GestaltinFormation

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap nr 24 (höst 2014)

Gestaltfullness – när livet bränner till.
Det goda samtalet.
Meningsskapande möten i en komplex verklighet.
Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden

Gestaltfullness – när livet bränner till

För en tid sedan formades ett nytt ord inom mig: Gestaltfullness. För mig är det ett uttryck för förmågan att vara kvar i kontakten med sig själv även när livsomständigheterna är utmanande eller intensiva. Det är när jag är i kontakt med livet i mig, så som jag upplever det i min kropp, samtidigt som jag möter min omvärld med närvaro och engagemang.
Ofta försöker vi hantera svåra situationer genom att exkludera den ena eller andra aspekten av en situation, eller våra känslor genom att undvika dem. Gestaltfullness omsluter dock upplevelsen av hela det sammanhang jag för tillfället ingår i. Och naturligtvis måste det inte handla om enbart smärtsamma tillstånd; det kan i sina mildare former också vara intensiteten i en natur- eller skönhetsupplevelse. Det är snarare den starka känslan av att vara nära livet det handlar om; the Fullness of the Gestalt. De samtal som återges i höstens nummer av Inspirationsguiden genomsyras av behovet av en sådan närvaro, vare sig det handlar om möten mellan vuxna och barn eller mellan företrädare för människor med olika bakgrund eller kultur.
Att möta något främmande och annorlunda väcker lätt känslor av osäkerhet och maktlöshet. Då kan det vara ett stöd att erinra sig begreppet Gestaltfullness, som en benämning av upplevelsen, vilket kan göra det lättare att våga och orka stanna lite längre i den komplexitet som situationen rymmer.

När jag började planera för det här numret av Inspirationsguiden hade jag Almedalen på Gotland i tankarna. Jag hade hört om den spännande idén om att samla ett gäng gestaltutövare och skapa ett utrymme för Goda samtal, mitt i den politiska hetluften i Visby.
Därför funderade jag över på vilket sätt det gestaltiska förhållningssättet kan bidra till samhällsutveckling i ett större perspektiv, inte bara i terapirum och på arbetsplatser.
Temat kom att bli Människor emellan, hellre än något med samhällsutveckling, som kanske kan låta lite "torrt"... Och det är ju just hur vi människor möts och samverkar som är vad ett samhälle är uppbyggt av.
Först ut är Jojo Tuulikki Oinonen, som har träffat två gestaltutövare, Elisabet Eriksson och Karin Finnson, i en "trialog" kring Det goda samtalet. De pratar dels om hur det framfördes i Almedalen, men också i en diskussion om föräldraskap. Om något är väl relationen med våra barn avgörande för samhällsutvecklingen?
Därefter en artikel baserad på två olika samtal som jag har fört med två andra gestaltutövare, Joel Lindh, som är ordförande i organisationen Clowner utan gränser och Greta Rask, som bl.a. arbetar med stora organisationer och nyligen har kommit ut med en bok om att skapa meningsfulla möten.
Jag önskar dig god läsning i nummer 24 av Inspirationsguiden!
– Lars Berg

Om du får lust att ge respons på det du läser i det här numret av Inspirationsguiden är du välkommen att besöka GestaltinFormations Facebook-sida på: https://sv-se.facebook.com/pages/GestaltinFormation/142699749123450

Det goda samtalet

Karin Finnson, Jojo Tuulikki Oinonen och Elisabet Eriksson. Elisabet Eriksson, Karin Finnson och jag, Jojo Tuulikki Oinonen, träffades för ett samtal om hur vi inom våra intressefält kan bidra till samhällsutveckling via hur vi bemöter och kommunicerar med människor, oavsett ålder, yrke eller andra skillnader.
Under Almedalsveckan i juni i år hade Gestaltakademin (GA) och Initiativ Samutveckling (iS!) uppfört ett tält på S:t Hansskolans skolgård där man bjöd in Almedalens besökare till att utforska Det goda samtalet. Karin Finnson var en av initiativtagarna till denna oas i det politiska vimlet.
Elisabet Eriksson arbetar med Aktivt föräldraskap, som jag också själv är djupt engagerad i, och där är Det goda samtalet en oerhört viktig grund för föräldrars möjligheter till ett respektfullt samspel som gynnar barnens emotionella utveckling.

