GestaltinFormation

Inspirationsguide för personlig utveckling och ledarskap nr 25 (vår 2015)

Traumatiska upplevelser och världsfred.
Helhetsperspektiv på trauma – att integrera Somatic Experiencing med gestaltterapi.
En personlig uppgörelse med trauma – synergin mellan Gestaltterapi och Trauma Release Exercises (TRE).
Beställ tryckt ex. av Inspirationsguiden

Traumatiska upplevelser och världsfred

I det här numret av Inspirationsguiden närmar vi oss ett par olika perspektiv på hur vi kan hantera effekterna av traumatiserande upplevelser. Även om händelser som hotat min fysiska eller psykologiska överlevnad inte kan göras ogjorda kan jag med terapeutiskt stöd återerövra de personliga resurser traumat har berövat mig och därmed återskapa tilliten till mig själv och omvärlden.
Samtalet med gestalt- och traumaterapeuten Stina Stemme visar hur delikat arbetet är med att närma sig de mångfasetterade aspekterna av ett trauma. I min egen bild är det som att locka fram en snigel ur sin snäcka, eftersom varje förnimmelse av att "det kan hända igen" direkt ger klienten ett stresspåslag och det psykomotoriska försvaret slår till. Stina har fördjupat sina färdigheter som gestaltterapeut med Somatic Experiencing®, en kroppsterapeutisk traumabearbetningsmetod som smälter ovanligt väl in i det gestaltterapeutiska förhållningssättet.
Traumatiserande händelser kan vara plötsliga och chockartade men också bestå av en utdragen sekvens av indirekt hotfulla upplevelser som skapar ett långdraget tillstånd av utsatthet. För ett litet barn kan det handla om att bli lämnad ensam under så lång tid att det för sin psykologiska överlevnad tvingas stänga av sina behov av närhet och kontakt, vilka naturligtvis inte försvinner utan finns kvar under avstängdheten.
Gestaltterapeuten Thomas S. Nielsens personliga berättelse om hur han bearbetat sina upplevelser av utsatthet som barn med hjälp av gestaltterapi och Trauma Release Excercises (TRE) ger oss en stark känsla av hur viktig barnets tidiga anknytning är för utvecklandet av tillit till livet och närheten till andra människor. Förutom beskrivningen av hur gestaltterapi i kombination med TRE har givit honom de förlorade livsverktygen tillbaka förmedlar Thomas även detaljerad kunskap om vad traumatiserande händelser har för effekter på vår förmåga att leva ett fullgott liv.
Att bearbeta traumatiska erfarenheter är inte bara en personlig angelägenhet. För mig är det uppenbart att alla konflikter och krig utgår från människors känslor och tolkningar i sin situation. Kanske är det en utopisk tanke för mänskligheten i stort men jag ser ingen annan väg än att börja världsfreden precis där vi står och går; här och nu!
Min utgångspunkt är övertygelsen om att jag genom att göra slut på kriget i och mot mig själv skapar en slags fredszon runt mig som otvetydigt kommer att påverka andra. Inte så konstigt egentligen; fältteorin beskriver hur vi som individer både är delar av större sammanhang och själva påverkar fältet via hur vi uppfattar vår verklighet och agerar i relation till omvärlden. Så som vi upplever omvärlden kommer vi också att förhålla oss till den och bär vi på obearbetade traumatiska upplevelser kommer situationer som påminner oss om dem att aktivera våra reaktionsmönster av kamp, flykt eller uppgivenhet.
Vilket knappast gagnar en tillspetsad nu-situation som skulle behöva en helt annan lösning.
– Lars Berg

Om du får lust att ge respons på det du läser i det här numret av Inspirationsguiden är du välkommen att besöka GestaltinFormations Facebook-sida på: https://sv-se.facebook.com/pages/GestaltinFormation/142699749123450

Helhetsperspektiv på trauma – att integrera Somatic Experiencing med gestaltterapi

STINA STEMME, MSc Gestaltpsykoterapi, Somatic Experiencing Practitioner. När det stod klart för mig att temat i det här numret av Inspirationsguiden skulle handla om traumabearbetning gick mina tankar till Somatic Experiencing (SE) som arbetsmetod. Somatic Experiencing® utvecklades under 1980-90-talet av den amerikanske kropps- och traumaterapeuten Peter Levine, PhD, och jag kom i kontakt med honom när han i början av 1990-talet höll en workshop i Sverige, redan innan han funnit ett namn till sin metod. Jag imponerades av hans sätt att arbeta med chock och trauma, med den bredd han visade genom att ta in såväl kroppens verklighet som tankar, inre bilder, sinnesupplevelser, rörelse och energisystemen i hela människan.
Sedan dess har allt fler gestaltterapeuter sökt sig vidare till SE-utbildning, som ett sätt att fördjupa gestaltterapins mestadels praktiska förståelse av vad som händer både i kroppen och nervsystemet när vi har drabbats av trauma.
Här för jag ett stimulerande samtal med Stina Stemme, som är privatpraktiserande gestalt- och traumaterapeut i Göteborg och som efter sin utbildning till gestaltterapeut på Gestaltakademin i Skandinavien har studerat vidare till också Somatic Experiencing Practitioner.

