem", som jag tolkar att du tänker, är alltså att känna någon slags meningsfullhet med att "här är jag och här trivs jag och kan komma till min rätt"?

Lars: Ja, och att det också har ett samband med hur omgivningen responderar på mig; "här kan jag göra nytta – här kan jag fungera i samspel med dem som finns omkring mig".

Lillemor: Och det är förstås beroende av hur vi är som människor, hur mycket samspel vi vill ha och hur mycket vi vill kunna dra oss tillbaka!
   Jag är för egen del sådan som får energi av att lyssna in andras idéer och få vara ett bollplank tillsammans med andra. Jag har svårt att förbereda mig för en sådan här intervju själv, utan den föds och utvecklas i stunden.
   Jag tycker att "hitta hem" också handlar om att kunna ta ansvaret; att känna att jag har möjlighet att ta ansvar och att jag vill ta det.

– Lars Berg

Att hitta hem till sitt ursprung

När jag funderade över temat "att hitta hem" kom jag att tänka på gestaltterapeuten och nyligen avgångna rektorn för Gestaltakademin, Christel Segander, och hennes bok Resan till mina barn – om längtan, adoption och återförening (Recito Förlag) som kom ut i februari 2011. Boken ger ett både gripande och belysande exempel på sökandet efter sitt ursprung och hur vi påverkas av omständigheter som skapar oklarhet inom oss inför vilka vi är och var vi hör hemma. Christel Segander och hennes man Hans adopterade två barn från Brasilien under 1980-talet och Christel berättar i boken öppenhjärtigt om sin och familjens psykologiska resa genom längtan efter barn, missfall, adoptionsprocesser och de hitkomna barnens identitetsutveckling och deras sökande efter sitt biologiska ursprung. Jag träffade Christel för ett samtal om innebörden av "att hitta hem", med utgångspunkt från hennes bok.

Lars: I början av boken skriver du om "ett avgörande ögonblick", när du tog emot ditt första barn, Johan, på Arlanda. Minns du på vilket sätt det var avgörande?

Christel: Vi pratar ju numera väldigt mycket om anknytningsteori inom Gestalt, vilket har belyst för mig vilken betydelse det hade hur vi knöt an den där första stunden. Den teoretiska kunskapen har jag tillägnat mig långt senare, så det var en intuitiv känsla jag hade då av vad som är viktigt i relation till barnen.
   Det där "avgörande ögonblicket" var en sällsam upplevelse. Jag hade längtat efter barn under väldigt lång tid, med flera missfall innan vi bestämde oss för att adoptera. Så, att få det här barnet i min famn och uppeva den där omedelbara ögonkontakten: det var "connection" och anknytning direkt! Och de där ögonen uttryckte tydligt "Jag vill leva!".
   Han var starkt undernärd efter att ha legat på sjukhus i flera veckor innan han kom till oss, då två och en halv månad gammal, och ändå hade han en sådan livskraft. Det är så förunderligt med det starka liv som finns i ett litet barn. Uttrycket i hans blick sa: "Nu är jag här!" och jag uppfylldes av känslan: "Nu är du hos mig!". Vi kommunicerade som i en ordlös rymd; omvärlden existerade inte för mig...
   Det är ju det här som man talar om i den tidiga kontakten mellan mor och barn, något som omedelbart bara finns där! Jag tycker det är så fascinerande med hur viktig den är för anknytningen mellan barn och förälder! Vi finner den ju hos alla däggdjur och i alla kulturer; det här med att se till sin avkomma.
   När det gäller "att komma hem" är jag mest fokuserad på den första tidens betydelse för att barnet ska kunna "vara i sig" – det som brukar kallas för "good enough mothering", som har beskrivits av Daniel Stern bl.a. Alltså, någon som ser till att barnet får mat och kan möta och förstå barnets behov. Det är det första viktiga, som jag tycker man kan ställa i relation till den här första kontakten och som är ett slags heligt ögonblick.
   Denna lilla varelse, som hade haft det så ynkligt redan i sitt första växande i magen, rymde en sådan enorm livskraft som hjälpte honom att överleva... Varför just han? Det blir jag på något sätt bävande inför och väldigt berörd av.
   Och när vi nu pratar om det kommer jag också i kontakt med den rädsla som också fyllde mig den här tiden, eftersom han var så dålig. Han var nära att dö efter en vecka och det var precis på gränsen eftersom han inte kunde ta emot den modersmjölk vi gav honom. Han hade nog bara fått te eller annan vätska som nyfödd, så hans matsmältningssystem klarade inte av så fyllig föda... Så, det är klart att det var en väldig ansträngning för oss, både mentalt och fysiskt.