Jojo: För mig var det första gången i Almedalen, och det var en kaotisk upplevelse... också. Jag visste inte alls vad jag skulle vänta mig, jag fattade ju att det skulle vara mycket... det var som ett gigantiskt politiskt Kiviks marknad. Typ Vattenfestivalen, fast med politik i stånden och på scenerna.
Karin, hur uppstod idén om att föra fram Det goda samtalet i Almedalen?
Karin: Det började egentligen redan 2013 med ett litet gäng som höll på med Initiativ Samutveckling och då var det nån där som sa att om vi ska skapa förändring, så behöver vi bli berörda av varandra som människor, att det är det första som behöver hända. Vi kan sätta upp en massa mål och förstå strukturer intellektuellt, och göra handlingsplaner då vi tycker att vi får mycket gjort, men så fortsätter vi i samma cirklar eftersom den riktiga förändringen oftast inte händer förrän vi både förstår det intellektuellt och när det känns i magen och hjärtat. Och det gör det när jag blir berörd eller när jag berör någon annan.
Det var där vi började prata om Det goda samtalet, som handlar mer om hur man pratar än vad man säger. Och är mer lyssnande än pratande. Det handlar också om tempo... Det goda samtalet kan inte ha ett högt tempo och behöver innehålla ett visst mått av reflektion.
Så då var det någon som kläckte idén där på iS, att vi kanske skulle åka till Almedalen?! Först tyckte jag det verkade lite korkat, men ändrade mig snart; "Okej jag kan hålla i ett sånt samtal en morgon", sa jag...
Det drog ju inte så mycket folk men de som kom fick en kanske 5 minuters guidning och sen frågor kring: "Vad fick jag med mig från igår? Vad är det som har landat? Vad vill jag få ut av den här dagen?" Och så satt vi i ring och pratade om det.
Det var ju några som kom fram och sa att "det här har jag aldrig varit med om förut, det gjorde skillnad för mig, att vara på Almedalen blev något helt annat för mig efter det, att få börja dagen så". Och det var ju faktiskt ett gott samtal vi hade där, där människor får prata till punkt.
Vi gick även runt och lyssnade på symposier och seminarier och då kom vi fram till att vi ska erbjuda dialog, som för mig är liktydigt med goda samtal. På flera ställen fanns jätteduktiga moderatorer som brukar vara programledare på TV t.ex. och där var ju Göran Greider och såna kända människor, som satt i en panel och pratade om nånting och ställde frågor ut till auditoriet, där man kunde få räcka upp handen. Och jag insåg att det var ju det de tänkte sig som dialog.
Vid ett par tillfällen räckte jag upp handen och sa: Det här är ju inte några expertfrågor utan sådant man kan ha olika erfarenhet av, där vi alla är experter på dem i våra egna liv, så skulle man inte kunna ha en dialog på riktigt om det?
Men jag fick inga svar, de såg bara ut som fågelholkar. När jag pratade med några efteråt insåg jag att, det vi gör varje dag som gestaltare, det har de ingen aning om hur man gör... de saknar bara kunskap om det. "Det är klart vi vill få till ett annat engagemang, men hur gör man då?".
Det som fattas är att man behöver vänja sig. Blir man erbjuden det förhållningssättet så vänjer man sig vid hur det är: att vända sig till den som sitter närmast och få reflektera och samtala med varandra; "Vad tänker ni om det ni hör här?" Och så får man ju igång en dialog.
Jojo: När jag bestämde mig för att åka till Almedalen i år tänkte jag att jag åker dit och bidrar med min närvaro på olika sätt, så får jag se var det landar... och på S:t Hansskolans skolgård fanns ett jättestort tält där de fasta punkterna fanns varje dag; Morgonreflektion, Dialogskola, och varje dag ett seminarium som var satt med ett tema med några inbjudna människor. Det var så häftigt att bara följa och lyssna på det som skedde... Dialogskolan t.ex. där hade några gestaltare ställt upp med att hålla i det och delat upp dagarna mellan sig, hade ett tema och en kort genomgång av vad vi i gestalt menar med dialog. Det avslutades ofta med en slutrunda kring vad de tar med sig av detta, hur det hade varit att få dela och samtala på det här sättet.
Och det som sas i slutrundan var så berörande; jag minns speciellt en chef som sa: "Jag måste få säga att jag var väldigt tveksam innan jag kom hit, men nu, jag vet inte riktigt vad det är som händer, det är som om kroppen reagerar... och något som slår mig starkt nu, är att jag kan inte komma ihåg när jag hade ett sånt här samtal senast...och det är ju väldigt sorgligt. Inser jag nu".
En annan sa nåt i stil med: "Helt otroligt... jag inte bara såg att den andra lyssnade på mig, jag kände också att personen inte bara satt och hoppade för att han väntade på sin tur att få prata! Jag kände att jag kunde få prata till punkt... det var häftigt! I så många andra sammanhang känner jag mig ofta så jagad... det gäller 'att hinna få in sin egen åsikt'! Om man har tur! ...så var det inte nu. Tack! "
Och det är något som slår mig ofta, att det vi erbjuder när vi jobbar med vårt gestaltperspektiv, är att vi går till nuet. Att vi går från "kontraktet" som du Karin pratade om förut, att vara i målsättning, planering, struktur och handlingsplaner och allt det behöver också göras, men det är lätt att fastna där, på det som jag kallar för funktionsnivå: att göra-nivån. Men det vi ofta erbjuder när vi tar kommandot över ett ledarskap t.ex. är att även få dippa ner en nivå, till vad jag kallar Upplevelsenivå: att vara. Alltså hur är det att vara här, när vi ska göra detta tillsammans?
Det är så kraftfullt att gå till nuet, att få uppmärksamma hur det är att vara här just nu – med mig och med dig – och framförallt blir det tydligt hur ofta vi hoppar över det. Att vi är så skolade i att repetitivt och slentrianmässigt hoppa över själva mötet, eller snarare det som finns i upplevelsen av mötet.
Elisabet: Ja, att det är så få stunder i livet som faktiskt är så, att vi så sällan får uppleva det. Hisnande på nåt vis...att man missar så mycket!
Jojo: Ja, och egentligen sätter folk ofta ord på den upplevelsen av att något fattas, genom att säga till exempel: "Det är som att springa i ett jävla ekorrhjul, men jag vet inte hur jag ska få stopp på det... "
Elisabet: Jag tycker att många uttrycker det just som om det inte finns något val! Det är ju så här livet ser ut och det gäller att ligga i, annars så...så går det åt skogen. I stort sett.
Jojo: ...och det är ju en reflektion som kommer även runt föräldraskap...
Elisabet: Absolut!
Jojo: Som att det gäller att förbereda ungarna på hur jävligt det är där ute, så det gäller att stå ut, redan nu! Och jag undrar alltid: Varför då? Kommer de inte vara bättre rustade att möta livets svårigheter om de fått växa upp i trygghet?
Det finns ju en sån debatt när det gäller föräldraskapet, och det blir väldigt märkligt utifrån en syn på behovet av trygghet när vi är barn; för att vi ska lära oss att världen går att lita på. Om jag inte får med mig det från barndomen kommer jag agera från den människosynen i vuxen ålder också.