Gestalt och Somatic Experiencing
Lars: Hur kom du in på Somatic Experiencing (SE)?
Stina: Jag hade under gestaltutbildningen hela tiden en längtan efter att integrera kroppen mer i arbetet. Sista året hade vi Britt Bragée under en kursvecka och hon arbetade mycket utifrån SE-perspektiv med oss. Då tänkte jag att när jag är färdig gestaltterapeut och orkar tänka tanken att vilja läsa vidare, då vill jag gå SE-utbildningen. Och för några år sedan kom den till Sverige, så då hoppade jag på!

Kroppsinriktningen har alltså funnits med dig hela tiden som en önskan om fördjupning?
Ja, och precis som när jag mötte Gestalt, då saker och ting föll på plats och det kändes så naturligt och logiskt, så var det på samma sätt med SE att det kändes naturligt att integrera den senaste forskningen och kunskapen om hjärnan och neurologin, in i Gestalt. Till Gestalt, som i mångt och mycket var baserat på praktik och praktiska erfarenheter, kom nu vetenskaplig teori som förklarar vad det är vi gör. Som ger förståelse till varför vår gestaltmodell, med tekniker och förhållningssätt, faktiskt fungerar.

En vän och kollega, Barry Karlsson, som är neuropsykolog, har länge pekat på att vi i Gestalt praktiserar det forskningen inom neuropsykologin alltmer kommer fram till.
Ja, det ger en sådan trygghet i mig själv, i min kropp, att teorin och praktiken stämmer och som ger så mycket energi och glädje när jag har integrerat Somatic Experiencing och Gestalt.
Det har också givit mig möjlighet att bli ännu mer pedagogisk med klienterna, att bättre kunna förklara såväl symptomen som vad de kan handla om. Sådant ger klienten en trygghet i sin förståelse av sig själv och i sin kroppsliga närvaro.
I de fall där de har kontakt med kroppen, vill säga...

Ja, det där är ju också en process, att motivera en person som inte är van att känna efter i sin kropp att börja lyssna in dess signaler.
Jag träffade faktiskt Peter Levine, som utvecklade Somatic Experiencing, under en workshop han ledde för att antal år sedan, och jag har aldrig känt mig så inspirerad som terapeut som efter den helgen.
Jag förstår väldigt väl vad du beskriver och jag tänker att det är just det som är en sådan styrka med SE; att bidra till bra reglering och självreglering i nervsystemet, vilket gör att jag som män- niska får mer tillgång till hela mig själv och alla mina förmågor, sinnen och möjligheter. Jag får en väldigt mycket mer nyanserad upplevelse av allting och kan använda mig själv på ett annat sätt.

Ja, SE kombinerar ju så många dimensioner av vad vi är som människor; inre bilder, sinnena, kroppssensationer och de neurologiska teorierna bakom allt. Det är ett väldigt omfattande och omfamnande förhållningssätt!
Och det som händer när ett nervsystem blir mer balanserat och självreglerande är att vi får en annan trygghet till oss själva i livet och i nuet, vilket leder till att det vi i Gestalt kallar "mellanzonen" – hur vi tolkar olika aspekter av livet – blir mer kapabel; vi får ett mer kreativt och öppet tänkande om vad som händer i olika situationer. De gånger jag märker att interventioner i SE har haft effekt är när jag ser att det har skapat fler möjligheter hos klienten; att tänkandet inte är så polariserat – att det svarta inte är lika svart i det svart-vita som tidigare. Klienten kan se något annat än det invanda betraktelsesättet, eller kan koppla in på en mer mellanmänsklig nivå; i det här fallet till terapeuten i rummet.

Det låter som att det för dig inte har varit något problem att integrera SE med Gestalt; att det har varit som olika perspektiv på samma förhållningssätt mera än att sammanlänka två olika terapeutiska metoder?
Ja. Det finns dock en risk med att behöva prata teori på det sätt vi gör i SE och det är att jag med de klienter som är väldigt bra på att vara i sina tankar måste vara noga med att gång på gång återkomma till deras närvaro och kroppskontakt.
I Gestalt var jag tidigare pedagogisk i hur jag såg på deras behov av att komma vidare i sin utvecklingsprocess men i SE behöver man vara pedagogisk lite då och då hela vägen. Och då kan det finnas en risk med sådana klienter som redan är duktiga på att förstå intellektuellt, att glömma bort det kroppsliga och känslomässiga perspektivet.

Trauma och sanning
Hur skulle du beskriva ett traumas utveckling?
När vi säger trauma så handlar det inte om en viss händelse utan traumat är det händelsen har gjort med mig. Det har blivit ett avbrott och ett glapp i min mefödda förmåga att hantera mig i varje ny situation. Och det där länkar så bra in i Gestalts syn på organismens självreglering och behovet att avsluta påbörjade processer, där jag tänker att det som är det övergripande målet med Gestalt är att hjälpa klienten att få fatt i och utveckla sin självreglering. Och SE handlar just om det; att få ett balanserat nervsystem som rör sig adekvat med aktivering, nedlugnande och balansering. Traumat är det här avbrottet i min förmåga att hantera och skydda mig i olika situationer.