Lars: Av allt som du och Hans gick igenom, såväl före som under och efter adoptionen, tänker jag på mötet mellan en biologisk dimension och en psykologisk. Det biologiska ursprung som Johan och Rebecca kommer ifrån och sedan sökte sig tillbaka till uppgår på ett sätt i den psykologiska hemvist som ni i familjen utvecklar tillsammans här i Sverige.
   Och det här tror jag är något som måsta vävas samman även om man inte är adopterad... Det är allmängiltigt på det sättet att vi alla kommer ur en biologisk verklighet och börjar genast skapa oss en psykologisk värld utifrån kontakten med omvärlden och vår upplevelse av den.
   Det är ju inte säkert att vi känner oss hemma i den grunden utan bär med oss en längtan efter "att hitta hem", men är osäker på vad det innebär. Är det en plats eller vissa människor vi söker, eller är det något inom oss?

Christel: Nu var det lite speciellt med hur våra adoptioner gick till: vi är lyckligt lottade som fick möjligheten att ta emot två barn i så tidig ålder som ett par månader.
   Man vet ju att det i värsta fall är mycket svårare för barn som har varit på barnhem några år och det blir helt andra förutsättningar för föräldrarna under deras uppväxt. På många barnhem finns inte tillräckligt med personal och då får barnen svårt med att knyta an som de skulle behöva. Då blir det svårare att "komma hem" och även att veta vad "hem" skulle vara; både psykologiskt och biologiskt.
   Det finns flera adoptivbarn som har skrivit om det här, som vittnar om hur de besöker sitt ursprungsland utan att känna att de kommer därifrån. Och samtidigt har svårt att känna sig hemma i det nya landet. Det är en stor problematik, där vi som sagt är lyckligt lottade... Våra barn har verkligen ett socialt arv från oss från väldigt tidig början, samtidigt som de har ett annat biologiskt ursprung.
   Vi var väldigt övertygade om att barnen skulle ges utrymme att undersöka sitt ursprung när de kände sig mogna för det; och vi föräldrar ville också möta det, för vår egen skull. Detta för att verkligen förstå hur kulturen är där, hur man lever med varandra etc. Både för att kunna berätta om det för barnen men också för att barnens historia och genetiska arv letar sig in i vårt system... Framför allt blev det en öppenhet för igenkännande av likheter som vi annars kanske inte skulle ha funderat över.

Lars: Jag minns att du i boken berättar om hur inte bara Johan hade längtat efter mötet med sin biologiska mamma utan att också du hade den längtan.

Christel: Absolut... När jag tänker tillbaka på mitt eget behov av att möta Johans biologiska mamma, så var det utifrån en djup förståelse som kvinna för hur det måste vara att lämna bort sitt barn. Jag hade ju förlorat två barn som aldrig blev fullgångna, så jag visste hur stor den sorgen var.
   Att sedan föreställa mig att ha fött ett barn och tvingas lämna bort det... Där fanns en stark kvinnlig förbindelse med barnens biologiska mödrar och en önskan att få möta dem och ge tillbaka av min respekt och tacksamhet för deras uppoffring, på något sätt. Att visa hur vi har förvaltat deras gåva... så gott vi har kunnat. Det ligger något genuint mänskligt i det här, att vilja ge något tillbaka...
   Sedan kan vi naturligtvis inte mötas i jämförelsen mellan våra olika livsvillkor, men på en djupare mänsklig och framförallt kvinnlig nivå kändes det som ett behov, snarare än en tanke.
   Och jag förstod av Johans mamma att hennes behov handlade om att få veta att det hon har gått igenom trots allt har lett till ett gott liv för sitt barn.

Lars: Det finns en annan nivå i det här med att känna igen sig i sitt ursprung som jag tycker framskymtar i en episod som du beskriver i boken. Ni är ute och åker bil och stannar vid en strand där några brasilianska pojkar spelar fotboll. Johan går genast bort mot fotbollsgänget och blir mottagen av dem och spelar med dem en stund.
   Det verkar ha funnits ett starkt igenkännande hos Johan som drev honom att söka kontakt med pojkarna; ett igenkännande som på ett sätt klargjorde och bekräftade en djupare aspekt av honom själv?