Elisabet: Ja, att uppfostra utifrån rädsla... och jag tycker för egen del också, att jag måste arbeta med mig själv hela tiden, när jag märker att jag hamnar i den här anspänningen, att det här måste jag ordna, annars går det inte, allt rasar... och jag ständigt måste påminna mig om det – att stanna upp och känna kroppen och andas för att komma tillbaka till mig själv och inte försvinna upp i alla skrämda tankar och katastroffantasier... Och det har blivit en del av det dagliga livet att hämta tillbaka mig själv. Inte för att det är en jättestor kamp men att det inte heller en gång är gjort och sen är det klart.
Jojo: Jag håller med och känner igen mig i det... och att jag aktivt måste "hämta hem mig" när jag har haft stressigt eller svårt på något sätt, utmanande. Och jag har märkt att jag har både ett väldigt snabbt tempo och ett väldigt behov av tillbakadragande. Och när jag drar mig tillbaka så vill jag nästan aldrig umgås med någon annan, det är min djupaste vila. Att jag får stänga min dörr och slippa någon annans steg att relatera till... då får jag tag i en riktigt djup och lång utandning. Det gäller att hitta växlingen i det där.
Elisabet: Det goda samtalet är väl egentligen att kunna pendla? Att kunna gå åt sidan lite? Att det inte är antingen eller?
Karin: Precis, det är ju inte så att det slutar vara ett gott samtal för att det blir ett ögonblick av uppdrivet tempo; debatt och skratt och flams... men vi kan inte bara vara där. Jojo: Nej, och vi kan inte bara vara i ett lyssnande, pausande, väntande...
Elisabet: Näe, då tröttnar man ju också väldigt snabbt!
Karin: Ja, för när man är med någon som är väldigt snabb går det ju att hålla engagemanget uppe en stund men sen dalar snart delaktigheten. Och det är likadant om någon är väldigt långsam och inkännande och det inte händer så mycket då kan det också vara engagerande en stund, men det går inte i längden.
Elisabet: Då tänker jag på den goda samvaron, så att säga, att bara pausa emelllanåt också, att kunna sitta tysta tillsammans...
Karin: Det funkar ju ibland, beroende på vem man är med...
Elisabet: Absolut, men jag tycker att ofta när man har ett gott samtal, när man möts och får kontakt, att man också kommer till en punkt där man kan landa, andas ut, nu blev vi tysta och nöjda en stund.
Jojo: Jag är nyfiken att höra vad du tänker om Aktivt Föräldraskap, Elisabet? Ser du nån koppling mellan Gestalt och Aktivt Föräldraskap?
Elisabet: Ja, jag tycker att de hänger ihop. Det vi gör i föräldragrupperna är att få igång ett samtal och få fundera lite; "hur var det för mig när jag var barn", att få gå tillbaka och reflektera lite som förälder och fundera över hur kan det bli för barnet i olika situationer; "hur blir det när jag gör så här och när jag är på det här sättet". Att reflektera och titta på sig själv och där förstå sig själv och därigenom förstå andra är också väldigt gestaltiskt. Just det har varit det mest spännande, att få träffa föräldrar och att de blir berörda. Det händer också saker i deras relation till barnen.
Jag tänkte väldigt snabbt att det här stämmer väldigt bra med Gestalt; det liknar förhålningsättet i relationen, utifrån våra fyra hörnstenar till exempel: kontakt, här och nu, medvetenhet och ansvar. Jag kände att det här vill jag hålla på med.
Vi påverkar ju barnen väldigt mycket och vi kan ställa till med en massa saker i all välmening... så det känns jättevärdefullt att få bidra till att föräldrar reflekterar och att man gör sig lite mera öppen och sårbar... som vi pratade om tidigare, att jag som förälder inte bara agerar från rädsla utan istället kunna stanna upp och möta mitt barn från en plats av just öppenhet inför hur hen har det och vem jag har framför mig, istället för den jag vill ha framför mig... Det är ju ett fredsarbete, precis som Gestalt är ett fredsarbete.
Jojo: Vad fint formulerat – ett fredsarbete... En av mina första gestaltterapeuter, som också var seniorledare på GIS, där jag utbildades, sa att gestaltterapi är mer än en terapiform; det är ett pedagogiskt förhållningssätt till livet. Och jag gillar att hon lägger in just ordet "pedagogiskt" att pedagogik handlar om lärande. Alltså att det är ett lärande förhållningssätt till livet.
Här kommer jag att tänka på skolans och förskolans värld, där ju de flesta barn tillbringar en stor del av sin tid. Något jag är så allergisk mot är när barn har s.k. med-inflytande, då får de bestämma färg på gardinerna, eller välja en maträtt i veckan. Det är sken-demokrati – på låtsas.
Barn har ju inget reellt mandat att påverka sin arbetssituation, sina relationer och hur dagen eller lärande ska läggas upp.
Jag tror att vi måste gå ända ner till människosyn och värdegrund. Det är otroligt relevant för det jag brinner för och både det gestaltiska förhållningssättet och Aktivt Föräldraskap handlar om det här goda samtalet. Att erbjuda en helt ny plattform för föräldrar med sina barn och då innefattar det en massa saker: gemenskap, mandat, makt och ansvar men det börjar ännu längre ner, i en slags människosyn. I att om jag överhuvudtaget tänker på dig som en annan individ med exakt samma värde som jag och att motivation och vilja till samarbete finns redan på plats. Det börjar liksom där, sen har vi olika makt och det här blir jättespännade diskussioner med föräldrar när vi samtalar om skillnaderna i likvärdighet och jämlikhet? Vi är inte jämlika, jag har och ska ha mer makt som förälder, jag ska vara ledare i familjen, men att vi finns båda två, det handlar om att vi har exakt samma värde – vi är likvärdiga. Att med den större makten kommer förstås mera ansvar att hålla fokus på bådas värdighet, och att fördela den makt jag har utifrån en tillit till din kapacitet, det är så du lär dig använda och hantera makt, inflytande och därmed ansvar.
Elisabet: Jag tänker också så när det gäller Aktivt Föräldraskap, att det är det som kurserna handlar om... att lyfta fram det att barnet är en egen individ. Och det märks ju att det absolut inte är självklart. Det är t.o.m. en ganska ovanlig tanke skulle jag vilja säga, det här med att vara nyfiken på vem den här människan är? Det blir samma förhållningssätt som i Gestalt: "Vem är du?" Eller som Jesper Juul utgår ifrån: "Här är jag. Vem är du?".
Jojo: Och jag tänker att det vanliga är att när jag som förälder står i en kaosartad situation är min första reaktion att jag måste veta hur jag ska lösa det. Och då har jag redan isolerat barnet från möjligheten att kunna bidra till lösningen till det kaos som vi ju faktiskt ofta tillsammans har orsakat... Här är jag – och så ska jag arrangera, ordna och fixa till dig. På min "väg" är det bara trafik i en riktning, från mig till dig. Det är en helt annan människosyn, där jag inte har tillit till din förmåga att bidra.
I Aktivt föräldraskap försöker vi vrida på det synsättet och ställer frågan till föräldrarna: "Vad är det du gör för ditt barn som hen kan göra själv?". Det blir väldigt ögonöppnande för många, en del inser sitt kontrollbehov och andra sin tendens att hjälpa för mycket...