Ja, ofta talar man om trauma genom att peka på specifika händelser och kallar det för ett trauma. Det kommer då att handla om att finna den objektiva "sanningen" om det som ligger bakom problemen, vilket kan leda bort från läkningen. Jag tycker inte det är absolut nödvändigt att veta vad som är sant, utan det handlar mera om att jag bär med mig min reaktion på det som hände och det är det jag behöver bearbeta.
Exakt, exakt! Ofta skapar vi ju en förvrängd berättelse om det som har hänt, som vi lever vidare med. Det hör liksom till att om jag varit med om en traumatiserande upplevelse så minskar min förmåga att "se" upplevelsen mer nyanserat. Det är bland annat det som ett nervsystem i obalans gör med en.
Här kommer ju också den narrativa aspekten in; vad är det för nå't som det jag bär på gör med mig? Om det sedan är en berättelse som bara till 75% är sann är det ändå så att dessa 75% gör det här med mig.

Att hänga fast i sökandet efter sanningen kan ibland ses som ett nytt problem. Om man t.ex. är starkt sökande efter någon form av upprättelse, och därigenom söker efter den äkta "sanningen", kan det bli omöjligt att finna någon lösning i de fall där personer som ska leverera sanningen har en helt annan version av det som har hänt. Den viktigaste frågan blir i stället: "Hur kan jag finna frihet i mig?". Det är den reella upprättelsen!

Avslut och mening
Och där laborerar SE, vilket delvis också sker i Gestalt, med fantasi och berättelser. Det som har hänt har hänt och ofta är det minnen av situationer som är fullständigt horribla och oacceptabla, orätt etc. Samtidigt med rätten att behålla den utgångspunkten strävar vi efter att "ladda ur" gamla spänningar och energier som egentligen skulle ha varit tillgängliga för att skydda oss i den ursprungliga situationen. SE handlar här mycket om att lösgöra dessa energier och transformera dem till resurser i liknande situationer. För det ändamålet stimulerar vi fantiserande om ett annat skeende, som att utforma en varningssignal för att minska överraskningsmomentet, skapa distans i tid och rum eller andra tekniker, beroende på vad man jobbar med för aspekt i en sådan process.
Vi strävar efter att fullborda oavslutade situationer som ligger kvar i systemet. Och här liknar SE Gestalt jättemycket, men i SE ligger fokus på att gå mycket långsamt fram, med rätt dosering, för att balansera energierna så att nervsystemet inte blir överbelastat ännu en gång i det vi arbetar med – att hela tiden stödja klientens närvaro/awareness så att inte dissociering och avbrott sker på nytt. Det ska inte bli bara ett utagerande utan mer av en närvarande process, där alla delar av medvetandet hinner med att skapa mening till det som sker.
Här arbetar vi oss fram i väldigt små steg för att behålla närvaron i kroppens sensationer och känslor, i tankar, inre bilder, sinnesupplevelser etc.
Förenklat uttryckt är slutmålet att uppnå en energetisk avspänning, som gör att klienten får tillgång till alla sina resurser och förmågor och därmed uppnår en känsla av trygghet och att vara kapabel.

Det här ger mening också till teorier som handlar om två olika reaktionsmönster hos människor som hamnar i hotfulla situationer, kanske med överkrav från omvärlden eller inifrån. En grupp agerar utåt och intensifierar sina försök att påverka situationen genom ökad aktivering, medan andra helt ger upp och blir passiva och apatiska.

Gå fram med små steg
Precis, och det är därför man måste vara så vaksam som terapeut på när det blir överaktivering, för då kan det parasympatiska systemet gå in och klippa av energitillförseln och därigenom helt stänga av all aktivitet. Då blir det kraftlöst, viljelöst och klienten får inte fatt i sin energi som behövs för att organismen ska kunna reglera sitt försvar på ett adekvat sätt i situationen.
Och när det handlar om sådana traumata som vi inom SE brukar beskriva som "freeze/frys-tillstånd" – som innebär "locket på", stumhet, apatiska, avstängda reaktioner utan handling – är det inte bara att försöka "lossa bromsen", för under dessa processer finns en stor mängd inkapslad energi. Det är den kraft som systemet hade börjat ladda för i den traumatiska situationen, som ett försök till försvar. Och då måste vi arbeta oss fram med små, små steg för att gradvis kunna lätta på det trycket. Annars kan det slå ut klientens möjligheter till kontakt ännu en gång och det vill vi ju inte ska hända.
Det känner väl du också igen?

Absolut, och när jag arbetar med stark vrede hos en klient brukar jag erbjuda möjligheten att uttrycka sina känslor på ett väldigt kontrollerat sätt. T.ex. att slå på en kudde så att kontakten med vreden blir tydlig men samtidigt vara väldigt observant på att inte göra sig av med kraften i kroppen genom en utlevelse.
Jag berättar då om skillnaden mellan att vara "utom sig" av vrede och att känna sin kraft i kroppen och använda den till att sätta en gräns eller markera sin vilja.
Det blir en fråga om att behålla sin kraft hellre än att "spilla bort den".
Ja, och för att också vara uppmärksam på "vad som kommer mera"; det kan komma något annat i "släptåg". SE handlar ju mycket om kropp, att uppleva den somatiska aspekten av min uppmärksamhet, och vi ska komma ihåg att kroppen är 6-7 gånger mer långsam i sin reaktion än tankar är. Det är därför vi behöver arbeta väldigt långsamt, för att hinna stanna upp och låta förnimmelser och reaktioner bli mer medvetna: "Känn efter, vad händer i dig nu när du har berättat det här eller när jag har sagt det här..?" ...att klienten får en chans att medvetet fånga in sina tolkningar och reaktioner.