Christel: Ja, den där händelsen var något av det mest fascinerande jag har varit med om! Det var första gången vi var i Brasilien och Johan var bara sju år och han bara gick iväg, något han aldrig brukade göra annars. Det var väl c:a 50 meter bort och han stegade rakt fram till gänget och var snart med och spelade.
   När han kom tillbaka frågade jag hur det gick och han berättade om hur han hade kollat in ett par av dem och jämfört sin hudfärg med deras; "en var mörkare och den andre var likadan som jag...".
   Så, han sökte verkligen identifikation med de här grabbarna och speglade sig i dem. Jag tänker också på den andra gången vi var i Brasilien, då Johan var lite äldre, och vi såg några barn på gatan som var barfota. Hans, min man, insåg att Johan och Rebecca skulle växa ur sina skor rätt snart, så han föreslog att de skulle ställa ifrån sig skorna på gatan – att ge bort dem helt enkelt. Och direkt dök det upp två barn som stirrade på dessa hela, snygga skor. Efter några accepterande nickar från oss tog de skorna och försvann.
   Både Johan och Rebecca pratade engagerat om den här händelsen, som något som vidgade deras perspektiv på hur vi har det hemma och hur det kan vara i det här landet. Jag tror också att det för barnen gav perspektiv på hur de kunde ha haft det om de hade varit kvar i den här sociala situationen; om de inte hade blivit bortadopterade. Och det vidgade deras förståelse för att människor har det på olika sätt i världen.
   Det upprepade sig sedan under den senaste resan, då Rebecca som 20-åring såg hur de fattiga människorna hade det på gatan och även när hon mötte sin egen biologiska familj, då reflekterade hon efteråt: "Tänk, hur hade jag haft det om jag hade varit kvar här?".
   Det är också "att få ihop det".

Lars: Jag funderar ibland över vad det här med "hemma" innebär psykologiskt. Kanske som en längtan efter en barndomsmiljö, en viss plats i världen som känns som en del av mig själv och som jag bär med mig i livet...
   Detta i kontrast till min medvetna uppfattning att det gäller att "hitta hem i mig själv" oavsett var jag är född och uppvuxen; att kunna befinna mig geografiskt var som helst och ändå känna en hemvist i min egen person.
   Ändå är igenkännandet av det biologiskt ursprungliga inom oss så starkt när vi möter aspekter i omvärlden som påminner om det; i relationer, på platser, i stämningar... Och på ett sätt väljer jag mitt liv utifrån sådana impulser, där jag både strävar efter igenkännandet och upplever det som "att hitta hem" när jag finner något som påminner om det i omvärlden?

Christel: Apropå det du beskriver har jag just en sådan upplevelse av "att komma hem": I min barndoms sommarmiljö, uppe hos min mormor och morfar i Norrbotten, kände jag mig trygg och hemma på ett mycket speciellt sätt. De bodde i flygeln på en gård alldeles vid älven och där växte jag upp eftersom vi var där varje sommar och hjälpte dem med allt möjligt.
   Och efter att jag och Hans hade träffats och vi började titta efter någonstans att bo tilsammans, frågade han en dag om jag inte ville följa med och titta på ett hus ute på Ingarö. Det var kanske inte precis vad jag hade tänkt mig, men jag sa att det kunde jag väl göra...
   Vi åkte ut till Ingarö och det var ganska tidigt i vår relation så jag höll en viss distans till tanken på att så snart skaffa ett hus ihop. Efter att ha tittat runt lite sa jag till Hans: "Du, jag går en sväng lite för mig själv..."; detta medan han tittade på ett annat av de två hus som var till salu.
   Så, jag gick ner och satte mig på klipporna alldeles vid havet. Och precis där hände det: mina tårar bara började rinna – precis som nu – och jag förstod först inte varför. Men så plötsligt dök minnesbilderna upp: den där doften av tallheden och vattnet och att sitta där på marken och se ut över havet.... Det var en så stark visshet om att "Jag har kommit hem!". Precis så var det!
   Sedan tog det lite tid innan vi bestämde oss men det gick ganska fort ändå – och nu har vi bott där i 38 år...

Lars: Ja, jag tänker mig att detta att ha "hittat hem" inom mig ger mig en stabilitet som medger en större öppenhet för nya intryck... t.ex. när du i boken beskriver hur Rebecca inte kände sig mogen att möta sin biologiska mamma och hon småningom ändå tog det steget... Om jag inte har funnit en egen stabilitet – en inre förankring – kan det finnas en oro för att möta den ovisshet som ligger i att inte veta om jag ska bli mottagen eller inte. Jag har ju s.a.s. ännu inte tagit emot mig själv...

Christel: I mina egna tankar om det så är jag övertygad om att den frustration som Rebeccas biologiska mamma kände redan under graviditeten inför vetskapen om att hon inte kunde behålla sitt barn gjorde att hon stundtals faktiskt förskjöt henne mentalt. Jag tror att de starka och polariserade känslor Rebecca föddes med levde kvar inom henne även senare under uppväxten.
   Men efter att hon hade känt sig mogen och vågat möta sitt ursprung så direkt som hon nu gjorde, blev det en sådan förändring för henne. Plötsligt kunde hon själv släppa in kärleken!