Elisabet: Det där är något som jag känner igen, inte med mina barn kanske, men att jag ofta har en inställning att "jag borde"... det är nog jag som borde ta ansvar för det här! "är det nån som behöver någonting?"
Jojo: Den insikten när folk i gruppen börjar göra en självreflektion, liknar ofta just det du sa. Det tycker jag är roligast att jobba med, när föräldrar inser att det ofta är deras eget beteende, känslor och behov som står i vägen för samarbetet... när de själva inte ser hur de bidrar i att samarbetet inte får möjlighet att utvecklas utan står kvar i idén att om jag bara gör ännu mera rätt, vad det nu är, så kommer jag lösa den här situationen. Men då sitter jag fast i samma mönster, för barn har fantastiska lösningar på de problem de sitter fast i, det gäller att hitta sätt att öppna dialogen, att skapa trafik i två riktningar..!
Och det tror jag bottnar i den här människosynen, en plattform till uppfostran som jag tycker om att tänka på som ett slags Tredje väg. Jag tar alltid upp det i debatter som jag varit inbjuden till, barnen "blir vårt samhälle" nästa generation och därefter, eller snarare, de ska bära ansvaret då. Om vi då vill göra något för detta, varför ska vi då satsa pengar, skattemedel och resurser på något vi redan vet inte fungerar?
Karin: Gestalt hade ju i början, på 1950- och 60-talet, ett starkt samhällsperspektiv. Man ville experimentera och skapa communities där man kunde leva på ett annat sätt än det som var norm då. Jag tänker till exempel på Paul Goodman som använde gestaltiska tankegångar för hur han ville förändra samhället. Sedan är min upplevelse att Gestalt blev mer och mer individualistiskt och jag tänker att kanske var de så himla mycket före sin tid och det blev så ihopkopplat med hippierörelsen och ett slags ousider-alternativ, med Esalen som Fritz Perls var med och grundade. Jag tänker här på gestaltpsykologin, att vi är meningsskapande varelser och att allt är en helhet, liksom fältteorin om att vi ständigt står i relation till något annat.
Det finns ju, just nu, också en motrörelse i samhället som vill skapa ett annat sätt att leva, ett mera humanistiskt samhälle. Som bär tanken att det går inte att fortsätta på det här sättet och där tycker jag att Gestalt verkligen hör hemma.
När jag är i iS eller liknande sammanhang, så tänker jag hela tiden att här skulle gestaltare ha så otroligt mycket att bidra med, utifrån det här kontaktskapandet vi håller på med; att vara förankrad i sig själv och vara i nuet; att bli autentiska i det vi håller på med. På Stiftelsen Ekskäret tänker man att man genom personlig utveckling vill bidra till samhällsutvecklingen. Så får jag också ihop det, men de kommer från ett mera intellektuellt perspektiv och har mycket att bidra med från det hållet. Det som Gestalt står för, är kanske den saknade pusselbiten? Och så kanske det är i psykologprogram och andra utbildningar också?
Vi står för något som är komplementärt till mycket av det som finns?
Jojo: Ja, jag tror det, och jag hade ett inspirerande skypemöte med Gianni Francesetti, ordförande i EAGT (European Association for Gestalt Therapy), och som även driver ett spännande universitet i Italien, där gestalterapin f.ö. är legitimerad. Hans universitet står för mycket av det som jag tycker är spetsutvecklingen av Gestalt. De har börjat satsa på utbildningar till andra modaliteter inom psykisk hälsa i Italien. Han har själv utvecklat några modeller utifrån Gestalt och som de även forskar på, som riktar sig till behandling av de två diagnoser som är de största faktorerna till psykisk ohälsa; paniktillstånd och depression. Det tror jag alla fält vill hitta bra sätt att hjälpa människor med.
Och så har de tagit hela psykopatologin och "översatt" den till gestaltperspektivet, det mänskliga mötet och att vara tillsammans med människan där hon är i sin kapacitet, oavsett psykopatologiska diagnoser. Att utgå från det mellanmänskliga mötet först, och hur man kan förhålla sig till dessa tillstånd och symptom utifrån ett relationellt- och gestaltperspektiv.
Slutligen har de tagit detta och skickat ut till alla andra modaliteter t.ex. psykologer, psykoterapeuter, analytiker, socionomer och andra hjälparyrken, i form av utbildningar. Och de har nu fullt och kö i flera år... och deltagare kommer från i princip alla andra modaliteter. Jag tycker de har lyckats med det här, att lyfta fram Gestalt som den pusselbit som fattas, speciellt som den relationella synen börjar dyka upp i så många olika psykologifält. Och uppenbarligen får de med sig och gillar det där som är vår styrka, att arbeta med fenomenologin som ett redskap – pusselbiten i relationen – som vi bidrar med i gestalt
Karin: Känslan som drog mig till iS, som har att göra med att jag vill bidra till en bättre värld för kommande generationer, handlar så mycket om att vi behöver mötas och hur vi samtalar med varandra. Som att EU egentligen är ett fredsprojekt som är bortglömt, men människor behöver mötas och få kontakt och låta oss påverkas av varandra och där kan det ske en skillnad, då kan förändringen ske.
iS och GA blev ju en jättebra kombo i Almedalen; det blev helt fantastiskt.
Det blev som en oas, för när man kom från marknadsplatsen kom man till skolgården som var omgiven av höga popplar och inget pådriv för att få folk att komma dit utan när man kom in så kunde man bara landa där, stanna upp.
Och ska vi prata på en nervsystemsnivå, så var det ju sympatiskt påslag i hjärnan och kroppen ute i Almedalen och när man kom till skolgården så var det i stället en parasympatisk "discharge" som man kallar det, alltså att kroppen lugnade ner sig och kommer ner i varv.
Jojo: Jag minns en väldigt berörande situation från tältet hos iS! och GA. Dagen efter Sverigedemokraternas dag i Almedalen kom en medlem i Sverigedemokraterna till tältet för att delta i morgonreflektionen, som då skulle handla om SDs politik och dag. I inledningen presenterade han sig genom att säga: "Jag är Sverigedemokrat och jag vill börja med att säga: ni får kasta skit på mig, attackera mig, t.o.m. hata mig, det är jag van vid...".
Efter en stunds tystnad svarade ledaren lite försiktigt: "...men det är inte vad vi ägnar oss åt här. Här är tanken att vi ska ägna oss mer åt att lyssna". Samtalen hade varit lugna och raka under den reflektionen, i ringen satt flera nationaliter och de rörde sig runt frågor om människans existensvillkor. Och vid slutrundan sa den här killen, uppenbarligen berörd: "Jag har aldrig varit med om något liknande... Det här kommer jag aldrig att glömma i hela mitt liv".
Han gick förmodligen tillbaka till sin grupp bland Sverigedemokraterna. Fast nu med en erfarenhet han aldrig tidigare hade mött. Han hade blivit hörd, sedd och tagen på allvar. Och han hade hört, sett och tagit på allvar. Det tror jag är samhällsförändringens startpunkt.