Vi påverkas och påverkar
I Dagens Nyheter idag greps jag starkt av en artikel av Golnaz Hashemzadeh Bonde om den rädsla vi ser sprida sig i samhället, som många gånger har sin grund i tidiga traumatiska erfarenheter. Hon berättar om hur hennes krigserfarenheter i barndomen återaktualiseras bara av att hon hör ljuden från när grannen restaurerar sin lägenhet och river ned en vägg. Hennes reaktion är att snabbt få ut sig själv och sina barn ur huset eftersom hon uppfattar det som ett annalkande bombardemang.
Golnaz pekar här på hur latenta traumatiska minnen lätt triggas och hur dessa rädslor sprider sig inte bara som reaktioner på händelser utan också som rädslor för att vara avvikande, att riskera att bli utfryst eller hotad p.g.a. hårfärg eller attribut som signalerar något som kan väcka rädsla hos andra.
Det blir till en slags "flytande rädsla" för hur andra ska uppfatta en...
Hur tänker du kring det?
Jag har funderat mycket på det här och tänker på att forskningen kring nervsystemet och hjärnan – hur vi fungerar och hur otroligt lika vi är djuren när det gäller behovet att hantera oss själva i hotfulla situationer eller efteråt för att återhämta oss – är en allmänkunskap som vi måste nå ut med!
För vi kan lära oss att stödja oss själva genom att skapa och bibehålla ett reglerat nervsystem. När jag gick utbildningen i SE handlade det väldigt mycket om hur jag reglerar mig själv. Som SE-terapeut måste jag vårda och reglera mitt eget nervsystem för att kunna göra nytta med klienterna.
Det blev tydligt att när vi fördjupade oss i olika temata i utbildningen så reglerar individer på olika sätt! Det skapades också ett emotionellt fält i hela gruppen som alla påverkades av. Både i positiv och negativ bemärkelse.. Var och en i gruppen blev mer medveten om hur vi både påverkar de andra och påverkas av dem.
Det blev också tydligt att det är viktigt att då och då stanna upp och pedagogiskt förklara vad som händer, för att en klient ska kunna integrera sina upplevelser på en medveten nivå. Detta för att både kunna vara ett stöd för sig själv och för andra.
Det blir någon slags logik i att ju fler "oreglerade nervsystem" som går omkring på jorden desto mer ökar risken för konflikter och våld.

Vilket förstås bidrar till den ökade spänning som vi känner av via media..

Polarisering och komplexitet
Det är jättespännande, för nu kommer du in på ett ämne där jag känner särskilt stor oro i Sverige, som handlar om just media.
Jag tror nämligen inte att media har förstått hur stort ansvar de har när det gäller att polarisera och aktivera våra nervsystem på olika sätt! Det jag ser är en alltför stor förenkling av de problem vi läser om, där svartvita uppdelningar i vi-och-dem, rätt-och-fel etc. bidrar till en kraftigt ökad polarisering mellan olika ståndpunkter, grupper och intressen.

Ja, mycket av nyhetsmedias metodik tycks bygga på att "skapa rubriker" och därigenom locka läsare; att väcka debattlystna konfliktytor.. vilket blir vanskligt i längden.
Ja, väldigt vanskligt i längden. För, om vi ska tala om människans överlevnad så handlar det i grunden om att vara med oss själva, känna/uppleva det som sker inom oss, dela det med andra – och därefter ta emot andras upplevelser och känslor och bli berörda av varandra. När det tillåts ske har vi skapat en brygga mellan våra individuella perspektiv, där vi kan mötas med respekt och öppenhet för våra olikheter.
I ett samhälle där förutsättningarna för sådana möten motverkas ökar i stället rädslor och motviljan mot andra perspektiv än de egna. Där har media – och inte minst sociala media – jättestor betydelse!
Vi behöver i stället vara ödmjuka inför komplexiteten i att vara människa och samvaron oss människor emellan; att ge tid och utrymme för den känslomässiga, medmänskliga botten i oss.

Gestalt och SE i praktiken
Hur vill du beskriva en integrerad SE/Gestalt-process?
Som gestaltterapeut jobbade jag mycket med grundning från början, där jag stöttar klienten i att utforska kontakten med sinnen, tankar och fantasier och känslor i kroppen; att landa och grunda sig i nuet med det som pågår för stunden s.a.s. Det gör jag fortfarande och ännu mera idag, med min förståelse kring nervsystemet och var klienten befinner sig i sin process.
Med det som ingång i terapisessionen fortsätter jag sedan att uppmuntra till att lägga märke till vad som händer i kroppen, vilket är av betydelse både inom Gestalt och inom SE, men med SE-perspektiv poängterar jag mera vikten av att gå långsamt fram och ge akt på väldigt subtila nyanser i flödet mellan kropp/sinnen, känsla, beteende och tankevärld. SE lägger också stor vikt vid att tydliggöra för klienten dess "resurser", vilket inger lugn och trygghet.
När klienten har fått pendla i sitt nervsystem – aktivering, lugna ner, aktivering, lugna ner – såsom den egna, naturliga självregleringen, finns möjligheten att släppa ifrån sig gamla låsta spänningar i ett s.k. "discharge". När det här sker ger det en lättnad i systemet, då nya nervkopplingar och nervbanor skapas och en integreringsfas inträder. I det ökar också förmågan för hjärnans olika delar att kommunicera på ett snabbare och mer effektivt sätt.