Lars: Jag kan förstå vilka känslor av osäkerhet och ovisshet hon måste ha haft inför det där mötet, för hon kunde ju ha fått sina farhågor bekräftade. Hon kunde ju inte veta hur hon skulle bli mottagen!
   Det här tror jag också är något allmängiltigt, även om man som barn inte har blivit adopterad. Om ett barn tidigt har med sig en upplevelse av att inte vara önskat eller bekräftat i sin egen rätt då följer det med individen upp i vuxen ålder.
   Det blir sannolikt också svårt att finna en kärlek till sig själv, med rädslor inför att inte bli mottagen om han eller hon öppnar sig.

Christel: Javisst, och det jag kommer att tänka på när du pratar är traumabearbetning. Många människor har med sig tidiga trauman och ändå kan vi med den typen av terapi hjälpa dem att få balans igen i hela sitt system, vilket leder till att de "kommer hem" till sig själva.
   Det har med kärlek att göra; människokärleken, både till din nästa och till dig själv... Det är en väldigt existentiell aspekt av livet, att kunna visa kärlek. De människor jag mötte i Brasilien visade verkligen sin kärlek och hur viktigt livet är; kärleken till livet!

Lars: Om du skulle reflektera fritt nu, vad innebär det här uttrycket, "att hitta – eller komma – hem" för dig själv?

Christel: Det första jag tänker på är hur mycket gestaltutbildningen har betytt för min känsla av "att komma hem till mig själv".
   Både det att fördra mig själv sådan jag är och en visshet om att det här är jag, med alla mina styrkor och kvaliteter liksom alla mina brister: "Så'n här är jag!... Sådan här har jag blivit utifrån de förutsättningar jag har haft i livet och jag trivs med det".
   Jag tänker här på "awareness", som är ett av våra viktigaste begrepp inom Gestalt och inte bara ett begrepp utan också en förmåga med vars hjälp jag kan upptäcka och se nyanser av mig själv. Det krävs ett antal "awareness-processer" för att bli medveten om sig själv och "komma hem" i den jag är; och att få grepp om helheten.

Lars: Ja, vi ser ju inte längre än till nästa gathörn, s.a.s. Vi får gå runt några hörn för att hitta fram och för att få perspektiv på hela "staden".

Christel: Jag tycker det är lättare att samla ihop sitt liv när man har blivit lite äldre... Min historia är ju en del av den helhet som är jag, sådan den uttrycks genom den jag är här och nu... och att med tiden ha skaffat mig lite överblick gör det lättare att se mig själv sådan jag är. Så, att komma hem är väl att vara i mig här och nu, med hela den jag är.
   En annan tanke som kom tillbaka nu, men som jag inte har nämnt, är att under barnens alla uppväxtår har jag för mig själv under mina morgonmeditationer alltid skänkt en tacksamhetens tanke till barnens biologiska mödrar. De har varit med mig under de här stunderna av stillhet, vilket gör någonting med mig – och kanske har det gjort någonting också med dem...
   Jag tror att vi är förbundna med varandra i en större helhet, där vi bara ÄR. Att skilja ut mig från omvärlden är då en nödvändighet för att jag ska bli tydlig för mig själv, så att jag på ett mer medvetet sätt kan återknyta till helheten. Jag måste med min awareness gå in i mig själv och förstå min historia och kunna ha en relation till den.

Lars: Ja, att både erkänna min separathet och se hur jag har ett ursprung i min historia och hur jag har påverkats av den.
   När jag intervjuade Lillemor Frenkel, i den första artikeln här i Inspirationsguiden, så landade vi i en definition av "att hitta hem" utifrån ett arbetslivsperspektiv: en känsla av mening med det jag gör och mandat att ta ansvar för det och att jag kommer till min rätt i det här sammanhanget.
   Och då kommer vi ju också till det du föreslog nyss, nämligen att om jag t.ex. inte känner mig hemma i ett sammanhang kan jag behöva skilja ut mig för att bli medveten om vad just jag behöver för att känna mig hemma. Det kan resultera i att jag agerar för en förändring eller att jag tar mig därifrån och kanske finner en annan plats där jag bättre kommer till min rätt.

Christel: Ja, det var en väldigt tydlig skillnad mellan min chefsroll på Sveriges Television och den jag fick när jag blev rektor på Gestaltakademin; apropå att komma hem och komma till min rätt. På GA hade jag en värdegemenskap och kände att jag ingick i en enormt viktig verksamhet som jag fick vara med och påverka och bevara – och som verkligen var meningsfull. Det var ett bra exempel på ett skifte i arbetslivet som innebar "att komma hem".
   Det handlar ju också om tillhörighet, att känna att det här är något jag kan identifiera mig med!

– Lars Berg