– Jojo Tuulikki Oinonen,
i gott samarbete och med stöd av Lars Berg

Meningsskapande möten i en komplex verklighet

De två gestaltutövare som jag har fört var sitt samtal med nedan har sina respektive verksamhetsgrunder i två ganska olika verkligheter. ändå finns vissa gemensamma bottnar. Joel Lindh är gestaltterapeut och ordförande i organisationen Clowner utan gränser, med uppdrag att besöka och skapa stunder av mening genom artisteri och komik i många av världens oroshärdar och Greta Rask är gestaltterapeut och organisationskonsult, med tidigare uppdrag inom såväl SIDA som IKEA, med fokus på frågor om komplexitet och att finna strategier för att mötas över traditionella gränser. Hon har dessutom nyligen kommit ut med boken Meetings with Meaning – en handbok i konsten att skapa meningsfulla möten i större eller mindre grupper.
Släktskapet mellan Greta Rasks och Joel Lindhs berättelser kan formuleras så här: meningsfulla möten över kulturgränser och hanterandet av ett stort mått av komplexitet; bakgrunder med vitt skilda erfarenheter som möts i nuet.
Greta pekar på att vi människor är meningssökande varelser och när vi tvingas in i övergripande system som inte tar hänsyn till människors behov och känslor dör entusiasm och kreativitet, vilket lämnar tomhet och meningslöshet efter sig.
Joel berättar om tillvaron i flyktinglägren han besökt som artist, regissör och projektledare i Clowner utan gränser, som för de flyende saknar annan mening än ren och skär överlevnad; en väntan på någon sorts normalitet som ligger långt borta.
När artisterna i Clowner utan gränser kommer på besök och genomför sina föreställningar med komik, akrobatik och samspel med publiken bryts tristessen för en stunds kontakt med ett frö av hopp... att få skratta och förundras tillsammans.
Jag tycker att samtalen med Joel och Greta säger oss något om vad det är att vara människa, liksom om livet och världen vi lever i. Att känslan av mening är något skört som vi behöver värna om i stunden, formad genom hur vi bemöter både oss själva och varandra.