Helhet och mening
Under en sådan SE-session, och särskilt i dess slutfas, kommer den meningsskapande aspekten in som en viktig faktor i läkningen. Det här är ett väldigt viktigt perspektiv på sättet att arbeta med Somatic Experiencing, för att tydliggöra dess holistiska inriktning. Alla delar i systemet ska alltså bli mera medvetna för klienten, för det är där ny mening utvecklas, och där hjälper jag som terapeut till med att göra kopplingar som kanske inte har varit medvetna tidigare.
Då kan det komma ett "Jaha, nu förstår jag!", eller "Nu kommer den här bilden/minnet som hänger ihop med den här känslan", vilket bidrar till förståelse och mening för klienten.
Vi talar om att koppla ihop och integrera kroppssensationer, bilder, minnen, beteenden, ageranden och känslor (affekter) för att uppnå en ny förståelse och mening av det klienten bär med sig av traumatiska upplevelser.
Klienterna styr dock vad som är aktuellt för dem – vad som är mest framträdande i deras uppmärksamhet – och jag går då med i den riktningen.
Vid behov håller jag också tillbaka processen och uppmanar klienten att stanna upp vid något visst fenomen, för att undersöka vad mera som kan träda fram ur det. Det är en ständigt pågående avvägning i min uppmärksamhet. När jag träffar människor som inte är så vana vid att uppmärksamma kroppens signaler är det här viktigt för att öka medvetenheten på det planet, men ibland kan det också vara tvärtom så att jag behöver föra in uppmärksamheten på tankar och sinnena, när kroppen tar för stor del av uppmärksamheten.
Vitsen är att integrera och balansera delarna för att ge dem en mening ur ett helhetsperspektiv.

Små steg med stor effekt
Jag kan tycka det är en paradox; inom SE arbetar vi så långsamt och i väldigt små steg men samtidigt upplever jag ofta en snabbare effekt hos klienten, med uttryck som "Jag känner mig hel", "Jag känner mig kraftfull" och liknande. Det är alltså en beskrivning av varande i nuet. Sådana responser var inte så tydliga när jag enbart jobbade med Gestalt.
Jag skulle vilja likna det vid att i starten finns ett ihoppressat, "krampat", system med starka begränsningar där jag senare ser ett system som mera har öppnat sig, där personen kan vara mer trygg och öppen.
Människor blir också mer känsliga, vilket jag brukar "varna" för inledningsvis, för ibland ökar känsligheten mycket de närmaste dygnen efter sessionerna.
Klienterna känner ofta igen sig i början, om jag beskriver nervsystemets pendlingar och hur man upplever sig i livet. Är man oftast aktiverad eller oftare "avstängd", vilka är symptomen och hur visar det sig i kroppen och upplevelsen av att vara i nuet?

Resiliens
Ett system som pendlar mellan de olika ytterligheterna handlar med SE:s beskrivning om "resiliensen" i nervsystemet. Resiliens beskriver ett systems elasticitet eller tänjbarhet; alltså hur en människa kan vara flexibel i sitt sätt att möta svåra eller stressande situationer, d.v.s. en viss grad av kreativitet i hur man använder sina resurser på ett sätt som är relevant i en viss situation.
Det är som med en tennisboll; när jag slår till bollen med racketen så trycks den ihop genom sin elasticitet. P.g.a. sin resiliens har den en motkraft till slaget från racketen och kan återta sin forna form när den skjuter iväg i luften.
Ett bra reglerat nervsytem har den här förmågan att forma sig på ett adekvat sätt i förhållande till situationen, för att sedan återhämta sig och behålla sin unika form.
Motsatsen är när man bara ser ett begränsat urval av möjligheter i olika situationer; alltså att reagera utifrån sina gamla reaktionsmönster. När jag bär med mig ett trauma är det som att min resiliens blir begränsad; även om jag var flexibel före traumat är det som att resiliensen smalnar av och utrymmet för mina resurser minskar. Det blir lite som en ständigt ihoptryckt tennisboll; den återtar inte sin ursprungliga form och saknar därmed den motkraft som skulle göra den användbar som tennisboll. Det leder till en ökad känslighet och stress- påslaget blir mycket större...
Det här är ju vad som sker vid en klassisk utmattningsdepression t.ex., eller att det blir enbart en depression. Så, det vi jobbar med i SE är att expandera den här "bandbredden" – resiliensen.
Och då blir jag mjukare både mot mig själv och mot omvärlden.

– Lars Berg,

En personlig uppgörelse med trauma – synergin mellan Gestaltterapi och Trauma Release Exercises (TRE)

THOMAS S. NIELSEN, Dipl. gestaltterapeut, GIS International. Ordet trauma kommer från grekiskan och betyder ursprungligen fysiskt sår eller skada. Under andra hälften av 1800-talet började det bli använt om psykiska reaktioner efter våldsamma fysiska skador. Alltså: psykiskt trauma, sår eller skada på psyket.
Ett trauma kan komma som en reaktion på extrem påfrestning och rör sig ofta om ett misslyckat kamp- eller flyktförsök, där man är fast i situationen, fångad i maktlöshet och outhärdliga rädslor. Antingen spänner man kroppen och fryser muskulaturen i försöket att hålla ihop sig tills faran är över (hyper arousal) eller så ger man upp; kroppen bereder sig på att dö och muskulaturen blir underspänd (hypo arousal).
Är man traumatiserad är det som om organismen lever i en konstant förhöjd larmberedskap, inställd på att uppfatta signaler om hotfulla situationer. Förmågan att skilja på vad som faktiskt kan leda till fara och vad som bara är en "vanlig" situation är kraftigt försämrad. Den franske läkaren och psykologen Pierre Janet sa 1889 att "det är en sjukdom som gör att man inte kan leva sitt liv helt och fullt i nuet", vilket på ett tydligt sätt beskriver att man som traumatiserad inte riktigt har förmågan att luta sig tillbaka och känna sig trygg. Det försvårar utvecklandet av nära relationer, vilket är just vad man behöver för att återhämta sig.