Joel Lindh – samskapad kontakt som ger hopp

Joel Lindh & son Lars: Vad är det centrala med arbetet i Clowner utan gränser?
Joel: Det är ju i första hand ett artistiskt arbete. Oavsett om vi är i Sverige eller i andra länder handlar det om att möta en publik och där finns det som barn väldigt tydligt ser: huruvida man är sann mot sig själv eller inte. Alltså någon slags autenticitet i ögonblicket. Som clown måste jag ju inte vara autentisk i meningen att vara "jag själv", utan mera i mötet och mot min roll och min fantasiförmåga inför att skapa något i mötet. Vi vill ju skapa sammanhang och skratt i samspel med barnen.
Lars: Skapa kontakt?
Joel: Ja, och när vi uppträder som clowner och cirkusartister handlar det om att få igång en lekfullhet; både i publikens tankar om vad som är möjligt och en slags svindlande upplevelse av cirkusartisteri. Artister som står på händerna och jonglerar med en massa bollar; vuxna människor som skojar och leker med varandra, vilket ger de här barnen utlopp för skratt och en massa känslor som de bär på.
Det handlar mycket om viljan till kontakt; och om man då kommer från en konflikt med minnen av otäcka upplevelser, då har man också större behov av att få skratta, har vi märkt.
Lars: Det där går ju igen i många sociala sammanhang, att skrattet befriar och förlöser uppdämda spänningar efter en tid av konflikt...
Joel: Ja, både som artist på fältet och som gestaltterapeut kan jag se att ett allvarligt hot skapar en kroppslig spänning – "...här kan jag inte vara mig själv, utan måste hålla mig tillbaks och kanske t.o.m. göra mig helt osynlig inför det som hotar; krympa mig eller inte finnas alls". I flyktinglägren finns ju barn som har överlevt hotande situationer genom att spela döda, t.ex.
Då innebär kroppslig avspänning genom att få tillfälle att skratta något väldigt befriande. Och det är det här som är grundtanken med Clowner utan gränser, att som artist ge utrymme för en slags förlösning.
Lars: I det du beskriver låter det också som att barnen kan känna igen sig själva som barn i någon av rollerna?
Joel: Ja, vi arbetar hela tiden med det perspektivet, att barnen ska känna sig delaktiga i föreställningen. Vi ser att när barnen kan vara med och bestämma skeendet i en föreställning ger det dem en känsla av hopp inför livet. Som när en clown vänder sig till publiken och förvirrat undrar var den andra clownen är någonstans... "Där, där är han!!", ropar barnen och efter en stunds spänning då clownerna ska hitta fram till varandra förenas de och barnen känner att de har hjälpt till och påverkat skeendet... Då aktiveras de och stärks i sin känsla av att betyda något. I det lilla – i det här ögonblicket – kan de påverka...
Det tycker jag har ett värde!
Lars: Jag har sett några av YouTube-klippen om Clowner utan gränser och det jag upplevde som så berörande var hur barnens ansikten lyste upp när artisterna visade sig. De förstod genast det komiska och verkade känna igen sig i föreställningarnas händelseförlopp. Komiken och möjligheten till skratt och lek tycks vara ett universellt mänskligt språk.
Joel: Jo, det här är ju något vi har fått lära oss genom åren. En av förutsättningarna är förstås att vi använder en väldigt fysisk komik, som också är icke-verbal, som öppnar för universella temata.
Att bli jagad t.ex. kan alla känna igen spänningen i, liksom "kiss-och-bajs-humor" tycks finnas över hela jorden. Hög- och lågstatus är också universellt, liksom ordning kontra slarvighet och liknande motsatspar.
Vi har ju också med oss musiken och magin som två starkt universella uttryck; saker som försvinner och kommer tillbaka eller bara uppstår ur intet...
Ja, här finns definitivt ett språk utöver det verbala, som ligger i cirkus- och clowntraditionen, som är väldigt bra när det gäller att skapa kommunikation.
Lars: Jag tänker också på barns behov av fantasi, som väl i och för sig även vuxna har. Jag skulle önska att barn kunde få vara kvar i sin "bubbla" under sin uppväxt med tanke på att många barn i krigszoner tvingas ur den alltför tidigt och brutalt... När barn så tidigt möter livshotande situationer blir det ju som att tvingas ut ur sig själva på den utvecklingsnivå de befinner sig och att de med era föreställningar ges en chans att hitta tillbaka till sig som barn.
Joel: Ja, det är också det vi strävar efter. Det handlar dels om att förmedla ett slags hopp om liv, mitt i all misär; att få tillträde till den där "bubblan" och ett hopp om att fantasin också finns. Att något annat än den här dystra "väntplatsen", som flyktinglägret utgör, är möjligt.
Flyktingläger är som regel väldigt utifrånstyrda, med vissa ransoner mat då och då men i övrigt präglad av en evig väntan som lätt slår över i apati. Möjligheterna att påverka är lika med noll och ändå ska man existera där; det är en misär som inte är bra för barn och de vuxna har oftast ingenting att göra.
Många barn lever också under stark stress, med splittrade familjer där mamma och pappa sitter i ett annat läger eller att de inte ens vet var de befinner sig – om de är i livet. Ofta har de hastigt tvingats fly och det här är deras enda chans att överleva.
Vi har i vår analys av våra förutsättningar kommit fram till att vi inte kan vara med i direkta krissituationer. Människorna måste ha kommit på plats lite grand i lägret innan det finns någon beredskap för det vi kan erbjuda.
Det är en ganska naturlig process att när en tillräcklig säkerhet har uppnåtts i ett läger och man har fått logistiken att fungera, då kommer också de humanitära organisationerna dit med sina insatser. Och det är i det sammanhanget vi finns med. Det är en stor verksamhet med flyktingläger; det är miljontals människor i världen som är på flykt idag. Det går nästan inte att förstå...
Det vi kan göra är att så ett frö om att något annat är möjligt och, som du säger, att skapa den där "bubblan", som en stunds fristad från den omedelbara stressen.
Jag minns ett exempel på att det vi gör sätter spår på ett positivt sätt:
En liten tjej som såg oss i en föreställning ett år kom tillbaka och såg oss igen året därpå och utvärderade föreställningen tillsammans med oss. Hon tyckte att det var nästan samma föreställning som året innan, men på vissa ställen var det annorlunda. "Vid den här punkten i pjäsen då flyttade du väskan åt det här hållet, men nu ställde du den åt andra hållet". Hon mindes exakt en rad olika skillnader i hur vi gjorde föreställningarna, med ett års mellanrum.
Vår föreställning blir något som de under sin väntan kan tänka tillbaka på och kanske hoppas få uppleva igen. Det kan också vara något att fundera vidare över och kanske härma något trick eller en akrobatisk konst. Det går inte att jämföra deras inre avtryck med något vi är med om i vår informationsspäckade kultur.
Lars: Hur hanterar ni de psykiska påfrestningar ni utsätts för under era resor?
Joel: Det vi nu har pratat om är bara den ena sidan av vår verksamhet. Den andra handlar om själva organisationen och vad som krävs för att vi ska orka med det vi har föresatt oss ute på fältet.
Det handlar också om att leda en organisation som ska leverera mänsklighet på plats i krisområden. Den utmaningen står jag inför idag när jag är ordförande i Clowner utan gränser. Hur bygger vi en organisation som arbetar på gränsen mellan omänskligt och det mänskliga? Hur utbildar och tränar vi oss för det? Hur kan vi stödja dem som har varit ute på fältet och kommer tillbaka med sina upplevelser? Hur tar vi vara på den kompetensen?
Idag är det stor skillnad för mig jämfört med 8-9 år sedan, när jag var ny och reste ut för första gången. Jag minns en resa till flyktingläger i Väst-Sahara, där c:a 120.000 personer bodde ute i öknen. Då var jag både gruppledare och artist på scenen – och dessutom projektledare med ansvar för att söka pengar för det vi skulle göra – och när jag kom hem därifrån sov jag i nästan två veckor... Jag orkade i princip inte gå upp ur sängen, utmattad efter all anspänning och alla upplevelser.
Jag hade viljan och hjärtat att ge mig i kast med de utmaningar jag mötte men saknade erfarenhet av vad som krävdes på ett mer organisatioriskt plan för att göra det här utan att "gå sönder".
Det blir ju ofta så att om man vill något väldigt starkt och ingen annan gör det, så tar man på sig hela ansvaret själv. Då gäller det att lära av erfarenheterna och analysera i efterhand hur man kan genomföra saker på ett bättre sätt.
När jag åkte ut igen hade jag större förståelse för vad som krävdes av mig, så då bestämde jag mig för att inte stå på scenen. Jag ville ha ett tydligare utifrånperspektiv för att bättre kunna bidra till helheten. Jag blev mera av en regissör som satte ihop föreställningar som skulle fungera med publiken och även mera av en turnéledare.
Den gången åkte vi till Kenya och södra Sudan och det blev mycket tydligare för mig hur viktig rollen med en som har ett mer övergripande perspektiv.
Av det skälet blev det också uppenbart för mig att vi inte kan vara så många som 7-8 stycken, som vi var i början, utan nu är vi tre personer som åker.
Hela tiden förändras uppfattningen om vad som fungerar och inte och då gör vi motsvarande förändringar i organisationen av våra uppdrag.
Det handlar också om ekonomi; om vi åker åtta personer kostar det en hel del jämfört med om vi åker tre stycken. Då kan vi leverera samma kvalitet, med liknande resultat, till mindre kostnad.
Lars: Ja, och om ni är färre är det väl också lättare att hinna med att prata med varandra om era upplevelser och känslor som behöver luftas?
Joel: Javisst, för det är klart att vi är med om känsloladdade situationer..
Jag minns en alldeles speciell sådan händelse, när vi i Kenya spelade på en sjukhusavdelning för dödssjuka barn. Efter vår föreställning reste sig de här barnen och började sjunga för oss, som för att ge någonting tillbaka...
Och när det här hände var det som att jag lyfte från golvet; och att jag lyfte som människa... det var enormt starkt och berörande... Kanske 30-40 barn, som jag visste skulle dö ganska snart i AIDS och andra svåra sjukdomar... och så ställer de sig upp och förmedlar ett så starkt existentiellt uttryck för liv! Det var helt fantastiskt – och samtidigt så otroligt sorgligt!
Efter det här stod vi i total förvirring över vad det var som hände... det var långt bortom vår föreställningsförmåga att kunna greppa i stunden och en väldigt stark känsla som gick rakt igenom mig på ett kroppsligt plan.
Det här var ett sådant tillfälle då vi alla hade starka behov av att sitta ner och prata om vad som hände inom oss... vilket vi också gjorde när vi kom tillbaka till vår förläggning.
Lars: Hur hanterar ni era upplevelser när ni kommer hem?
Joel: Under åren har vi byggt ett stödsystem där alla möts av ett "hemkomstsamtal" efter att ha varit ute på fältet. Då sitter vi ner i grupp och ger utrymme för var och en att berätta om sina upplevelser, som följs upp av en utvärdering.
Det blir två samtal med lite olika förutsättningar. "Hemkomstsamtalet" innebär ingen prestation av att uppnå något resultat, utan är mera en sorts "debriefing".
När vi har varit ute i så här starkt tillspetsade situationer och upplevt kontakten med människorna där är det lätt att känna en total meningslöshet med vardagslivet här hemma. Att komma hem till gråa höstdagar, t.ex., och nyligen ha besökt flyktingläger i Kenya, Rwanda eller Sudan och ha en känsla av att nästan ha räddat liv där ute – att ha något verkligt livsnödvändigt att ge – och kommer hem till ett liv som är ganska inrutat och existentiellt händelselöst, då är det lätt att drabbas av en stor tomhet.
Och det här är något vi ofta möter under "hemkomstsamtalen", vilket kan ge upphov till en lätt depression. Då uppstår frågan: "Vad gör jag här när jag kan vara ute i världen och skapa livsavgörande förändring?". Det tar ett tag att hitta tillbaka till en känsla av mening med allt det vi också har här hemma, som kanske bara är mindre tillspetsat och dramatiskt. Det handlar mycket om att ge sig tid att acceptera dilemmat av att leva i dubbla världar.
Lars: Det låter som väldigt starka kontraster mellan olika verkligheter... Tycker du att det också bidrar till din egen utveckling?
Joel: Absolut... de erfarenheter vi får under våra turnéer ger en stark känsla av att komma nära livet självt. Det vi är med om bidrar till att göra världen och livet större... och mer meningsfullt.
Vi kommer ju också snabbt rakt in i människors livsomständigheter och deras gemenskap; vi utvecklar en stark samhörighet med människor från helt andra kulturer än vår egen.
Och kultur är också mänskliga "öppnare" till kontakt och samhörighet över språkliga och etniska gränser. Jag kommer med en gåva och bjuder på någonting, som också är en bit av mig själv. Och då vill människor bjuda tillbaka med något som är betydelsefullt för dem. Det visar att människor är människor... man visar sin värdighet och respekt, vilket är stärkande för alla parter.