Min egen historia
Jag är nu 44 år och växte alltså upp i en tid då det rekommenderades att föräldrar inte skulle besöka sina barn om de var på sjukhus. Anledningen var att barnen blev så fruktansvärt ledsna när deras föräldrar kom och gick och man menade att det var bättre om barnen inte hade kontakt med föräldrarna alls.
Som spädbarn var jag inlagd på sjukhus flera gånger, jag minns inte hur många, och familjeläkaren sa till min mamma när jag hade blivit lite äldre att han var förvånad över att jag hade överlevt till 7-årsåldern. En gång var jag inlagd för observation för hjärnhinneinflammation och isolerades under fyra dagar, 8 månader gammal, utan kontakt med mina föräldrar.
Under min uppväxt var min mamma under perioder psykiskt instabil och försökte ta sitt liv när jag var 13. Hon lyckades som tur var inte men den och många andra upplevelser av en förälder som inte alltid var känslomässigt tillgänglig har lett till att jag har haft oerhört svårt att hantera separationer i nära relationer. Bara ett tecken som jag kunde tolka som att jag kunde förlora någon av betydelse för mig kunde göra mig nerstämd, klängig och fylld av rädslor.
Innan jag hann reflektera över vad som kunde vara en adekvat reaktion i en sådan situation, avstämd mot verkligheten, kunde jag gå in i en sorts bottenlös vanmakt och förtvivlan. Min känslomässiga del tog över hela mig och jag saknade distans nog för att kunna forma tankar som en vuxen, utan regredierade i mitt mentala tillstånd till tidig barndom.
När jag senare i livet har bearbetat det här på många olika sätt i terapi har jag kommit i kontakt med rädslan att inte bli upptagen i famnen; rädslan jag kände som liten kunde med specifika stimuli blir till nutid igen. Det som främst har hjälpt mig att utveckla mig till den jag är i dag – på gott och ont – är en kombination av Gestaltterapi och Trauma Release Exercises (TRE).

Vad avgör om jag utvecklar ett trauma?
Det är viktigt att komma ihåg att ett trauma är ett resultat, inte en händelse. Huruvida du blir traumatiserad beror på om du lyckas ta dig igenom upplevelsen och integrera den som en del av din livsberättelse. Här är några punkter som har betydelse för din chans att återhämta dig:
♦ Har du tron på att någon vill hjälpa dig; har du en trygg anknytning?
♦ Vilken ålder har du i situationen?
♦ Har du ett starkt och sunt socialt nätverk runt dig, bestående av familj eller andra betydelsefulla personer som är till hjälp och stöd både före, under och efter eller är du lämnad ensam med din upplevelse?
♦ På vilket sätt tolkar du din egen roll i det upplevda?
♦ Hur mycket och hur länge har du blivit exponerad, har det förekommit upprepningar?

Det traumatiska minnet
I en extremt påfrestande situation är den funktion i hjärnan som väver ihop alla sinnesintryck till en biografiskt sammanhängande berättelse urkopplad. Det betyder att de sensationer jag känner av inte är kopplade till tid och rum. Det finns inget sammanhang för sinnliga minnen som kan göras till en del av min livsberättelse, bara en upplevelse av att när jag känner så här så ska jag antingen ge upp och försvinna, kämpa eller fly; rädslan slår på systemet.
Problemet med ett traumatiskt minne är att det inte är koppat till en tidsförnimmelse och när sensationen upplevs i kroppen och påminner om den traumatiserande händelsen så reagerar vi på exakt samma sätt idag som vi gjorde den gången. Varje upplevelse som väcker förnimmelsen kan trigga igång systemet innan vi hinner tänka/mentalisera, förstå oss själva och använda de affekter som växer inom oss som guide för hur vi ska reagera.
Vi behöver utveckla en upplevelse av att det finns en skillnad i tiden; att det finns ett "den gången" och "ett nu".
Det som hände då är inte nutid längre, så vi behöver stärka medvetenheten om att vi nu är vuxna och kan välja hur vi vill agera. Organismen är inställd på att upptäcka och reagera på faror och går därför direkt från stimuli till handling utan reflektion. Min förmåga att urskilja vad som är relevant och inte relevant för mig blir sämre.
I det traumatiska minnet finns ingen berättelse, bara en sensation som är utkristalliserad från tid och rumslighet. En traumatiserad människa hittar sedan på en täckhistoria som kan förklara varför hon reagerar som hon gör och med tiden blir täckhistorien sanningen också för henne själv.