Greta Rask – meningen med strukturer där vi är fria att vara människor

Greta Rask har arbetat med ledarskap och organisationsutveckling inom olika organisationer sedan 25 år tillbaka, bl.a. SIDA och IKEA som är etablerade i flera länder i olika kulturer. Efter önskemål från en företagsledare började hon skriva ner sina arbetsmetoder, vilket efterhand utvecklades till boken Meetings with Meaning. A Guide to Strategic Collaboration, som kom ut våren 2014.
Genom sitt praktikorienterade upplägg kan ett brett spektrum av läsare ha behållning av den.
"Möte" kan ju ge associationer till alltifrån FN:s generalförsamling till styrelsemöten på ett företag eller till intensiteten mellan två människor som söker lösning på en gemensam svårighet. Och just ett sådant öppet perspektiv vill Greta inspirera till med boken, som är en handbok i hur man skapar förutsättningar för mening i mötessituationer. Och eftersom Greta har sin grund i organisations- och näringslivsvärlden är det förstås i den miljön hon tar sina exempel.

Lars: I samtalet med Joel Lindh kom vi in på skratt som en befriande och förlösande faktor människor emellan; är det något du ser också i din verksamhet?
Greta: Absolut! Och jag tycker att humor är en viktig del i "goda möten" över huvud taget, likaväl som det kan vara sorg eller ilska. även under de allra tyngsta möten som jag har lett, har skratt funnits med!
Det skratt som kommer djupt inifrån och bygger på delaktighet, som när man lyckas vända på perspektivet, kanske med en metafor, innebär ofta ett skifte till en helt ny nivå i processen...
Jag skriver i boken om "magic moments"; ögonblick som man inte kan planera för utan de händer mest när olikheter förs samman och man är lyhörd för både sakinnehåll och känslor; när möten uppstår över gränser mellan sådana skillnader som man inte är van vid. Och när vi vågar möta sådant vi inte känner så väl, då kan något nytt och oväntat uppstå... som att få fatt i en djupare aspekt av det vi behandlar.
Lars: Kan du berätta lite om dina utgångspunkter i boken?
Greta: Jag har tre utgångspunkter:
1) Komplexitet och förändringstakt. De problem vi står inför idag, vare sig det gäller IKEA eller andra större företag, en kommun eller internationell politik, handlar om en ökad komplexitet på alla systemnivåer. Vi kan inte lösa dem på det sätt vi tidigare har hanterat sådana problem utan måste börja mötas över traditionella gränser – inte sitta isolerade var och en för sig och tro att vi ska hitta den bästa lösningen ur vårt begränsade perspektiv. Vi måste träffas och samarbeta om lösningar mellan många olika områden och inte utreda i all evighet. Det handlar om att börja våga agera... även om vi inte anser oss ha en fullständig bild. Tillsammans med andra som har annorlunda utsiktspunkter kan vi skaffa oss en tillräckligt korrekt bild av världen för att ändå kunna påbörja den förändring som behövs.
2) Vi människor är meningssökande varelser. Jag tycker mig se i organisationer idag att vi beskärs i vår kreativitet och våra möjligheter, genom alltmer förfinad kontroll och luddiga kvalitetsbegrepp; vi blir helt enkelt trängda och ängsliga. Och därigenom förlorar vi meningen med vad vi håller på med.
Ett exempel på sådant är hur man på ett företag ansågs vara dåliga på att göra affärsplaner, för alla gjorde på sitt eget sätt. Då skapade man ett system där alla gjorde likadant. Det låter ju jättebra att skapa en gemensam standard, så alla förstår och gör på rätt sätt...
Det är bara det att då började affärsplanerna växa i omfång och till sist orkade ingen läsa dem. Så, för att kunna greppa vad affärsplanen handlade om måste man göra en sammanfattning, som även den blev för lång, vilket ledde till sammanfattningar av sammanfattningar. Det blev till slut helt absurt... Och det här är bara ett exempel; jag hör många sådana absurda historier där det slår fel... Vi måste återuppfinna vårt sätt att se på organisationer och organisatoriskt liv... det här håller inte! Och boken är då mitt lilla bidrag till det...
Lars: Ja, den ser så fin ut, med sina färger och sin lätthet!
Greta: Det är roligt att du säger det, för konstnären Nina Pringle har gjort illustrationerna så att det ser lite skört och såpbubbelaktigt ut. Och det är just så jag tänker mig idéer och engagemang; det är skört och kan omintetgöras som när en såpbubbla spricker. Så vi behöver vara lite varsamma med hur vi bemöter människors engagemang och viljan till meningsskapande.
Lars: Ja, och då tänker jag mig att vi behöver grunda oss, så vi både kan stå upp för våra idéer och stå ut med att de spricker ibland. Där kommer ju också relationen till sårbarhet in, som något vi behöver lära oss att både uppvärdera och möta – inom oss och hos andra.
Greta: Det är min tredje utgångspunkt, så jag tror du är med mig..!
3) När vi är genuint engagerade är vi både starka och sårbara. Därför behöver sådana här delaktighetsprocesser hanteras med medvetenhet och varsamhet.
Det här är ju en handbok och jag hoppas att chefer känner sig inbjudna att ta del av den och låter sig inspireras av innehållet. Den är praktiskt uppbyggd så den ska vara användbar direkt i deras verksamhet. Varje kapitel avslutas med reflektionsfrågor som underlättar kopplingen till deras verklighet. Jag hoppas boken ska ingjuta mod och att förmedla en del verktyg som är användbara.
Lars: Hur märker läsaren att du är gestaltutövare?
Greta: Nu har jag ju min grund i ett gestaltiskt perspektiv men diskutetar inte gestaltbegreppen specifikt i själva texten. Däremot har jag med många fotnoter där jag gör kopplingar till Gestalt, för den som är intresserad. Jag är väldigt inspirerad av en gestaltpraktiker från Cleveland, som heter Rick Maurer. Han har skrivit flera spännande böcker och jag gick en kurs för honom för något år sedan, som var den första gestaltutbildningen via internet. Det jag blir inspirerad av är dels att han är så grundad i Gestalt men också att han skriver för vanliga människor. Det gillar jag!
Jag hade i början en konflikt inom mig där jag både ville stå upp för att jag är gestaltare och att kunna skriva så människor förstår utan att behöva känna till gestaltterminologin. Så, där har Rick Maurer varit en förebild för mig.
I bokens inledning har jag ett jättefint citat av Sally Denham-Vaughan: Gestalt is an applied philosophy for living. It's about health, vibrancy, good form and passion. Och det här uttrycker ju väl min gestaltgrund redan i början av boken...
Lars: Om vi betraktar det du förmedlar i boken och i ditt sätt att arbeta i organisationer, hur tycker du att det bidrar till samhällsutveckling?
Greta: Ett exempel är nog när jag började på SIDA, för då hade jag jobbat privat inom näringslivet innan. Jag blev ansvarig för chefsutvecklingen och märkte snart att man jämförde sig med näringslivets chefer och deras företagskultur, med utgångspunkten att näringslivet kan detta med ledarskap, men inte vi. De gjorde verkligen ner sig själva.... Och det här var ju skattefinansierad verksamhet, med välutbildade människor – mer än på många håll inom näringslivet – med hög grad av samhällsengagemang och med ett gott syfte. Så det fanns verkligen ingen anledning för dem att ha dåligt självförtroende!
Min ambition blev att påverka organisationskulturen så att cheferna kunde känna att de hör till de bästa... att bidra till en sund organisation där människor får vara människor och syftet är tydligt.
Det innebär att känna mening och att inte reducera varandra till meningslösa små enheter.
Som jag sa tidigare behövs otroligt mycket mod när vi nu måste återuppfinna sättet att organisera verksamheter utifrån vad som är mänskligt meningfullt och långsiktigt hållbart.
Så, ett svar på din fråga är att om vi skapar organisationer där människor får vara människor och använda sitt engagemang för att tillsammans med andra arbeta för en gemensam, angelägen sak som är större än dem själva som enskilda individer, då tror jag att vi blir "bättre" människor. Och därmed också mer delaktiga samhällsmedborgare som stödjer varandra att ta fram det bästa i oss.
Jag arbetar ju också inom vården där jag ser att läkare eller sjuksköterskor som ska göra sitt jobb inom ett system som tvingar dem att göra på ett visst sätt för att få "pinnar", utifrån ett ganska trubbigt produktivitetssystem, tappar bort den djupare meningen med den vård som ska utföras.
Här har vi en välutbildad människa som arbetar inom t.ex. psykiatrin för att hon engagerar sig i och bryr sig om unga människors mående, som på det här sättet riskerar att bli "fördummad" av systemet. Man blir helt enkelt fråntagen sin kapacitet och tankeförmåga inför möjligheten att bedöma adekvata insatser i olika situationer.
ännu ett sätt att svara på din fråga är att om det bidrar till att vi börjar våga lita på människors engagemang och om vi för samman människor och erbjuder angelägna arbetsuppgifter, då kan människor ta ett medansvar och vara medskapande i sina verksamheter.
Men det kräver ju att några vågar träda tillbaka lite grann och ha tillit till en sådan process. Då tror jag att vi blir bättre människor och bidrar till att skapa ett lite klokare samhälle.
Lars: Du nämnde ökad komplexitet som något vi måste förhålla oss till. Kan du säga något mera om det?
Greta: Relaterat till min bok, kan "hållande av komplexitet" vara beroende av att flera bidrar med att göra det tillsammans, jämfört med om en person ska bära många perspektiv inom sig. Det kan bli så övermäktigt för en enskild individ att något inom oss slår till och vi börjar förenkla för att klara av att hantera situationen...
Men om man ingår i en grupp människor där olikheter får mötas så blir det lättare att tillsammans se helheten och dess komplexitet. Då kan vi på ett sätt enas om hur svårt och komplext det är... och känna lättnaden i ett gemensamt ansvar. Det är inte vi-och-dom längre, utan vi tillsammans.
Då orkar vi stanna i det som berör lite längre och sannolikt fatta bättre beslut.
– Lars Berg