APN och EP
Apparently Normal Person vs Emotional Person. Apparently Normal Person (APN) är den del av mig som får min vardag att fungera. Jag fungerar bra på jobbet; jag klarar i stort sett av de utmaningar som livet förser mig med, jag skyddar min ekonomi, är pappa till mina barn och man till min sambo. APN skyddar mig också från kontakt med Emotional Person (EP), den del av mig som rymmer smärtan i mina svåra barndomsminnen, då jag var tvungen att ta till mina överlevnadsstrategier.
EP är fylld av rädsla och smärta och jag gör vad jag kan för att undvika kontakt med den, vilket oftast inte är möjligt i nära relationer. Då kan jag bli bortvänd eller klängig och inte vilja släppa taget från den person jag har utsett till att fylla ut det känslomässiga hål inom mig som mina föräldrar inte förmådde göra. Jag försöker symboliskt hålla kvar mina föräldrar i hopp om att de ska ge mig skydd, kärlek, tröst och värme. I stressande situationer, med händelser som påminner om sådant jag upplevde som barn, växer min AP och tar över hela min verklighetsuppfattning.

Att besöka EP
Att integrera den dissocierade delen, EP, är ångestladdat. Och ändå är det en del av mig som mer än någon annan behöver bli omhändertagen; en del av mig som jag har svårt att vara med och hatar därför att jag upplever den som svag. Det var mycket jag hade lust att vara, men inte svag!
Jag har skurit bort, dissocierat, den del av mig där jag kommer i kontakt med svaghet och sårbarhet. Människor som har väckt den känslan inom mig har jag stött bort och jag har haft svårt att vara med mig själv när jag känner mig svag.
Konsekvensen har blivit att jag har avskytt att känna mig sårbar, avskytt att sätta mig i situationer där jag har riskerat att göra fel – vilket också har hindrat mig från att lära av mina misstag och därigenom utvecklas. Varje gång jag tryckte ned EP och alltså undvek den delen av mig, har jag spänt mig. Jag satte likhetstecken mellan sårbarhet och svaghet, så när jag inte ville komma nära känslan av svaghet gjorde jag mig hård. Mina farhågor var att omvärlden till slut skulle upptäcka vem jag verkligen var och då skulle de döma mig och exkludera mig från sammanhanget, gruppen.
Det jag har använt TRE till för mig själv är att öka närvaron och förankringen i kroppen, för att kunna känna mig mera trygg med att vara sårbar och att våga sätta mig i situationer där jag kan göra fel. Att våga låta andra upptäcka vem jag är!
Efter att ha gjort TRE ett tag minskade ångesten när jag kom nära det ställe i mig där det tidigare var ångestfyllt att vara, där jag kände mig sårbar.

Hur fungerar TRE med Gestaltterapi?
I gestaltterapi kan vi lyfta ut den del av oss (EP) som vi försöker undvika i det segregerade systemet, liksom de okontrollerbara känslor som uppstår i kroppen.
Vi kan lyfta ut dessa aspekter och placera dem i en tom stol. Vi kan lyfta ut ångesten, rädslan eller avvisningsförväntningarna ur vår organism och placera dem i stolen och på det viset långsamt och försiktigt lära känna dem. Med en aspekt i taget kan vi lära oss vad som är bra och vad som är dåligt med den, förstå den utifrån och inifrån, förstå det som vi ska lära oss av den; vad vi vill ta med oss och vad vi vill lämna kvar i terapirummet. Det här är ett sätt att integrera den dissocierade delen så att vi kan bli hela igen och inte bestå av två olika delar: APN och EP, som två poler som inte kan mötas.
Att använda TRE gör det tryggt i mötet med den dissocierade delen och förankringen i kroppen gör att mötet med den dissocierade delen inte blir lika skrämmande. På det viset kan vi närma oss det som gör ont, på samma gång som vi är fast förankrade i nuet. Med tiden kan vi stärka förståelsen av att den känslomässiga upplevelsen är historisk och vi kan göra den till en del av vår livsberättelse.

Vilken effekt har TRE?
När vi uppfattar en fara slår det "sympatiska nervsystemet" på och kroppen förbereder sig väldigt snabbt på att antingen komma i säkerhet eller slåss. Nervsystemet skickar blixtsnabbt en signal om att beredskapen ska ökas och energi mobiliseras. När faran är över och den mobiliserade energin har skakats av, skickar kroppen en ny signal till hjärnan om att den ska lugna ned produktionen av stresshormoner. Det går bara inte lika fort att stänga av systemet som det går att slå på det.
När vi har gjort TRE ett tag och skickat många signaler till hjärnan om att det nu är lugnt så blir det lättare att vara lugn även i stressande situationer.
Vad gör mitt pansar?
Under min barndom och mitt vuxna liv har jag byggt upp ett "skyddspansar", för att stå ut med separationer eller hitta strategier för att handskas med dem och se till att mitt känslomässigt ömma ställe inte drabbas. Pansaret gör det också svårt att ge mig in i sårbara situationer där jag anar en risk att bli drabbad.
Så man kan säga att jag genom mitt liv har byggt upp en yttre styrka för att kunna ta hand om en inre svaghet. I arbetet med TRE har jag i stället byggt upp den inre styrkan och mjukat upp det yttre pansaret och med hjälp av gestaltterapin integrerat den delen av mig som jag inte vågade eller ville komma nära.
Jag har alltså inte kastat bort pansaret utan snarare mjukat upp det och gjort det genomträngligt. Genom att bygga upp den inre tron på mig själv har jag utvecklat tilliten till att min omvärld vill mig väl, så att jag kan låta mig beröras känslomässigt utan att behöva vara på min vakt. Jag kan vara trygg och tydlig med mina gränser och på det viset vara trygg i nära relationer. Jag kan vara tydlig med var jag slutar och var den yttre världen börjar.
Den amerikanske kroppsterapeuten Wilhelm Reich hade en idé om att de spänningar som vi skapar inom oss, de känslor vi trycker ned, lägger sig som ett band på tvären runt kroppen och hindrar energin från att flöda fritt.
De skakningar som Trauma Release Exercises skapar i kroppen börja ofta i bäckenet och arbetar sig uppåt, igenom dessa tvärgående blockeringar.

Vad händer när vi pratar?
Möjligheten att få prata med en förstående person i det terapeutiska rummet har hjälpt mig mycket. Det vi kan göra i gestaltterapi är att genom samtal närma oss smärtan för att kunna vara med den så som vi upplevde den första gången, med skillnaden att vi i terapin får hjälp och stöd att vara förankrade i nuet.
På så vis lär jag mig att det är skillnad på den gången och nu. Jag skapar en upplevelse av tid och rum, så jag kan härleda minnet till en historisk plats och på det viset göra den till ett historiskt minne – en del av min livsberättelse.
Upplevelsen triggar därmed inte igång det traumatiska minnet, som ger känslan av att situationen är något som händer just nu. Nu är jag i stället vuxen och inte längre beroende av mina föräldrar; nu kan jag ta hand om mig själv och söka mig till ställen och relationer som är sunda för mig. Jag kan sätta mina gränser och bli respekterad för det, visa min sårbarhet och våga göra fel utan att behöva vara rädd för att bli exkluderad.

Vad som händer i hjärnan
När vi hamnar i en stressande situation försämras vår mentaliseringsförmåga. Ju större utmaning, desto mer regredierar vi till en mer primitiv del av hjärnan och desto mer är vi utlämnade till de mer primitiva systemen i hjärnan, där fokus på kamp, flykt eller frysresponser ökar. Med referens till tidigare använda begrepp tar EP över en större del av APN. Min kognitiva förmåga blir nedsatt och jag styrs mer och mer av mina känslor.

Hur kan TRE användas?

Tillsammans med en terapeut. Oavsett hur man använder TRE är trygghet den viktigaste faktorn och då måste man känna att man kan kontrollera situationen, kontrollera sig själv. I situationer som är potentiellt traumatiserande upplever man en stor kontrollförlust. TRE handlar om att släppa spänningar och för att ge kroppen möjlighet att skaka och slappna av måste man känna sig så trygg att man kan släppa lite på kontrollen.
Med nya klienter går jag igenom hur övningarna fungerar, hur man får kroppen att skaka och hur man sedan stoppar skakningarna. Varje gång kroppen skakar släpper den överskottsspänningar och -energi. Tänker vi oss ett trauma som en lång korv så kan vi föreställa oss att varje gång vi gör TRE tar vi bort en skiva av korven. Vi både förlöser och integrerar lite grand varje gång; organismen får succesivt vänja sig vid att kroppen blir mer avslappnad och trygg.
När man förlöser spänningar i kroppen kan de känslor eller minnesbilder som är förknippade med spänningen bli aktiverade och därmed tillgängliga för integrering i terapin. Några klienter har berättat för mig att de upplever det som att kroppen börjar söka efter en ny och mer avspänd hållning.

I en grupp eller workshop. Att göra övningarna under en workshop ger andra fördelar. I de workshops jag leder gör deltagarna övningarna två gånger/dag under 3 dagar. Tiden mellan övningarna används till två saker:
1. Deltagarna tar del av tre föreläsningar där de kan koppla egna upplevelser till olika teorier som ger dem förståelse av varför de reagerar som de gör i olika situationer. De normaliserar sina reaktioner och ökar förståelsen för sig själva.
2. Övningarna gör de egentligen för sig själva, med uppmärksamhet på vad som händer i deras kropp. Efteråt delar de med de andra i gruppen vad de har lust med. På det viset uppstår en rörelse emellan att vara i kontakt med sin omgivning och återgå till sig själv. Att lyssna och bli lyssnad på, närma sig och dra sig tillbaka; att långsamt bryta det stelnade mönstret av tillbakadragenhet och få uppleva värmen i att bli bemött av andra som förstår. Detta utifrån idén om att traumat blir till i ensamhet och kan bara helas i kontakt.

Som självhjälpsmetod. När man har blivit trygg med övningarna och väckt skakningsmekanismen, kan man använda dem som hjälp till självhjälp. Under vissa perioder har jag gjort övningarna varje dag.
Jag har tidigare varit "bra" på att pressa mig själv och att vara "duktig", då det kom att röra sig mer om att stå ut med det obehagliga än att lyssna på signalerna från min kropp. För mig har det hjälpt att göra tvärt om: att istället säga till mig själv "du måste inte göra TRE" och sedan vara nyfiken på vad som ligger bakom mitt motstånd. På vilket sätt kan jag göra övningarna så att jag tar hand om mig själv; är mjuk mot mig själv. Vad märker jag för nyanser i skakandet?
Som gestaltterapeut och familjeutredare lyssnar jag ofta på tragiska berättelser eller arbetar med tunga öden och i stressade situationer kan jag använda TRE för att lugna både mig själv och dem jag möter.
– Thomas S. Nielsen